All I need is another kick just one last fix.

Suget efter en kick är enorm idag. Ni vet när man vaknar med den känslan och måste lyssna på skithög rock för att över huvud taget härda ut.
Jag kommer ju aldrig bli vuxen, ärligt talat.
Och det vill jag nog inte heller.
(På gott och ont.)
Kicken lär för övrigt utebli. Ska jobba vidare nu.

Brush brush.

Har hittills skött träningen förbannat bra sen i torsdags, det måste bara sägas. Jag är medveten om att det bara har gått tre dygn, det är jag, men det känns kul att jag känner mig så stark och kan köra fullt ut redan från början. Tanken är ju att jag tränar upp styrkan rejält nu och sedan kan minska ner på specifika övningar och börja träna mer ”normalt” om ett tag. Om jag har tur kanske jag kan jogga lite till försommaren?

Alltså ärligt talat ville jag bara lägga upp detta inlägg för att jag ville visa hur sexig brushen var i mitt nya ritprogram. Titta bara på den! Herrrregud vad snygg!

A place filled with loneliness.

Vad är det då som får mig att hämta hopp i 80-talsrocken mer än i någon annan musikgenre? Ja, jag vet inte, men det är något med Dynazty som får mig att känna att det här är svaret på alla frågor. Inte minst har jag blivit smått besatt av denna sångare, Nils Molin, och hans fantastiska utstrålning och RENA röst. Och snygga jacka. Osv. Hans sätt att slänga med håret är liksom en våt dröm för vilken vilsen tonåring som helst?!
Okej, jag är inte tonåring längre, men typ? (fem år sedan…)
Martin Rolinski är inte den enda som kan ligga med kameran.

För dig som lyckats missa detta KONSTSTYCKE i svensk musikhistoria. Yum yum yum… <3

4 real.

Nyss när jag slog på ”J’ai pas vingt ans” med Alizée (symbolisk låt för mig för den som vet) kände jag plötsligt något bubbla till inom mig. Äkta glädje. Det var liksom ingen lång stund eller något sådant, men det var äkta. Det var det fan ta mig.

doyoudoyoudoyoudoyou

Sitter och börjar nästan lipa över hur glad man kan bli över att youtuba lite bra musik. Tänk om hela livet vore som Gyllene Tider-konserten 2004? Det måste ha varit en av de bästa dagarna man upplevt. Undrar om det bara var jag som fick så bestående men efter denna dag.

Alltså den här = SÅ bra. Förstår om jag framstår som bakåtsträvande, men vissa låtar kan man bara inte släppa. Bara en sån sak som när han sjunger ”wanna be my giiiirl” i bakgrunden. Då får man gåshud i ANSIKTET.

Well I was stuck behind the wheel.

Kan även tillägga att på tal om att skriva låtar och Per Gessle så har min dröm alltid varit att skriva en låt som är som ”Sleeping in  my car”, för den har ett så otroligt bra RIFF! Tänk er känslan när PG hade skrivit den, jag måste faktiskt ta fram hans biografi nu och citera vad han sa om detta för jag blir så rusig av det. Alltså jag älskar verkligen Per. Han är min idol på riktigt.

”Alla tyckte att det saknades en singel. Först blev jag skitsur – för mig fanns det tio singlar på plattan – men sedan gick jag hem och skrev Sleeping in my car, bara för att få avreagera mig.” 

Det här är verkligen helt fantastiskt. Det är ett citat jag aldrig glömmer och det klart bästa minnet ur hela den där boken. Tror jag ska läsa om den. Per är en sån källa till livslust för mig. Visst har han sina dryga stunder, och visst, han kanske inte är så lätt att samarbeta med, och Roxette i somras var faktiskt sådär. Men han är ju ändå den han är. Ingen kan ju ta ifrån honom att han har skrivit några av de bästa låtarna evva.
Konstigt nog är det sjukt svårt att hitta folk som står för att de gillar PG/Roxette/GT nuförtiden. De flesta uppskattar såklart när ”Det är över nu” spelas på sommaren, men det är ju för fan mer än så. Man känner sig lite ensam om att känna så ibland.

Everything comes naturally.

Saknar kvällen när jag satt och lyssnade på den här och kände mig så där skönt befriad. Det är så extremt längesen.

Angående resor.

Det dök upp ett fantastiskt erbjudande om en strand i Barcelona-krokarna istället. Så dit ska jag och päronen åka 21-30 maj. En klar ljuspunkt med havsutsikt.

Still so young desperate for attention.

Jag minns ett av årets mest intensiva lyckorus. Minnet är kristallklart.
Jag låg vid poolen i Huntington Beach och kände solen bränna efter en mulen förmiddag. Jag hade min mini-ipod i handen och lyssnade på ”My Emergency” med September. Inte en alls en särskilt bra låt egentligen, men jag minns att när refrängen kom fick jag ett sånt där sjukt rus som man verkligen inte får alltför ofta. Plötsligt kände jag att allt skulle ordna sig, att inga bekymmer fanns i hela världen och att jag var den lyckligaste individen på jorden.
Det otroliga är att jag klassar detta korta intensiva tillfälle som ett av årets topp tio bästa stunder. Och det säger typ allt om allt.

Kan även tillägga att jag är en av dem som i vanliga fall aldrig säger ”det ordnar sig”. Jag önskar att jag vore en sådan, men det är jag inte. Men plötsligt händer det liksom.

It’s a party.

Nu är man nöjd som en liten proppfylld gnagare. Bästa dealen på länge. Snart ligger vi där under trädet och svettas. Ska bara köpa en ny bikini.

Du kan inte det.

Jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen. Sugarplum Fairys ”You can’t kill rock’n'roll” är en av de bästa låtarna som existerar. Såhär i efterhand funderar jag på att rentav utnämna den till förra årets bästa låt.
Och hur mycket jag än älskar er läsare så vet jag att ni är rätt dåliga på att verkligen kolla upp de låtar jag rekommenderar, därför tänker jag lägga ut den direkt nu så att ni bara behöver klicka på play. Det orkar ni väl? Den här låten kommer nämligen att förändra era liv.

Lite töntigt bildspel och så, men det är bättre än inget. Ni förtjänar att få höra den.

Men varför är då just denna låt så överdjävulskt bra? Jo, för att den har allt. En refräng som man i princip skulle kunna döda för och som skapar hoppfullhet i de mest hopplösa av stunder till exempel. Den har dessutom tonårsdrivet jag snackade om häromdagen plus en del annat som kan vara svårt att sätta ord på. Bland annat ett härligt förutsägbart stick och den underbara textraden ”we’re flying over you in the blue”.
LYSSNA.

Men varför inte liksom.

Jag och Liza har börjat bedriva nån slags laddningskampanj inför lördagens dans redan nu. Och inte mig emot, jag kan behöva lite framförhållning i allt hönsumgänge. Med det menar jag att det allt mest är hönor jag träffar om dagarna nuförtiden. Hönor och en sovande katt. Men fy farao vad glad jag är för den här låten jag precis hittade. Och jag VET att det inte är en ny låt – det är jag som är löjligt efter igen – men jag har inte vetat vad den heter innan och det är nåt med mig och synthar alltså!

För ovanlighetens skull har jag faktiskt två favoritlåtar just nu, den andra här nedan kom som tips igår från journalisten och har gått varm i Spotify sedan dess (nej, är fortfarande inte sponsrad). En förutsägbar hook i refrängen och Chrisse är såld, jösses.

Lyssna nu och njut av dessa två godingar är ni gulliga.

Nostalgichock.

Nu ska ni få ta del av något väldigt speciellt. För det finns saker som alltid kommer inneha en liten vrå i ens hjärta trots att de egentligen bara platsar på ett enda ställe – soptunnan. Det jag kommer visa er nu passar i soptunnan mer än något annat, men om någon skulle våga sig på att slänga dem skulle jag antagligen banka skiten ur vederbörande. Bara så ni vet. Pappa bör känna sig träffad.

Här ser ni alltså mina första Converse, köpta i Florida för 27 dollar för 3,5 år sedan. Nu är det faktiskt så att jag bara har två Converse. Efter dem tröttnade jag, köpte Keds och började med vinterskor som folk gör mest. Men det fanns en tid då inget kunde stoppa användandet av de kära chucksen. Jag har dessutom burit dem vid flera betydelsefulla och flowfyllda tillfällen vilket är skäl nog att aldrig slänga dem. De är ju lyckoamuletter!

Numera suktar jag bara efter låga Converse faktiskt, ett par låga Converse eller ett par nya Keds (kanske de gräshoppsgröna) kommer med högsta sannolikhet bli nästa års sommarmundering.

Men är de inte VACKRA? Särskilt den senapsgula detaljen är ju värd att åtrå.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHH

Det känns lite som om ni skiter i min blogg nuförtiden? Är det så? Kan ju bero på att jag själv nästan gör det, men ja.

Jag är så hyper ikväll, har en tendens att alltid trigga mig själv vid den här tiden framför högtalarna tills jag sitter på nålar och börjar fundera på att ringa upp nån och skrika rakt ut. Det har ju inte hänt hittills, men det är verkligen inte omöjligt heller. Det känns liksom patetiskt att skrika ensam, men å andra sidan kanske man blir anmäld om man gör det över telefon.
Men jag är på landet nu, så det är lugnt.

Önskar för övrigt att jag inte var på landet lite. Ett dansgolv hade inte varit fel till exempel. Min mage har precis börjat snurra nu och jag kommer säkert inte kunna sova förräns tidigast tre.
Sara – jag kör Poison nu. Är jag sjuk i huvet?
Jodå. Lite bara.

Jag kan bara tänka mig hur detta hade verkat om mitt hus hade legat i något samhälle. Då hade folk som gått förbi tänkt att det antagligen bor en idiot där inne (typ som i Telia-reklamen med Cotton-eye Joe) som spelar dunkadunka från 2004.

Om att äta sin kompost.

Vet inte riktigt vad det är med mig ikväll, jag är nog väldigt töntig just nu. Sitter i en rosarandig pyjamas och stirrar på youtube som spottar Kevin Borg på mig (min mun grimaserar och gapar ofrivilligt). Jag har lite svårt att släppa hans Livin” on a prayer-framträdande faktiskt, och det beror dels på att det är jävligt bra och dels på det lilla klippet vid 1.18 när juryn filmas. Det varar ungefär i två sekunder och gör verkligen min dag. Det och när Kevin ruckar på stativet vid 0.46 är ju bara så FINT ATT JAG HÅLLER PÅ ATT GÅ AAAAV. Nån brud i kommentarsfältet skriver att hon ska äta upp sin kompost om han inte vinner. Och jag är beredd att joina.

Som sagt – jag vet inte vad det är med mig riktigt. Jag håller på att börja grina av detta, höll nästan på att börja grina av Robin B:s audition nyss också. Herregud. Men det är nåt här som berör, så klyschigt som det bara kan bli i Idol. Och ni ska vet att jag inte är en såndär som slänger mig med ord som ”berör”.

Min gud alltså.

Think about the way.

Ibland krävs väldigt lite för att göra mig genompå. Och ett eurodiscomedley i melodifestivalen måste definitivt räknas som ett av de mer användbara knepen. Egentligen är det bara så vansinnigt banalt att släpa upp Björn (förnamnet lär väl räcka) på en scen och låta honom mima till en rad låtar som vi alla älskar djupt in i folksjälen . Men gosh, det var bara så underbart. Underbart så till den grad att man snabbt glömde tävlingen och bitterheten över att inte BWO skulle ta hem skiten (läs gärna detta inlägg för lite déjà vû).

Ett eurodiscomedley mitt i röstningen var med andra ord genialt, annat kan man inte säga. Och glad får man väl vara att fler känner som mig; fick detta sms inatt:
”Hur stor är chansen att de spelar dragostea din tei och poison efter varandra samtidigt som det står några asheta killar runt oss?! Totalt flow!”

Angående Perrellis vinst har jag inte mycket att säga, det hela var ju uppgjort på förhand och så vidare. Ändå var man ju nästan rädd att Nielsen skulle vinna ett tag, då hade vi nog inte kommit vidare i kvalet. Nu gissar jag på att vi kommer fyra. Eller trea eller femma.

”Jaa! Jag kommer gärna och inviger om de vill döpa en rondell efter mig i Hovmantorp!”

Hej.

Vissa dagar är som födelsedagar.
Idag visade sig vara just en sådan dag.

Hade fått nyhetsbrev från rockparty i vanlig ordning och det visade sig att det var bandsläpp igen. Den här gången ville man lyfta fram de ”lite mindre akterna” vilket inte lät särskilt eggande i mina öron. ”Ja det blir väl en massa hiphop då”, tänkte jag.
Döm då om min förvåning när jag klickar mig in på hemsidan för att för säkerhets skull kolla om det fanns något nytt av intresse och ser att Rooneys namn står med där.
Det kändes som att bli frälst.

Jaja.
Jag vet att deras senaste platta inte är något speciellt.
Jag vet att Robbie gubbat till sig, blivit svett och mer och mer lik Mikael Nyqvist.
Och jag vet att det aldrig kommer bli vi två.

MEN.

Rooney är Rooney. Och förutom att de har namngivit denna blogg (läs gärna storyn om du klickar på ”om blueside”) är de typ det ultimata om man känner för lite skön kalifornisk romantik mitt i den svenska sommaren. Rooney är ett band man får känslor för.
Nu gäller det bara att ingen klämmer in något slags arbetspass mitt i spelningen alternativt att någon i bandet får maginfluensa dagen till ära.
För det skulle faktiskt inte förvåna mig det minsta.

Men nu tänker vi positivt. Klart man kommer få se det! Hultsfred kommer igen, och tack för det. Orka ta sig mer än tio mil.

…….

15 minuter senare känns det inte så speciellt längre. Tråkigt.
Men det var liksom ingen annan än jag som verkade bry sig.

Bourgeoisie – ordet som gjorde det.

I min värld finns bara en vinnare i melodifestivalen. Den lilla lockhåriga varelsen som sjunger franska fraser som om han aldrig gjort annat såklart. Mmm, martin! Ja och hans kompanjoner då såklart… Alexander Bard verkar så himla sympatisk! Faktiskt.

 

Och jag vet att det inte är en ny Temple of love, jag vet det. Men det är bra som fan ändå, rent musikaliskt sträcker det sig så enormt mycket längre än exempelvis Fridas och den helt och hållet onödiga Headlines bräkande. BWO – jag måste få använda ordet – levererar liksom the känsla, obetalbar kärlek. Det är såna som dem som får en att tro att världen tillhör mig och att jag kan få vad jag vill. Och sånt behövs. Ge mig bara mer och mer.

Och Martin sa att det kändes som att förlösa ett barn. Är det inte underbart!! Idag blir det hörlurar och youtube för hela slanten. Helt klart.

Besatt? Ja. Men inte som Sara.

Det var synd om Eskobar, refrängen hade något.

Deltävling 3 – the moment of truth.

Det börjar dra ihop sig nu. Vad jag menar är att kommer det ingen banbrytande och överjävligt bra låt de närmsta två deltävlingarna är hoppet ute.
UTE.
Sitter febrilt och söker efter ett omdöme på BWOs låt. Är det en ny ”Temple of love” eller inte? För om inte måste man ju nästan gå och köpa tröstgodis redan nu! Jag vågar inte lägga så mycket resterande hopp på stackars Linda Bengtzing.

Men det här låter lovande:

”Två rep genomförda. BWO som mixat ihop varenda ABBA-låt genom tiderna och skickat den i tidsmaskin till det sena åttiotalet/tidiga nittiotalet. Om inte resten av artisterna hittat på nåt riktigt bra, blir den riktigt giftig.” (från DN)

I melodifestivalsammanhang är det bra att jämföras med ABBA, och tidiga 90-talsvibbar är ju i princip ALLTID en fördel. Fast det visste ni väl redan.

Naww, martin! Hade hans röst bara växlat ner några oktaver vid tal hade han varit 100.

Aja.

Att Dunka mig-Frida ska vara med känns ärligt talat lagom intressant. Låten heter ”Upp o hoppa”. Jotack.
Caracola bär spandex-tights. Så 2007.
Och sångaren i Eskobar, är han fortfarande söt?

Svaret lär man väl få på lördag. Erkänner att jag är uppriktigt nervös inför den här Alexander Bard-prylen alltså.

Dagens drift.

Jag har köpt ny ansiktstvätt. Neutrogena. Rena knarket vill jag lova.
Varför?
Den luktar hotell. Hotelltvål i sin bästa form så att man nästan upplever en slags frälsning när näsan närmar sig öppningen på den orange tuben. Åtminstone om man som jag är en sucker för sköna satänglakan, hotellprinskorv, löst snack i receptioner och den ovanliga känslan av att gå på en fräsch heltäckningsmatta. Nu är det väl inte så vanligt med heltäckningsmattor på hotell längre, men you get the picture som det heter.

Min plan är med andra ord att ta mig till ett hotell så snart som möjligt. Helst ett med bubbelpool, bastu och gratis frukt. Och trerätters. Lite random stuff sådär så man blir skön i själen. Ärligt talat så är det nog det jag behöver mest av allt i hela världen. Vill ingen med så kanske jag åker själv. Just nu spelar det ingen roll. Bara jag får använda hotellnyckel och bo havsnära och eventuellt inkassera en massage. Ju mer jag tänker på det desto mer självklart blir det.

Japp.

Känt.

Jag medger att mina känslor inför Kent är blandade. Är en av dem som säger att det egentligen bara gör en deprimerad samtidigt som jag medger att konserten på hultsfred 2006 var en av dom mer känslofyllda på senare år.
Kanske för att jag stod själv mitt i ett publikhav och sjöng med även i låtarna jag aldrig hört.
Kanske på grund av att solen sken, för jag tror att den gjorde det.
Hursomhelst känner jag mig förälskad i deras senaste singel Columbus. Den gör mig av någon orsak helt sjukligt sentimental, lyckligt melankolisk och vanvettigt kär. Lite samma känslor som den där dagen jag skrev om ett par som gick i ett regn de inte såg. Ni vet såna där människor som bara ser varandra vad som än händer runt omkring. Ni vet såna som kan lukta sönder varandras tröjor och som lever på vetskapen om den andras kärlek.
Vackert
naivt.
Håll mig älskling nu.
Jag såg Kent 1996, då kastade någon i publiken upp en sko på scenen så att J.B. och dom andra valde att avsluta spelningen. Tror inte ens jag visste vilka Kent var då, ärligt talat.

Så var det.

På ett sätt vill man ju ha samma förutsättningar som då. Samma gata man gick och samma glas man drack ur och samma tveksamma drag i spelet. Samma gata alltså. Och rösten och flöjten som förföljde genom natten genom stereon och myste sönder mig i mitt stilla rus. Det var så fint. Morgonen med suddgummit och vilse och linjalen. Skimret.

Hemtrevnad och infall.

Ibland när man går in för att leva som fan så blir man nästan äckligt glad. Genom att genomföra spontana infall och agera fullt ut istället för att hålla tillbaka så kan man få den där känslan av att man finns just nu just nu just nu. Känna luften i mina lungor, om ni förstår vad jag menar. Det fanns en tid då Tomas Ledin gjorde låtar av flow.

I vilket fall – för att inte börja prata melodifestivalen 1980 – så kände jag det såhär igår. I vanliga fall hade jag inte gjort så ju, men det kändes liksom rätt. Jag ville bara göra precis som jag ville precis när jag ville och så fick det bli så.

Jag hade åkt hem. Men jag ville inte. Jag ville åka tillbaka. Så jag tog en bil och körde. Och det kändes så bra. Jag menar, man ska ju göra det man vill. Och för en gångs skull så kändes det till och med kul att köra bil. Med radion på högsta nivå i fåniga dängor på rix fm party var livet enkelt. För jag körde dit jag ville, jag hade ett mål och där mår jag bra. Där är jag trygg. Där precis nära luktar det som jag vill ha det. Och så är det ljust så länge, och så blir det sådär fint på träden ni vet, och när man vaknar så vet man att man är där man är. Hemtrevligt så det förslår. Så det är då jag gör upp såna där stora planer. Mina naiva planer. Mina älskade naiva planer.

Det enda problemet är väl mitt godisberoende, men det är sånt man kan leva med.

Jag och mina raffset.

När jag strök nyss så luktade det typ floridianskt köpcentrum i mitt hem. Doften liksom steg upp i hjärnan och jag blev lite nostalgisk. Så passande då att det kommer två amerikanska pensionärspar hit i helgen för att studera den svenska kulturen och annat skoj. Känns som tvåhundra år sen man pratade engelska med nån annan än kollegan på den sataniska chatten.

By the way. Jag har köpt ett… leopardraffset! Sjukt förvånande ju, framförallt för mig, men ändå kunde jag bara inte låta bli. Jag gick på kappahl sådär random och kollade runt när jag plötsligt såg två fläckiga sladderkupor hänga rakt framför mig. Så trevlig modell med bikiniknytning i nacken och allt. Köpte efter två minuters velande och kände mig nästan lite halvt sjukt nöjd. Haha, va kul egentligen. Typ.

Och nej, den här bloggen är inte såå genomtänkt. Jag skriver ju i princip bara om eurodisco och små ögonblick av flow.

Pulvermos är dagens rätt.

Jaaa! Äntligen den gåvan från ovan jag väntat på! Sophie Zelmani till hultsfred och festivalen känns inte längre bara som en transportsträcka till evigheten på hemmet. Jag är lycklig! Tack! Även Razorlight är ju hyfsat välspelade hos mig. Så trevligt allt blir ibland när molnen duggar tätt i spss-land. Manic Street Preachers och Evanescence kan väl vara sevärda dom också även om det inte är mina direkta älskare. Och var det inte Bring me the fucking riot, man som var på den där videon på öland? Jo, dom får vi titta på.

Nu är det ju det där att man ska jobba också på den där festivaaalen, men om jag bara får komma undan för zelmani och sahara hotnights är jag glad som korvspad. Hmm, ja gärna razorlight med då.

Ja, det här verkar vara en härlig dag! Ringde just nyss nämnda institution dvs ålderdomshemmet, och talade med den hemskt trevliga ekonomichefen (hon är fräsch också vet jag, så trevligt). Tack igen! Inte så att jag fått spikat jobb eller så, men desperationen efter folk med körlicens tycks ju aldrig sina. Alltså är det högst troligt* att kontot kan ticka positivt i alla fall under fyra veckor. Det räcker för mig lix. Sen ska jag buuuurna och äta glass. Som fasen typ. Polka polka sås all over here I come!

Har ju fortfarande inte visat mitt körkort rent fysiskt för pläjset, så skulle ju egentligen kunna vara en ond lögnare, men riktigt sån är jag ju inte trots allt.

Det finns en trygghet med ålderdomshem. Faktiskt.
Magin på hultsfred kan vara säkrad.

>>>>> pulvermos. som jag har längtat!

*om jag inte får jobbet får det bli hundra straffarmhävningar!