Först, innan jag börjar tala om Mello, måste jag bara säga att det stora problemet med Skavlan är de norska gästerna. De är så FÖRBANNAT tråkiga. Jag antar att detta beror på att jag inte är tillräckligt intellektuell, naturligtvis, men klockan 21 en fredagskväll på SVT1 ska man väl inte behöva vara smart för att hänga med? Ja, jag vet inte.
Okej, dags att säga något om de bidrag som ska framföras ikväll.
Youngblood – En kombination av ”Manboy” och ”Baby goodbye”. Finns en enorm risk för framgång känner jag, barnen i vårt samhälle är ändå den mest kraftfulla målgruppen. Och jag är ett barn som gillar pojkband, såklart. Hade önskat att låten var starkare dock. Om det här går vidare så är det för min del mest kul för att det är ungdomar och för att det är härligt pubertalt, inte för att låten är bra.
Maria BenHajji – Välkommen till Melodifestivalen 1992 Sonja! Nej just det, Maria heter hon. INTE Sonja. Men just nu, när jag lyssnar på låten i en annan flik, låter det extremt mycket som Sonja. Och alla vet ju vad jag tycker om henne. Det finns EN sak som är bra med den här låten dock, och det är de fem sekunderna när refrängen låter som ”Molitva” (ni vet lesbiska vinnaren i ESC 2007).
Mattias Andréasson – En man som jag är lite kär i. Verkar så himla hyvens! Känner inte att jag kan ge låten ett fullvärdigt betyg utan att ha hört hela, men jag gillar dess mogna P3-känsla och att han har så fina kläder på sig. Man kan helt enkelt inte tycka illa om honom.
Love Generation – MYCKET besviken är jag på dessa flickor. Jag hade hoppats på en ny ”Dance Alone”, istället får jag en meningslös sörja som verkligen bara går rakt in i ena örat och ut ur det andra. Och det går inte kompensera med den mest perfekta dansen genom tiderna, det går bara inte. Sorry!
Carolina Wallin Pérez – Men oavsett hur besviken jag än är på LG får de ju gärna komma före det här. Jag antar att Carolina vill fånga hela Lasse Lindh-publiken men får svårt att lyckas för att…? För att hon är en tjej kanske? Jag gillar ju inte tjejer. Tråkigt var ordet. Tråkigttt!
Andreas Johnson – Tråkigt är ett ord som går att applicera även här. Medan jag säger till andra att absolut. inte. förändras. (Två exempel: Sahara Hotnights, Melody Club) anser jag däremot att det är vad Andreas borde ha gjort. Nanananana va i helvette så trist. Det låter så trött, så oengagerat, så… Han verkar vara en bra kille, men nej.
Molly Sandén – Jag kan inte hjälpa att jag är helt överförtjust i detta. Hon har blivit så jäkla snygg och sjunger så rent, låten känns inte Aldén utan snarare mogen och osvensk och det gillar jag. Dessutom känns den som att den är på riktigt, och det är ju perfekt. Jag tycker verkligen att Molly ska få gå vidare till Globen och det lär hon göra också. Tillsammans med Youngblood enligt genrepet, men vi får se.
Björn Ranelid och Sara Li – När jag såg det här första gången satt jag och skrattade i cirka en halvtimme efteråt. Man var liksom förvirrad. Man visste inte varför man skrattade, men det gjorde man. Man blir mållös åt bidragets konstighet. Kan gå precis hur som helst ikväll. Refrängen suger ju tyvärr, verserna med Björn är faktiskt bättre. Helt osannolikt är det i alla fall. Man älskar det trots att det är skit, typ. Så kan man sammanfatta det.
