Nu har jag panik. Ett ord som jag överanvänder, men likväl användbart.
Sitter ensam i lägenheten (päronen har tydligen funnit en ESC-tv någonstans i byn) och kollar på schlagern, och jag har precis jobbat klart. Med allt jag har att jobba med. Snacka om ångest. Utan jobb är jag inget. Sparade precis ner alla PDF:er till tidningen och skickade in översättningen jag hållit på med i veckan, och nu känner jag en sådan tomhet att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Vad ska jag bara göra nu. Utan 1D är jag inte bra. De är som ett stort skönt duntäcke att svepa in sig i när man fryser, och det har varit skönt…
Jodå, jag vet att jag överdriver, men jag vet också att det där är helt sant. Jag fungerar så. 1D har räddat så många tråkiga kvällar, och nu ikväll när jag var ute och joggade så var det med ”Stole my heart” i lurarna. Jag mimade till och med, och alla jag mötte på strandpromenaden lär ha undrat. Men det är helt omöjligt att INTE göra det. Det är inte det att det är den bästa musik jag hört i hela mitt liv, för det är det verkligen inte, utan det är vad de står för. Det jag förknippar dem med. Något positivt som inte svider. Något jag är stolt över.