På fredag kommer min äääälskling vilket är det enda jag kan tänka på just nu i all grammatik. Samtliga grannar är sjuka i livsfarliga åkommor jag INTE har tid att dra på mig, försöker isolera mig så gott det går.
Tanken är lite att det ska bli total semester för min del, typ äta marängsviss och schlappa fullständigt. Tänkte dra igång vid lunchtid på fredag.
Innan dess ska man alltså ha läst ut den där boken…eh.

Nu ska jag alltså läsa Flyga drake på fyra dagar. Känner inte alls för det. Brukar inte gilla politiskt korrekta bestsellers för det första (alltså, den är säkert asbra), och inte vet jag något om mellanöstern. Ingenting alls vet jag, och med det är jag ganska bekväm.
Skulle egentligen ha läst den på engelska dessutom, men det tyckte visst inte Bokus leverantörer, så det fick bli på svenska. Blåst brud i kundtjänst var förvirrad men budskapet gick fram.
Jag behöver inte både en Flyga drake på svenska och en Kite Runner på engelska. Det är slöseri med papper.

Det kallas fusk tror jag, men har inte riktigt tid att bry mig.

Har fullt upp med att läsa obefintliga jobbannonser och betänka det faktum att jag inte vill plugga mer. Katalogen innehåller så få tänkbara kurser att det är pinsamt, när man sitter och ringar in psykologi 1-30 vet man liksom att det är illa. Det kan vi konstatera direkt.

”Har du städvecka?” frågade dom mig och jag svarade nej flera gånger.
Jag har alltid städvecka, tänkte jag och åt en kanelbulle. Ganska onödigt när man tänker efter.

Säg räv!

Exakt hur förutsägbart är det inte att tycka att Megan Fox är typ hetast evvah på nya Nylon?! Skitsamma liksom, för nu när Kristen Stewart skaffat hockeyfrilla tycker jag att Rob Pattinson likväl kan ta Räven här.
Nejdå, jag bryr mig inte alls om skvallerpressen…
En annan sak jag gärna läser är ”The return of Julian Casablancas”. När tidningen kommer till Kalmar om cirkus tre veckor alltså.

Jag har uppdaterat min länklista, vilket jag tycker ni ska ta på allvar. Inte en dag för tidigt, många dagar för sent.

Wonderland Magazine.

När jag var ute och gick innan tog jag en snurra på pressbyrån på hemvägen för att smygbläddra lite i tidningar (och köpa en kanelbulle). Lite av en sport det där, att man vill bläddra i tidningarna så mycket som bara är möjligt utan att verka sniken. Rätt svårt.

Anyways så gjorde jag en grym upptäckt, nämligen WONDERLAND MAGAZINE (kostade 125 spänn, hata!).  Främsta orsaken till att jag fick ståfräs av denna tidning var att den inkluderade ett helt sjukt äckelsexigt reportage med Chase Crawford (Nate i Gossip Girl) på typ femtielva sidor. Hade jag haft med mig pengar hade det inte varit långt borta att hala fram plånboken, för Jesus som jag ville ha nån av de där sidorna på väggen.

Det jag gillar med bilderna är att de är så klyschigt snygga (hela Chase är ju klyschigt snygg) men samtidigt nyskapande. Dessutom får jag en känsla av att man försökt styla om Chase till en ny Robert Pattinson, och min enda åsikt om det är: varför inte? Snygg förebild > snyggt resultat. Tyvärr var utbudet på Internetet inte det allra bästa (orkar inte riktigt skapa användarkonton på diverse fansajter för att eventuellt få tillgång till mer material), så låt oss fortsätta på hunktemat och bara köra den klyschigaste bilden av dem alla. Den till vänster alltså. Snygg kille uppkrupen i stickad tröja, riktigt lördagsmyyys det.

César Vidal – dagens 39åriga babe.

Det är faktiskt lite svårt att ta in, men César Vidal är tydligen 39 bast i år.
Vilket för all del inte minskar attraktionsvärdet, men ändå. När jag gick i nian tyckte jag han var typ det hetaste objektet på planeten, och med lite snabb matematik inser jag att han var gammal redan då. Hursomhelst så kommer vi inte ifrån att Caesars är ett band som följt mig sedan 2002 och fortfarande gör mig glad djupt ner i själen. Ta bara ”From the bughouse” och vi är hemma.

Dagens glädjeämne måste ju ändå vara att det skett fem googlingar på den här bloggen idag. Genombrottet är nära.

Sen har jag ganska svårt för såna som säger ”löning” också.

Idag fick jag lööööön. Weho. LÖN! Pengar! Stålar!
Let’s celebrate. Krogen, maten, märkeskläder, you name it! Bara köööööra.
…
Firade med att sätta in hela lönen på sparkontot. Var väl kanske nån hundring som fick äran att ligga kvar på kortet, men annars håller jag mig till CSN. Ja, och min andra lön då som jag tillåtit mig själv att faktiskt använda. Det var Furan som generöst nog valde att betala ut sin sista lön till mig idag trots att jag varit ett pain in the ass (eller pina i arslet, som någon så fint hade översatt på kanal 6 igår) på chefsstaben under en tid nu.

Ibland frågar jag mig själv hur jag kan vara så hård mot mig själv att jag direkt sätter in alla pengar på sparkontot och aldrig lever loppan. Sure att jag shoppar typ hela tiden, men det är ju inga vrålsummor man drar iväg precis. Jag skulle kunna unna mig att leva upp till den där regeln om att köpa kvalitetsbasplagg till exempel, ändå går man till H&M och köper sina trasor till linnen. Idioti.
Det är lågkonjan som gör’e! Så skulle man kunna säga. Det är rädslan om att det kanske tar flera år innan jag får ett vettigt jobb som gör att jag inte vågar ta några risker. Så fasligt medveten är jag, vet ni.
Pessimist javisst azzå.

Nu ska jag lägga mig i min fantastiska nittiocentimeterssäng och läsa min nyinskaffade STRAGE TXT som är en såväl snygg som bra skapelse. Jag får lust att skriva, och lust att skriva är typ allt jag behöver. Tycker det är så härligt med Freddan S, att han är så lik ett sorts troll eller nåt men ändå typ cool. Han stod bredvid mig på Manic Street Preachers på Hullen ‘07, men mer än så blev det inte. Hade det varit idag hade jag initierat ett samtal banne mig.

Dagens dizz.

Jag blir alltid lite störd när folk har som status på sin feja att de ska festa eller att helgen är på väg att börja. Det gör mig jätteirriterad.
Framförallt det här om att helgen är på g. Det svärtar ner hela min home-sida och känns så himla onödigt. Här loggar man in och förväntar sig en hög välformulerade mikrobloggar men möts istället av en bunt intelligensbefriade meddelanden om att helgen är här. För DET ÄR JU FREDAG och varför inte rentav lite FREDAGSMYS på det?
Sen när det blir lördag kan man ju alltid påpeka att det är just lördag istället.
Och när helgen till slut övergår till måndag kan man för all del berätta det också. Lika bra det.

Oh.

Jag är inte speciellt bra på scondhand-shopping (vilket antagligen beror på att man bor på platser där utbudet är begränsat), men när man väl lyckas är ju lyckan så himla skön. Det finns inget bättre än billiga saker som inte är på rea. För rea tycker jag ju inte om. Rea överlag är bara skit. Bara skit.

Det jag köpte var en stickad tröja från ungefär 1990-talet som man kan rulla upp ärmarna på. Därav bild nummer två, jag är ju så svag för det. Precis som när man går på Monki och ser den ena upprullade saken efter den andra, ungefär så ser det ut på min klädstång också.
Beprövat knep som funkar varenda jäkla gång.

När jag skadade mitt knä hade jag ingen aning om hur lång tid framöver det skulle påverka mig. När jag kom hem och hade ont i benet efter träningen trodde jag att jag hade sträckt mig, eller något sånt. Sådant som händer.

Jag vill ju inte verka kinkig, men ibland inser jag ändå vidden av den skada jag drog på mig då. Det  var mer än 3,5 år sedan jag sprang utan att ha ont till exempel (jag kan i princip inte springa alls ska tilläggas), det är också 3,5 år sedan jag dansade en hel kombination utan att ha ont. Dansuppvisningen var den sista dans jag genomförde, och efter det mådde man ju inte så jävla väl.
Jag har haft en tennisboll på knät sedan dess, och oftast stör det mig inte alls. Jag har vant mig vid att inte sova på den sidan, vid att inte träna på det sättet. Jag vet var mina gränser går och funderar ibland på om de skulle kunna förflyttas. Om jag skulle kunna bli helt återställd är lite oklart, jag vet inte. Jag borde väl gå tillbaks till sjukgymnasten och fråga.

Det jag kan tycka är jobbigt är när man är ute och går och kanske stannar till och ska kolla om det gör ont i knät om man böjer benet. För det gör det ju alltid.

Framsidan har han fotat själv, en ekonomisk man det där.

Lars Winnerbäck har alltså kommit med en ny platta som låter Kent, det vet ni alla. Alla vet också att han tackar Jocke Berg i konvolutet och bla bla bla.
Jag kan inte annat än hålla med.
Det låter som Kent på många håll och kanter, och jag tycker det är ganska bra. Jag har fastnat vid flera spår vilket dels beror på min nostalgiska idiotsjäl och dels på att låtarna faktiskt är riktigt bra. Framförallt är det inledande ”Järnvägsspår” och ”Ett sällsynt exemplar” som hittat fram, kommer dock säkert hitta fler favoriter efterhand. För mig är det här mycket trevligare än Daugava, det här känns mer jag. Dessutom så svärtade den där Sara Wehn-smörjan ner hela den plattan, vilket var tråkigt.

Sedan vill jag också verkligen inflika att versen på ”Fribiljett till himlen” känns påtagligt Roxette och närmare bestämt ”Vulnerable” (tråkig låt, för övrigt).

Saker jag gör ikväll

- Googlar på sexigheter som ”Black English Vernacular” och ”allomorph”.
- Tar de första trevande tonerna efter tre veckor i musikaliskt celibat.
- Äter chokladpudding och firar att jag gått upp ett kilo.
- Lyssnar på ”Hela livet var ett disco” och tänker på hösten.
- Tänker att Ingvar Oldsberg är jättetråkig och förstår inte varför jag över huvud taget ser på hans program.

Saker jag inte gör ikväll men gärna hade ägnat mig åt

- Med klippta naglar blivit bättre på gitarr. Eftersom jag åker tillbaks till Kalmar och gitarrlösheten imorgon är det inte värt att klippa.
- Gått runt på en mall med milkshake i käften.
- Hånglat med något hett köttstycke. obs! mycket kräsen.

22.21

När jag kommer hem slänger pappa upp Strages diss av ”Flickan som lekte med elden” på bordet och säger att det här är bra skit. Jag läser och håller med. Går vidare till tv-krönikan och skrattar. Skrattar åt denna raljans som inte vet några gränser, åt de hånfulla orden som haglar och åt de flinande små karikatyrerna som visar vem som skrivit texten. Det är svårt att förneka att jag älskar det; dissar blir ju gärna kul, och att göra narr är underbart.
Mycket av det jag läst och njutit av är hårt, det är hårt som fan.

Och så börjar vi prata om att det kanske hade varit enklare i livet om man inte varit så satans skeptisk jämt. Om man inte alltid valde att betrakta allt som idiotiskt och fånigt, om man inte alltid var så… bitter. Jag hade väl inte direkt låtit tanken gå igenom huvudet innan, att det kanske hade varit skönt att tycka om till exempel studentspex och bara ha det gött, men ju mer jag tänker på det desto mer självklart känns det.
Att ställa sig utanför och tänka men gud så dumt, suckers är enkelt, men dom kanske faktiskt eventuellt har kul på riktigt?
Men jag kan ju inte sjunga med i snapsvisor eller visor över huvud taget, jag kan bara inte göra det på riktigt. Det vore ett skämt, en sketch om mig själv. På samma sätt som att jag inte kan gå på (skitfåniga) temafester utan hellre bara vill vara snygg som vanligt hela tiden. Jag är nog fan ta mig lite dryg. Lite dryg och irriterande rentav. Ibland i alla fall.

Så länge jag inte kallas pryd är allt okej, dock.

Och när jag skriker Vad vill du men kom då jag är ju här och väntar på dig, då är det på allvar.

2004.

Åhå vilken nostalgi. Kände för att plocka fram den här.

Söndrigt sim-kort i bredbandet (vem vill gå i giljotinen för det?), efterhängset pluggande och därutöver så kallat jobb har gjort att mitt bloggande gått i tillfällig dvala.

Men ikväll så smäller det, då ska jag blogga. Från skogen. Blogga. Skog.

Häromdagen bestämde jag mig för att vara riktigt jävlig. Ni vet jag har ju bloggat en del om mitt jobb på hemmet och så, om mina så kallade ”insatser” med handskrivna brev till chefen osv. Framförallt är det ju lite så att man inte direkt får någon respons på den här typen av insatser, det spelar liksom ingen jävla roll.

Så i förrgår skickade jag upp ett mail till chefen (som jag för övrigt aldrig träffat, snyggt!) att jag var besviken och bla bla bla. Handlade egentligen enbart om att kolla om jag fick något svar denna gång, testa dom lite. Se om det finns någon som helst stake i organisationen.

Om jag fått svar?
KNAPPAST.

Saker som händer.

Vi slökollar på ”Vem vet mest”, en dam får frågan ”Vad heter berguv på latin?” och åker ut med omedelbar verkan. Va i helvete. Berguv? Latin?

Min granne säger att killar ska ha minst en millimeter och max en centimeter hår på huvudet. Jag skakar på huvudet och säger att en kille på Färjan (3, that is) är het. T kallar honom för ”Lillräkan” och jag känner mig överkörd.

S säger att hon inte vill bli röd i ansiktet när hon pratar inför klassen. F tror fortfarande efter fem upprepningar att S är rädd att bli RÖRD i ansiktet (det vill säga att någon i publiken ska vandra upp och typ ta henne i ansiktet). Vaknar sent på kvällen av att jag skrattar åt denna incident.

Idag är en sån där dag när jag skulle kunna säga ”måste allting vara så himla JOBBIGT och KOMPLICERAT?” när det skulle kunna vara så enkelt att jag nästan bara vill lägga mig på marken och skrika rakt ut för att det vore så enkelt. Så. Enkelt.
Det vet alla, ändå gör vi inte så. Eller man försöker väl dra sitt strå till stacken, men det hjälper ju inte länge.

Jag lider av så kallade motsatta minnesluckor från gårdagen. Det är en jobbig form av fotografiskt minne som gör att man mår mycket dåligt och vrider sig i pinsamma ångestvåndor.

FYI

Nu är det alltså väldigt bestämt. Jag åker den 26 februari och spenderar drygt två veckor i det förlovade landet. Inget Los Angeles förvisso, men vem sa att Florida var dåligt? Inte jag i alla fall.

PS. Det som hände på Kåren igår, vad var det egentligen?! En glimt av grym beslutsamhet från min sida som jag faktiskt själv är imponerad av. Ibland blir jag nästan nöjd med mig själv. DS.

Insåg vad jag kunde använda fönstret till.

Allt till ett värde av 350 riksdaler. Ganska ekonomisk är man väl ändå.

Köööööööpstopp. Eventuellt.

Tanken var lite att vi skulle gå till Lindex. Jag skulle köpa underkläder och utnyttja rabatten jag fått ta del av, Alvar skulle väl egentligen bara shoppa i allra största allmänhet (festskynken verkade vara prio ett). Och visst köpte jag underkläder, absolut, men det blev också två småpimpade halsband. Och sen när vi av en ren händelse cyklade ner på stan blev det mer såklart.
Det blir alltid mer, så är det ju bara.
Närmare bestämt blev det tröjan jag faktiskt bestämt redan innan att investera i (den var dock dyrare än jag trodde, råkade läsa danska priset – IGEN) och en jacka. En bikerjacka. I svart jeanstyg. I storlek XL (enligt gina tricot måste jag ju vara årets fetto eftersom jag ”alltid” köper deras största storlek).
Så det var väl där nånstans vi hamnade efter dagens shoppingansats. Som ju egentligen bör betraktas som en för mycket, det är helt klart.

Jag kan inte bestämma mig för om jag hatar eller älskar nämnda jacka, det enda jag vet är att vi blev förälskade vid första ögonkastet och att det var smått nödvändigt att den skulle följa med hem. Är för snål för skinn och tja, elasticiteten var sjysst…?
Nä, men jag vet inte. Känner mig fan inte alls på humör längre ikväll.

Nu bär det utför…

Ja!
Jag ska snart börja med lille mössan nu, så härlig är den! Har gått in i en riktig shoppingperiod känner jag, flyr ner på stan stup i kvarten och köper både det ena och det andra. Typ två meter skinnsnören. Det köpte jag idag. Skitnöjd är jag.
Eh… ska shoppa imorgon också.
Hääärliga tider.

PS. Skorna köpte jag förra veckan, har ju trillat dit totalt på nittrenden. Lättköpta chrisse är på g! DS.

Nästa sommar, då jävlar.

chrisse = en suktande brud.