Då är det bara att hala upp plånboken.

Jag medger såklart att Palin-grejen var en hel del långsökt, men jag kan väl inte hjälpa vilka banor mina tankar går? När jag stod framför spegeln innan kände jag kvinnans ande skrika inom mig, och det var fan inget jag hade valt själv om vi säger så. Framförallt när man ler inställsamt med synliga tänder iklädd glasögon – då är man Sarah Palin. Det är inte bättre än så. Tyvärr.

Jag känner mig så slarvig just nu. Provar två glasögon hos en enda optiker och slänger sedan upp 2000 och bara tjena och så var det bra med det. Samtidigt är detta beteende så otroligt skönt. Palla tänka, palla prova 200 par och ändå inte hitta nåt bättre. Så tänker jag. Ju mer jag grubblar på det desto mer känner jag för att dra mig ur hela skiten, dock.

Kris.

Lånade hem två par glasögon från optikern idag. Följde med Therese i lördags och spontanföll för ett par svinbilliga bågar (480 riksdaler) som jag i princip bestämde mig för att köpa på stående fot. En sekund efter att de placerats på min näsa visste jag någonstans innerst inne att glasen var mina. De skulle köpas.

Nu har jag dem alltså hemma, och det känns bra. Förutom en sak. När jag satte på mig dem innan kände jag en väldigt obehaglig känsla skölja över mig. ”Jag är Sarah Palin”, viskade en röst, och jag vetifan vem rösten tillhörde, men plötsligt kände jag mig verkligen som den där käringen. Mycket obehagligt. Men kommer jag bara igenom Palin-fasen ska det nog kunna bli ett köp trots allt.

Dagens sms på temat delad bitterhet.

”Det är verkligen så, folk är verkligen i regel dumma som fan.”

Dagens googling.

”börga röka”

Att åka hit och dit.

Efter ett par dagar i hemmets trygga vrå känns det väl inte direkt ultimat att återvända till Kalmar imorgon. Från obegränsat med utrymme, en gitarr som inte bryr sig om hur jag låter, stora mängder kakor och tystnad till ett litet kyffe där jag egentligen inte har så mycket att hämta mer än en utsikt över en domkyrka som ändå knappt syns med tanke på den ständiga dimman. Ja, nu låter jag enormt negativ, men det får ni ta.
Man skulle kunna säga att melankolin passar in här hemma. I Kalmar känns den mer malplacerad och laddningen som lever kvar i vissa delar av den där stan vill inte släppa så lätt vilket stör mig.

Om man nu ska slänga in en liten kommentar om Idol också så ska det sägas att Erik gjorde kärleksvisan till sin far på ett eminent vis. Sen måste det verkligen sägas att Calles skägg var väldigt fint ikväll. Har han inte rentav gått och blivit lite mer fit på sistone, sådär i allra störa allmänhet? I vilket fall så gör ju skägget mannen och därför kändes detta som något som förtjänades att nämnas.

Jag kan inte fatta att det redan är fredag.

Ibland önskar jag att jag vore intresserad av sport. Livet verkar ju så enkelt för de sportintresserade, de verkar liksom alltid ha något att ta till. Nörderi, helt enkelt. Jag önskar att jag vore sportnörd.

Jag tänker till exempel på alla fotbollsintresserade. Det verkar assjysst. Har man inget att göra, då kollar man fotboll. Och går det ingen fotboll på tv, då kan man ju alltid kolla youtube-klipp med fotboll, fotbollskanalen, fotbollsbloggar, läsa fotbollsjournalistik eller varför inte rentav spela lite fotboll själv. Gött, verkar det. Jag skulle likväl kunna ha sagt hockey eller vad som helst med bollfokus, men fotboll känns trots allt närmast till hands. Jag kan sträcka mig så långt att jag vågar påstå att det verkar härligt att vara fotbollsnörd. Detta är något som faktiskt kommit över mig lite på sistone, jag är ju fan lite dålig på att gräva ner mig i saker och ting. Vill bli bättre, men det är ingenting som kommer gratis. Jag vill bli bättre på att ha beständiga hobbies som finns kvar i alla väder. För beständighet, det är eftersträvansvärt känner jag.

En annan sak jag måste bli bättre på är disciplin. Imorgon till exempel, då ska jag slå mig ner och skriva en sjukt bra text. Det bara måste bli så, det är inget snack om saken. Ska till och med försöka gräva ner mig lite i denna syssla, verkligen inte tänka på något annat än hur meningarna ska bli så bra som det bara är möjligt. Kan bli på söndag också, men det märker man ju. Imorgon är det ju trots allt även en grammatiktenta som ska skrivas och ”öldrickande” med klassen. ”Ta en öl” liksom. Och det är ju alltid gott med öl, fan vad jag gillar öl.
(eh)
Sen gillar jag radio också. Radion har varit min bästa vän den senaste veckan. Som ett skval som alltid finns där, kravlöst och underhållande. Satt till och med och skrattade högt åt Cirkus Kiev i tisdags vilket är ett tecken på att jag gått in i en ny fas. Radiofasen.

Mera Markus…

Ett till citat nu, från förra veckans show. Markus Larsson skulle åka till Sundsvall och recensera Takida på kvällen, ritade en kvadrat runt sitt ansikte och sa:
”Såhär ser en nitlott ut. Jag förstår inte hur det kunde hända.”

Markus Larsson säger…

Markus Larsson kläckte precis ur sig ett klockrent citat i Schulman Show:
”Aldrig Håkan Hellström och Anna Anka i samma jävla mening”

Helt rätt.
Mycket Håkan nu, men det där var bra sagt.

Jag hatar att vilja skriva saker som ändå inte skulle löna sig att skriva men som skulle vara skrivna med hela mitt hjärta men som ändå inte skulle gå fram.

Kollektiv gråtstund.

Eftersom vi lever i en sorglig tid fylld av förgänglighet och där underbart är kort är ibland ett par sorgliga dängor på sin plats. Jag är inne i en svensk period just nu (är ju ofta det) och har ”hittat” (dvs lyssnat på p3) två sånger som gör att man vill gråta en skvätt extra såhär i sketregnet. För efter solsken kommer regn, det är ju bara så det är, och även om bagatellerna kan tyckas många är det uppenbart hur enkelt det ibland är att vara lycklig och lika uppenbart hur svårt det ibland kan vara att känna samma rena lycka.

Nu kanske inte riktigt Hästpojken passar in i kategorin ”sorgliga band”, men nu blev det så ändå. Joel Alme däremot är sorglig på samma sätt som Håkan Hellström. Jag kan faktiskt inte komma på något i hela världen just nu som är sorgligare än Håkan Hellström. Fan, det går inte.

Snackar.

Vardagens mönster har börjat komma tillbaka. Gå och hämta tidningen på morgonen, ströläsa recensionerna till frukost, gå till skolan, lyssna på radio, äta, gå, gå hem, plugga, tänka, sova. Allt sånt där som hör livet till som måste göras men som inte direkt är rafflande. Men, som man innerst inne vet, livet kan inte alltid vara spännande. Jag kan inte bestämma mig för om min intensitet och drömska personlighet gör mig gott eller ont, det beror antagligen på när du frågar mig. Just nu skulle jag vilja påstå att denna del av mig gör mig ganska illa. Ibland önskar jag att jag inte var sån. Inte så rastlös, inte så sökande, inte så… naiv. Samtidigt kan jag inte undvika att ändå uppskatta denna del av mig själv, den gör mig ju till den jag är. Distans är väl nyckeln till framgång skulle jag tro.

PH-psykos.

Det har uppstått nån form av Paradise Hotel-psykos här i korridoren. När jag kom ut i köket tidigare satt inte mindre än sju personer och suktade efter sekunden när programmet skulle dra igång. Man får väl tacka facebook, det är där allt sprids.

Slutsatser hittills:
- Peter är den enda snygga killen. Han har lagom långt hår och ser fräsch ut.
- De andra killarna är ganska fula. Eller ollonet är verkligen skitfult, han som brukar gå runt i kjol. Den som ser ut som Peter men har lite kortare hår är väl ok, men inte mer än så.
- En av killarna heter Cimon. Oh yeah liksom.
- Tjejerna ser la bra ut, men verkar dumma i huvet. Det värsta är att jag säkert också skulle verka dum i huvet om jag var med där. Man har nog inte så mycket till val när man väl blivit invald i skiten.
- Själva PH-pläjset ser nice ut, där hade man nog kunnat slå ihjäl ett par dagar.

Orsaken att jag skriver idiotiska listor likt denna är att jag behöver skingra tankarna på nåt ytligt. Grammatik är ytligt, Paradise Hotel är ytligt. Ytligt är bra ibland.

Jag vill inte att det ska bli söndag. Men jag vill inte ha lördag heller.
Helger kan ibland vara så oerhört icke-trivsamma. Visst är det väl trevligt att hänga i köket och messa 118 100 (?) med en massa idiotiska frågor ibland, men helger i allmänhet kan verkligen vara alltifrån paradis till pina. Minutrarna har en tendens att gå långsammare under veckosluten, och tv-programmen tenderar minst sagt att vara sämre. När jag sa elva dagar trodde jag att det var en lång tid, nu inser jag att en lördagskväll med ansiktsmask och läppglans som enda sällskap är längre. Helt klart så.
Nä, jag vill inte festa idag.

Efter några fantastiska dagar får idag inte ens den bästa 90-talseuron beträda mina högtalare. Inget känns rätt, och därmed inte heller någon musik.
Det kallas håglöshet, det där som stör.
Vad är egentligen felet på en? Denna bitterhet som kommer fram så fort det roliga tar slut. Denna brist på kapacitet att uppskatta allt det goda och alltid hellre låta det dåliga väga över. Dåååligt.
Sunes jul är en oklanderlig tv-serie, precis lika oklanderlig som Johan Hults klädsel i Fucking Åmål. Som livet kan leka, och som livet kan leka med en själv.
Kalmar är för övrigt den gråaste staden i världshistorien idag. Det behöver nog inte ens tas upp till diskussion. Om någon nu känner för att diskutera saken är det såklart upp till denne, men det känns trots allt ganska irrelevant. Finalen i Körslaget känns likaså. Usch. Jag kan helt enkelt inte se på tv själv om det inte är något vrålbra som Bonde. Det går bara inte. Rastlösheten är illa nog som den är, även om det börjar bli bättre nu på eftermiddagskvisten. Försöker skapa lite distans till mig själv, något som alltid är svårt när man varit på semester i sitt eget rum i mer eller mindre en halv vecka.

Helgen.

Att shoppa som om man hade obegränsat med pengar är något så otroligt avkopplande, och det tycker jag allt man kan få unna sig några gånger per år. Inom rimliga gränser såklart. Efter helgens shoppingpsykos i Stockholm hade jag samlat på mig en jacka (syns på bilden där), tre skjortor (Urban Outfitters skjortutbud är det bästa jag sett någonsin, det är sant), två t-shirts, halsduk, vantar, underkläder, stickade tröjor, tights och… korv med bröd. En hel del alltså. Underbar helg i ytlighetens tecken. Att få träffa Sara, Magnus och Esther var såklart också oerhört kul. Det enda som inte var kul var skabb-tågbussen man fick åka från Linköping till Kalmar. Den kändes bara så… fattig. Lite flärd vill man ju ha ändå, inte en liten risig kabin fylld med hostande barn och fula konduktörer. Palla det.

Fångar en stunds lugn genom att lyssna på ”Nu kan du få mig så lätt” och dagdrömma. Det är ungefär där jag står just nu. Mitt i mellan horder av plugg och jobb sitter jag här och gör just det. Dagdrömmer. Kanske den bästa sysslan av dom alla.

Jag använder mitt språk så mycket att mitt huvud inte orkar tänka på mer ord. Ord är mitt vapen, och ord är vad som gjort mitt liv spännande just nu. Enbart ord och inget annat. Det fascinerar mig, och nu ska jag åka till Uppsala. Imorgon blir det ohälsosam shopping i storstaden och inte minst ska helgen bjuda på umgänge med min underbara haidukkvän (haidukk är för evigt, vad som än händer) Sara. Så nu mår jag.