Ideellt arbete.

Idag plockade jag fram min gamla spanskabok som vi började på precis innan studenten men som vi aldrig hann göra klar. Rättare sagt så har jag nog bara gjort två kapitel i den, och jag känner mig sjukt upphetsad av tanken på att ta tag i den på nytt. Jag vet ju att väldigt mycket finns i bakhuvudet, och grammatikböcker är ju ändå rena porren för mig. Grammatik är verkligen underbart. Jag förstår inte hur man kan tycka det är tråkigt. Eller jo, det förstår jag sannerligen men jag gillar själva rabblandet. Jag gillar svart och vitt, rätt eller fel utan flum. Det gör mig lugn.

Har nu även erbjudit mig att korra en 45-sidig uppsats i helgen, och det ska bli fett kul. Spännande liv deluxe.

Asså.

Jag kan bli som tokig ibland när släktingar och bekanta frågar mig om jag fortfarande går i skolan. De undrar väl varför det inte blev något av mig, antar jag (ursäkta bitter ton, måste bara dra det till sin spets! jag kan ha fel!), och drar därför slutsatsen att man går i skolan. Och visst, jag medger att min utbildning sög som fan och var diffus på många (alla) sätt, men bara för att jag inte gick en praktisk yrkesutbildning så innebär det inte att jag aldrig ”blev klar”. Det var bara det att jag inte gjorde någon stor affär av det. Varför vet jag inte, men jag såg ingen anledning.

Det kan mycket väl hända att jag bloggat om detta innan, men frågan förekommer alltså fortfarande. Och det kanske är mitt eget fel.

Role play.

Vi hade en smått absurd lektion idag.
En ny kurs har börjat, sociolingvistik, och när en kurs inleds förväntar man sig i vanliga fall en allmän presentation av ämnet, lite planering och typ en random genomgång(?). Men hos oss fungerar det inte riktigt så, istället sysslar vi med rollspel. Vi imiterar treåringar som skadat sig och ska gå till mamma, vi låtsas vara ”ett gäng studenter som ska anordna ett ”medieval party” i Kalmar”, vi är ””business people” som ska köpa potatis från Polen”. And so on and so forth. Vansinnigt var det. Svårt att återge i ord det här, men det var faktiskt ett tag sen jag skrattade så okontrollerat under lektionstid. Senaste gången var i samma grupp, ska tilläggas. Då gällde det den svåra balansgången i uttal mellan ”sweaty” och ”sweety”, om någon minns.

Det jobbiga idag var att vi hade en ny medlem i klassen, en 40-plussare som helt ofrivilligt kastats in i den jargong som blivit vår. Jag tror inte han förstod att vi liksom inte riktigt tar saker på allvar i den här gruppen (eller ja, inte jag i alla fall, antagligen inte heller mina medmänniskor), och kanske kommer det ta ett tag innan det går upp för honom. Han härmade en treåring utan problem med ett barns intonation och späda stämma (sjukt beklämmande att se, TRO MIG) och när hans ”mamma” frågade om han ville ha ”lite lotion på sitt sår” blev det bara för mycket. För mycket rollspel, if you know what I mean.
Det värsta med detta är att det fortsätter på torsdag. Nya rollspel, nya upplevelser i sociolingvistikens rike. Och detta ska bli en ”talking course”, lika bra att gilla läget.

Ett problem är att jag inte ser mig själv som en student.
Jag är ju uppenbarligen här fysiskt, men inte psykiskt. I min hjärna har jag gått vidare för längesen. Jag är ingen fucking student, jag är något annat. Inte nödvändigtvis något mer, men något annat.
Ett mellanting.
När jag sitter på lektionerna har jag svårt att inse att jag är registrerad på kursen. När jag lagar mat har jag svårt att förstå att jag bor i en studentkorridor. När jag hör folk prata om tentor är jag inte med.
Vad jag menar är att jag egentligen lagt studierna bakom mig. När jag satt på c-seminariet kände jag mig bara så…klar. Jag vet att jag aldrig levt något vidare studentliv, men dock! Jag är färdig.

Sorry.

Jag har inte bloggat idag. Inspirationen dog väl ut nån gång mellan 23 och midnatt igår och idag har det varit så kallt att min själ inte mått bra. Från en charterinspirerad lördag i lättjans tecken till en råblåsig söndag som mestadels spenderats med att smygkolla i facit för att jag inte klarar av företagsekonomin. Blä. Det fanns en tid när jag faktiskt löste tal och fick rätt, numera gör jag allt genom facit.
Det är inte så bra.
Ibland känns det som om jag hajar läget för att sedan återgå till motsatsen.
Oftast hajar jag INTE ALLS, om vi säger så.

Ny vecka, om någon missat det.

Måndag morgon. Mycket snö.
Många m.
Denna vecka innebär i mångt och mycket (mitt nya favorituttryck för övrigt) revidering och korrekturläsning av the uppsats, handledning imorgon och sedan kalkylering för resten. Får ut en inlämningsuppgift på torsdag kväll som ska göras över helgen och just nu hoppas jag bara på en sak och det är att den ska vara ENKEL.
En annan sak jag hade tänkt prova denna vecka är pulkaåkning. Kanske lite oväntat men jag är onekligen nyfiken på hur det ska kännas, har inte åkt pulka sedan vi åkte plastpåse nedför backen bakom Kungsmad.
En livsfarlig backe, ska tilläggas. Åk inte i den!

Med hopp om morgondagen.

Imorgon hoppas jag…

… att chefredaktören på Allt om Vin skickar ett kärvänligt mail till mig om att han kommer skicka en massa tidningar till ett förmånligt pris på fem röda, gärna under 300 spänn. Men det är alltså väldigt optimistiskt, under 400 vore bra med.

… att jag kommer förstå mig på det där med tillgångar och bokslut. Just nu går det segt kan jag lova.

… att jag kommer plugga över huvud taget. Har varit VÄLDIGT dåligt med det sen i torsdags, men nu sitter jag här i stugan och kommer ju typ ingenstans. Jag kommer säkert börja studera med automatik.

PS. Är det inte bara så DÅLIGT av LW att göra samma grej på Peace & Löv som på Hullen? Så jäkla trist. Men beskedet i morse blev ändock ett tydligt tecken på att jag måste åka på Hultsfred nästa år… stå i kassan var ju rätt kul trots allt. Men trist att Snoddas-spelningen bara är för ”vissa utvalda” som känner för att betala extra. Det lär ju inte vara jag menar jag. Men tre spelningar de övriga dagarna är väl gott nog. Me like. För ni som inte känner till grejen så kommer LW spela 4 dagar på Hultsfred. Onsdagen med Snoddas, torsdagen intimt på Teater (ingen kommer få plats), fredagen på Pampas med rocktema och så lördagen på Hawaii (det kommer bli sjukt bra som jag ser det… även om jag typ aldrig lyssnar på honom nuförtiden så är han ju ändå den han är). I vilket fall kommer jag antagligen göra femårsjubileum nästa år, och så kommer det väl bara att bli. Nåja. DS.

Student.vxu.se har åkt på semester.

Är det något som rubbar mitt kontrollbehov så är det när teknik inte fungerar som planerat. Idag hade jag en mission: skriva ut mitt universitetsbetyg från studentportalen.
Men vad händer då? Jo, studentportalen klappar ihop, åker till Mallis och påstår att jag tagit NOLL poäng! Vad är det för ett hån egentligen, jag har liksom tagit ungefär exakt 167 poäng!
Det är sånt där som får mig att vråla. Det är sånt som får mig att stiga upp imorgon och ringa upp IT-service klockan nollåttanollnoll för att be om en lösning. Fixas det inte imorgon före klockan fjorton kommer jag bli fetingpissed. Kanske skickar jag en faktura, för det kan jag sannerligen nu. Har suttit i Fortnox mest hela dagen och bokfört både ditt och datt.

Ska sova nu. Känner mig smått groggy av alla ångor jag andas in. Det är målarfärgen, den går upp i hjärnan. Faktiskt. Det känns på riktigt.

Pinsamt.

Idag gled jag in på Pressbyrån för att kolla in utbudet av dryckesmagasin. Tyvärr fanns det inte så mycket som jag hoppats på – dessutom var ju allt sådär satans dyrt som alla tidningar är nuförtiden – så det blev bara en blaska som fick följa med mig till kassan. ”Allt om drycker” hette den. Kändes lagom beklämmande att gå och betala 50 (gosh) riksdaler för denna pappershög, men skriver man uppsats så gör man liksom.

Idag.

Handledare? Nej det har jag ingen.
Lärare? Nej jag tror faktiskt inte dom bryr sig om att studenterna finns.
Heltidsstudier? Tja det är ju fel att marknadsföra kurserna som att man ska plugga på universitet när det egentligen bara är en gratis distanskurs som inte kostar skolan några överflödiga ören.
Stockholmsresan? Ja skolan betalar faktiskt bussresan – KORS I TAKET – men något hotell kunde dom inte bjussa på. Det vore ju inte mer än rätt. Fördelen är att jag får träffa en av mina älsklingar och vi ska ha haidukk ihop och mysa för en stund.

Och kallt är det så in i kattsingen, det kan ni se på bilderna. Men glad är man väl. Det tycker jag.

Jag har faktiskt att göra.

Denna vecka gläds vi åt Gunnar Nygrens fantastiska studie ”Yrke på glid”.

Idag insåg jag förresten att dagens föreläsning kanske var den sista föreläsning jag kommer gå på under hela min utbildning. Och det är SJUKT, annat kan inte sägas. Nu återstår bara den värsta delen, då man måste göra allt själv… För det är väl inte precis så att jag räknar med en sympatisk handledare när lärarna överlag varken behagar svara på mail eller komma ihåg överenskomna möten. Jag är jäkligt trött på arrogansen på universitetet, rätt skönt att sköta sig själv ändå.

Ikväll ska jag och Alvar gå på ”High School Musical 3″, ska man säga det högt eller inte? Saken är den att det enbart går barnfilm på bio just nu, det är spöket Laban och Mamma Mu och jagvetintevad och vampyrerna vågar då inte jag se så det var inte mycket kvar. Och vem missar en ursäkt att äta lite sötsaker?

Janne och jag.

Idag målar jag dörrar i mitt hus och läser om Janne Josefsson. Första kurslitteraturen på länge – kanske någonsin – som faktiskt kan kategoriseras som ”trevlig läsning”. Det känns inte som att man pluggar, samtidigt som det är det man gör mer än någonsin. Jag lär mig så jäkla mycket mer av böcker där ordet ”man” figurerar och där de skönlitterära greppen flödar. Jag är ingen akademiker, jag gillar helt enkelt bara bra texter. Och akademiska texter kan många skriva, det är desto färre som klarar av den verkliga konsten.

Ja fy fabian vad trött jag är på den där textgenren man tvingas till! Och då menar jag de där mossiga, konservativa texterna vi oftast blir alltför manade att göra. Jag är så sjukt trött på den typen av text så det knappt kan beskrivas i ord. Eller ja, det skulle väl vara med några akademiska sådana i så fall.

”Det kan spekuleras i om den akademiska prosan egentligen är bra för dagens ungdomar. Det som måste utredas är huruvida den är utvecklande eller kanske snarare begränsande för människor. Kan det möjligen till och med vara så att den traditionella akademiska skolan gör våra barn till svagare, okänsligare människor? Denna studie syftar till att besvara just dessa frågor.”

Mitt uppsatskontor.

För att förbereda mig mentalt döper jag härmed detta utrymme till mitt framtida uppsatskontor. Det är här jag på julaftons morgon kommer sitta och korrekturläsa mitt verk.
Eller inte.
Men kanske på nyår.

Förresten så är jag helt vansinnig över att rubrikerna är orange. Och någon valmöjlighet har man tydligen inte när man vill lägga sig på en prislapp som inte överstiger noll.

Hur går det egentligen för ett företag i mjölksektorn? Vilka intressenter har det? Och hur var det nu igen man gjorde fotnoter med webbsidor?

Det är sådana frågor som bekymrar mig idag. Jag var uppe vid halv åtta och tänker göra nästan färdigt idag. Imorgon måste jag nämligen ta tag i nästa: paper på en avhandling (eller vad det nu är) om digitaliseringen av arbetsförmedlingens tjänster. Detta måste jag komma rätt långt med för på fredag ska jag åka till råttan. Lilly that is. Hon bor i gebege. Jag ska dela säng med ett äckel. Eller nej det ska jag verkligen inte.
Men i vilket fall måste jag hålla hög växel fram till fredag.

Samhällsvetenskap, ett skönt ämne.

Som jag skrev igår så har jag hemtenta idag mellan 8 och 16.
Nu, vid 11.53 är jag dock färdig.
Vet inte riktigt om det ska tolkas som att jag är ovanligt intelligent eller att jag tar för lätt på skolan. Jag känner mig liksom nöjd med mina svar nu och ser ingen orsak att sitta och riva i dem.
Okej, klart jag ska korrläsa, men mycket mer än så tänker jag inte anstränga mig nu. Jag har inte blivit underkänd förr så varför skulle det ske nu? Hehe.

Nej om man nu ska vara lite seriös så tycker jag att jag har gjort bra ifrån mig och jag tyckte dessutom det var en trevlig tenta på så vis att man fick skriva informellt i brevform. Jag har alltid varit en sån som går tidigt, det ger bara ångest att ändra och mecka. Man ska köra på det man skrivit först tycker jag i regel. I alla fall i MKV, ekonomin är en annan femma. Den dödar mig liksom långsamt.

Här sitter man med sina intelligenta tankar i begynnelsen av tidigare nämna uppsatsprojekt och känner sig allmänt smart. Allt känns bra och det ska nog bli något fint av det här tänker man.
Tills man börjar med den så kallade forskningsöversikten. Det ultimata sättet att känna sig dum i huvudet.

För där har vi honom, han som har exakt samma intelligenta tankar som mig. Eddy heter han dessutom, som om det vore en vedertagen stavning! Och han har gjort ett jättestort forskningsprojekt på mitt ämne. För längesen. Eddy verkar smart dock, trots sitt namn som inte ens borde finnas.

Nu gäller det bara att hitta en egen vinkel på det här. Bitterheten kan fortsätta.

Välkommen uppsats.

Redan nu, långt innan uppsatsperioden ens satt igång på riktigt, känner jag tyvärr att det finns gott om ord som går mig på nerverna:

- problemformulering (toppar listan alla kategorier om vilket ord som är värst)
- teorikapitel
- handledning (detta verkar väl dock vara en av de mer lättsamma bitarna)
- empiri
- bedömning
- kriterier
- tyckande (alltså bristen på det)
- syfte (måste allt ha ett syfte? suck.)

Osv.

Jag är helt enkelt lite lätt trött på den här skiten.

Jorden skulle tydligen gå under, men icke!

Just nu känner jag mig ganska insluten i alla skoluppgifter man måste ta sig an. Har knappt reflekterat över att det var idag jorden skulle gå under. Men det har den ju inte gjort så skit i det.
Nåja.
På ett sätt är veckorna såhääär långa nuförtiden, men på andra sätt är de alldeles för korta. Imorgon är det redan torsdag, på fredag är det seminarium. Och utöver det är jag upprörd för att inte facit på räkneuppgifterna kommer läggas ut förrns nästa vecka. Jag vet ju liksom att jag inte har rätt svar, och det känns meningslöst att inte kunna lösa skiten fullständigt på flera dagar. Jag antar att man bara har ett val – göra om uppgifterna tills man kan lita hyfsat på sina egna lösningar åtminstone till typ 75 %.

Morgondagen i bilder.

Modellerna kan dö!

Ekonomikursen har pågått i två dagar och man kan minst sagt säga att den förbryllar mig. Att jag är färsk på ämnet är förvisso ingen nyhet, men liiiite mjukare kunde det väl ha startat.
Att en halvtidskurs ska klaras av på ett par-tre timmar i veckan är med andra ord ett mycket naivt uttalande som det ser ut idag.
Men det finns tydligen skillnader mellan humaniora och denna jäkla likviditetslära.

Det jag vill komma in på är att lärare i allmänhet verkar ha en förkärlek för så kallade ”modeller” och ”figurer”. Personligen hatar jag dem med hela min kraft.
Jag antar att det hör ihop med min totala okänsla för teknik och logik, jag förstår inte poängen med varför pilar och boxar skulle förenkla någonting. I min värld är modeller och figurer för idioter. Punkt.
Eller tvärtom.
Men bra är det i varje fall inte. För mig alltså. Jag kommer osökt att tänka på när jag var sexton och försökte förstå hur frikopplingen fungerade. I körböckerna fanns bilder på hur fantastiskt logiskt det var, för mig var det rena grekiskan. Jag föredrar än idag automatkörning av hela mitt hjärta.

Aja, kolla in den här skiten:

Se på den. Förutom att den liksom konkretiserar tanken om kaos så är den ju helt obegriplig. Efter en stunds stirrande kanske man kan förstå grundprinciperna (det vill säga skillnaden mellan tjocka och smala pilar), men inte mycket mer än så. Jag tycker det känns som ett hån att få den här bilden uppkörd i ansiktet första dagen på kursen.
Snyft säger jag bara.

Jag ångrar mig angående det jag sa om att kurslitteraturen – alltså den gula prettoboken ni hittar längre ner – var lättillgänglig och lättförstådd.
MY ASSSSSSS.
Jag hatar den redan. Eller redan och redan, jag har tvångsläst den och har bara åtta sidor kvar. Problemet är bara att jag antagligen måste läsa om den eftersom den gått in genom ena ögat och ut genom något annat. Jag förstår liksom inte varför vi ska läsa om Freud nu. Det känns jättekonstigt tycker jag.

”Tentor är inget mystiskt!”

Oftast är det enbart skönt att sitta på bakre raden i klassrummet. Där kan man le utan att någon ifrågasätter, till och med på andras bekostnad.
Jag kan liksom inte alltid låta bli.
Med andra ord är jag tillbaka i klassen som är kung på att ställa frågor. Frågor som inte alltid håller högsta kvalitet, det ska erkännas. Inte konstigt att läraren till slut brast ut i det ni kan läsa i rubriken. Och jag kan inte annat än hålla med.
Konstigt också att folk frågade flera gånger hur tentan kommer att se ut, trots att italienaren – alltså läraren – så tydligt hade förklarat att det inte var bestämt än men att man bör vara beredd på att arbeta från 9 till 16.
Det roliga är att exakt samma frågor kom upp när den här klassen började plugga för två år sedan. Man trodde liksom att det skulle vara typ övergående.

En annan sak nu.
Dagen bjöd även på en bekräftan angående det här med studenters eviga lathet. Som jag tidigare berättat ska vi ha undervisning två gånger i veckan de första tio veckorna denna termin. Ändå tycks det vara ett enormt problem att ta sig till skolan.
”Fan heller att man kommer sitta här till ett alltså”, sa killen bredvid mig till sin kompis vid 10.20. För att förtydliga hade vi alltså börjat vid 10.15, och nästa lektion är om EN VECKA.
”Nej det vetifan det!” sa den andre (och pillade vidare med sin iphone).
Ungefär tio personer behagade inte ens dyka upp på introduktionsmötet. Några individer kom en timme försent.
Man förstår ju att lärarna blir trötta och tvingas ge dagisinstruktioner (helt i min smak med övertydlighet, men dock).
Själv satt jag på plats tjugo minuter för tidigt, vilket självklart är att ta i.
Men bättre det kan jag ändå tycka.

Han som luktar offentlig toalett promenerade idag också förresten, dock undslapp jag doften.

Jag gör det, men är liksom någon annanstans.

Inte undra på att ens bokhylla blir mer och mer pretentiös för varje månad med omslag likt detta.

En av de första sakerna man får lära sig på universitetet är att läsa utan att egentligen läsa.
Det skulle kunna liknas vid meditation.
Jag hetsade igenom cirka 25 sidor det första jag gjorde när jag hämtat ut paketet. Det glädjande med lässtunden var att materialet var ganska lättillgängligt. Hittills har boken mestadels handlat om nån föregångare till Morden i Midsomer och essensen med det hela verkar vara att man ska inse att det finns flera lösningar på problem och att man måste ta sig tid för att lösa mysterier.
Denna till synes triviala insikt kostar ungefär 100 spänn att ta till sig.
Men man får väl se om de övriga sidorna bjuder på något mer prisvärt.

Undervisning på måndagar och fredagar kommande termin. Gött.
Eller inte vafan. Ganska illa om man ska vara ärlig.

Men det hade man ju kunnat räkna ut med vilken kroppsdel som helst att det skulle bli så.
Och dyr är litteraturen.

Kul att börja skolan ska det dock bli i vilket fall.

Jag nämnde inte det igår, men när vi var på skolan upptäckte vi att dom hade dängt upp en typ 32tums platt-tv ovanför mitt skåp.
VADAN DETTA?
Ja det lär man ju aldrig få veta.

Back to school.

Idag var jag med om något mycket underligt, jag besökte nämligen min gamla skola – ETG. Sara och jag var där för att lämna över en kvist från Svarta Klubben till Tilda som tog studenten idag. Det hela var faktiskt jäkligt weird. Att vara på området kändes såklart konstigt i sig, att sedan besöka alla platser som man en gång regerat över kändes helt vansinnigt. Jag gick till och med på toa, mest för känslan liksom. Sen satt vi och hängde lite i glasrummet, platsen vi spenderade cirka 85 % av vår gymnasietid på.

Något väldigt intressant var att vi av ren automatik satte oss på de gamla vanliga platserna, något som inte alls var särskilt planerat. Överst ser ni alltså mig – queen of the glassroom – och nedan Sara på sin obligatoriska funderarstol.

Like the old days…