Eh. Ska ta tag i det här imorgon istället. Då blir det bilder! Nakenbilder!

Nej, men bilder blir det. (kanske)

Det pågår en extrem nollningsverksamhet i krokarna och jag deltar…inte.
Jag har nämligen ingen nollning, och just det skiter väl jag i, men det hade ju varit kul att tillhöra. Något.
Det jag inte hade uppskattat vore ju att gå runt i bandana i TVÅ VECKOR, det känns faktiskt väldigt fel… Så fåfäng är jag. Det håller ju bara inte. Ett par dagar är väl okej, men inte mer. Inte mer!

Åh lilla blogg jag älskar dig!
Måste blogga lite. Blir mer imorrn.
Har kommit på plats här i Kalmar, träffat nästan alla jag ska bo med (det är 10 pers totalt tydligen och har väl mött 7 nånting), sett på tv i korridoren och cyklat sjukt mycket. Har kommit på att det är ett bra sätt att spendera tid på om man har tråkigt, slöcykla i stan helt enkelt. Utforska gatnamn, kolla in parker, båtar och sånt. Köpte vindruvor (ett helt kilo) för 12 riksdaler på Netto. Har aldrig handlat på Netto innan så det var stort!

Måste ha upp lite skit på väggarna.
Snygga brudar och så, lite naket brukar alltid funka.
Funderar på om det ens finns nån butik som säljer vettiga tidningar i denna stad? Jag menar allvar, Pressbyrån här borta verkar sådär faktiskt. Måste reka lite extra. Med vettiga menar jag osvenskt, om någon undrar. Och jag menar inte typ The Times.
I och för sig har ju allt blivit så jävla dyrt att det ofta slutar med att man kommer ut med en fjantig Veckorevyn och säger typ ”ja, det bidde bara så”.

Ska nog sova nu. Är totalt speedad.
På tisdag ska tydligen sommaren komma, då lär jag cykla till havet och schteka om jag känner mig själv rätt. Och det gör jag, så så kommer det ju bli i så fall.

Wunderbar.

Igår var det avslutningsmiddag med de två flickorna Anna och Fanny (om någon nu missat deras namn vid det här laget), hemskt trevligt. Nu far den ena till Spanien och den andra till Kalmar, sorgligt är vad det är. Men! Det är sjukt nära till frisörskan i V-ö, åtminstone för mig.

Är det förresten så svårt att stava till mitt namn? Till och med jämnåriga verkar ju ha problem nuförtiden, vilket jag antar är en kombination av tantaffären Kriss uppkomst och ren och skär tröghet.

Jag börjar bli lite less på grisaflunsan. Eller framförallt är jag less på det här med att den å ena sidan ”inte på något sätt är värre än en vanlig influensa” men å andra sidan tycks orsaka så fruktansvärt allvarliga fall all over. Ni vet, med låtsaslungor och vad det nu är som gäller.
Så, what’s the deal liksom? Jag får lite dubbla budskap här!

Jag förstår att dealen är att smittspridningen är ovanligt stor med denna variant, det förstår jag, men det som stör mig är bara att man kör så hård nyhetsspridning om de här enstaka allvarliga fallen när det inte ens är värre än en vanlig influensa (som också skördar en och annan stackare). Det hör ju inte direkt till ovanligheterna nuförtiden att någon drabbad 23-åring, 27-åring eller 19-åring med svininfluensa får vara huvudnyhet typ sjutton sändningar i sträck.

Fantastiskt!

I fallet kläder är det nästan alltid bara kärlek vid första ögonkastet som räknas. Det är bara sådana plagg man vill idka älskog med en mörk natt.
Sådant gör mig glaaad!
Den är från Zara förresten – elegant butik som stundtals gör sådant som berör. Men! Otrevlig personal verkar vara något av ett genomgående mönster. Typ brudar i 24-årsåldern som hellre stirrar ner på kassan istället för i mina ögon, mumlar ”öööh” och sedan avslutningsvis ger mig en kort blick som säger ”vafan gör du här, din jävla bonne?”.
Ungefär.

Jag tittade på True Blood klockan tjugotvå som resten av Sveriges befolkning. Ja, vi som inte redan kollat serien då alltså. Och det är väl ungefär 72 % i åldrarna 15-28 som har gjort det.
Men inte jag!
Jag blev inte totalimpad. Alltså det är ju en snygg serie och så vidare, men jag blir liksom inte vråltänd. Men visst, jag kommer ge det lite tid. Det kanske kommer.

Nu ska jag gå och dagdrömma lite.

Rassel rassel.

Jag har blivit svag. För något som väldigt många blivit svaga för tidigare.
När jag hör ”Hurtful” på radion får jag kväljningar och mår dåligt.
Men när jag hör versen till ”Don’t bring me flowers after I’m dead” får jag rysningar. Jag blir snabbt besatt av hans sätt att humma och mma och så är jag fast.
Tyvärr är jag inte lika fäst vid refrängen, men vad gör det när man kan lyssna på verserna?! Det är ju i dom livet finns, så skit i resten.

Jag blir alltid lite rörd av klyschiga solskenshistorier à la Erik Hassle. Särskilt när det är killar som skulle kunna vara töntar på allvar men istället blev något stort. Då blir jag berörd och köper det.
Hoppas hoppas att plattan innehåller många passager såsom 0.20-0.25 i den om blommorna. Då köper jag kanske till och med att what I did to you was hurtful är en helt okej jävla radiodänga. Och kanske mer än så, om den aldrig börjat spelas på rix vill säga.

Ett studentkonto som inte fungerar.
Böcker för 500 spänn som ska betalas.
På engelska.
Glidandet är över.
Sista dagen på jobbet idag. Lite sorgligt, mycket befriande. Anna Jansson nöp mig i rumpan.

Brunorexi.

Jag är mycket nöjd med min solbränna just nu. Den känns genuin. Även baksida ben är relativt färgade och jag har inte blivit det minsta bränd på hela sommaren (en bränd nacke i Miami i mars (och jaja, två veckors soleksem) blev årets enda skada). Det tycker jag är bra! Jag är så HIMLA hälsosam! Jag solar verkligen klokt!
not.
Härligt att man är nöjd med något som verkligen räknas här i livet.

Hört på Gustav Adolfs torg.

Gravt överviktig man med käpp, ca 70 bast: ”Är du sköterska?”
Jag: ”Haha, nej?”
Han: ”Du ser vacker ut.”

Man försöker ju i alla fall!

”jag vill ha sex med dina ordval”

…fick jag just höra.

Tvivel.

Det jag tänker på är när jag ska börja använda långbyxor igen. En tanke som såhär på sommarens sista kapitel allt oftare suger åt sig min uppmärksamhet.
Det är kallt ute när molnen kommer, men jag bär shorts och jag har ju svårt att tro att det faktum kommer förändras under de närmaste två veckorna. Men det beror såklart på vädret. I värsta fall blir det så kallt att jag måste vika mig.
Jag vill inte bli idiotförklarad, men inte heller instängd i ett par jeans mot min egen vilja. Jag tänker att jag kanske kommer börja med tights, som många andra brudar. Tights.
Det känns fel att säga det högt, men ännu värre är det att hymla.

Spiken i kistan.

Hela sommaren har jag haft som något av ett hjärteprojekt att få lite bättre ordning i köken på mitt jobb. Jag tröttnade på rester i vasken varje morgon, intorkad yoghurt i kylen och allt det där jag redan skrivit om ett par gånger. Jag har verkligen försökt jobba för det här och har gjort totalröjningar i köken ett par gånger under sommaren, även om jag innerst inne vet att det har varit ogjort arbete ett par dagar efteråt. Det har inte handlat om att förändra världen, det har helt enkelt bara varit ett litet men i min värld viktigt försök till trivsel.
Och det har känts bra. Det har känts som att jag gjort en insats, och jag har fått en del positiv respons framförallt från vikarier (även om det säkert finns dom som stört sig också). Jag har skrivit meddelanden om att vi måste bli bättre på att hålla ordning i köken och till och med haft förslag om köksveckor.

Så för ett par veckor sen kom de ordinarie tillbaka. Något som framförallt inneburit problem i och med att alla sjukskrivningar åter blivit synliga, bitterheten börjat träda fram som aldrig förr och inte minst – nu märks det att det är för lite personal. Och det är såklart inte personalens fel, de lider ju, men bara för att stället har problem tänker inte jag som försöker ta en massa skit.

Idag efter maten höll jag på att duka undan. Inget fancy direkt, torkade i princip av bordet och ställde in saker i kylen. Nästa punkt på agendan var att lägga några gamlingar, och det var jag såklart mycket medveten om. Jag skulle bara ställa in en saftkanna och samtidigt torka av lite i kylen. Det är sånt man gör helt enkelt.
Då hör jag det.
En ordinarie personal kommer förbi, ger mig en minst sagt mördande blick och säger med ett äckligt spydigt tonfall:
”Kom och hjälp till här nu, kylen kan du torka av sen.”
Ja, det var ju då jag skulle slängt disktrasan i hennes ansikte. Det var det verkligen, men det gjorde jag såklart inte. Istället tänkte jag ”Det där var tamejfan spiken i kistan på det här stället” och stängde kylskåpsdörren med ett lugn som helt klart bör definieras som spelat.
Sen gick jag och hjälpte till och avslutade dagen med att varsamt sudda ut mig själv från vikarielistan. Jag använde lösningsmedel.

Jag förstår om det är svårt att förstå vidden av det där lilla till synes simpla uttalandet, men just i den stunden var det faktiskt hela världen. Man säger bara inte så till någon som gör något, någon som försöker göra det lite trevligt på en arbetsplats jag ändå ska lämna. Jag hade respekterat om hon sagt ”Vi tar det här nu så städar vi köket sen”, men inte så som det var nu. Det är helt enkelt inte okej. Den totala brist på tacksamhet som jag hörde i hennes replik var väl ungefär den ultimata slutfrasen jag kunde få höra.

Och på tal om tacksamhet.
För några veckor sedan lämnade jag som bekant upp ett längre handskrivet brev till cheferna om saker som jag tänkt på efter tre år på Furan. Det var gjort med eftertanke, och inte minst det faktum att jag skrivit med mina bara händer borde behandlas med en smula mer respekt.
Så… har jag fått någon respons på det?
Knappast!
Inte ett mail, inte en kommentar, inte NÅGONTING. Inte ens ett tack för att man anstränger sig, inte ens det.

På onsdag gör jag min sista arbetsdag innan jag flyttar, då vet jag i alla fall att jag gjorde ett litet försök. Jag gör misstag också, det förnekar jag inte, men ändå. Och visst kommer jag säkert återvända för nån dag hit och dit, men då handlar det om andra saker. Jag är inte fast där för alltid, och det är jag ju faktiskt evigt tacksam för.

PS. Det finns även fina saker med detta jobb såsom härliga vänner, Singoallakex, en dunkande bilstereo och galna tanter, men det hör väl inte riktigt hit. DS.

måste. äga. måste. ha.

Jag kommer på mig själv med att numera gilla både LWs och Mackans nya. Hela livet var ett disco – javisst – och så är ju det där Mauro-introt ganska tillfredsställande. Det känns höstigt på ett sätt som inte gör ont och är det något jag är trött på så är det att all musik gör så himla ont. Det är ingen lögn, för mycket mycket musik svider.
Och det är jag trött på.
Men refrängen är fortfarande trist.
Lars Winnerbäck gör sin Melody Club-slinga med stil och jag kommer lära mig att tycka om det. Inte så mycket för att låten är sådär jävla bra egentligen, utan för att det känns skönt med nåt nytt och fräscht. På ett sätt tycker jag ju inte om det alls, inser jag, men ändå råkade jag lägga in den på min lista. Och när något hamnar där… ja då är det ju bara så.

Jag drar till.

Jag spontanköpte några tågbiljetter ner till Malmoe på måndag, så då tänker jag shoppa. Bara så ni vet. Storstadsshopping inför ny säsong är bland det bästa jag vet och något jag verkligen tillämpat de senaste åren. Att bara få gå runt själv och koncentrera sig i enorma butiker, det är något jag på allvar uppskattar här i livet.
Ja, och att jag åker själv bör inte betraktas som något konstigt. Man är sin egen lyckas smed ni vet, och även om det är roligt att gå på stan med andra är det bäst att vara själv när man vill göra de där riktigt livsavgörande inköpen.
Livsavgörande är såklart ett ord man kan definiera på olika sätt, men jag hoppas att budskapet går fram någotsånär i alla fall. Och jag tycker faktiskt det är smått livsavgörande att prova jackor och skor. Det förstår ni väl.

Från onsdagens badorgie.

Såhär fnissig kan man se ut när man tittat på småpojkar alltför länge. Och för att vara helt ärlig badade vi aldrig mer än i lårhöjd. Det blev för jobbigt. Det blev för kallt.

Har det gått för långt nu?!

Igår kom jag hem från stan med ytterligare två stickade under från gina tricot. Förra veckan köpte jag ju en aprikosfärgad trasa av denna beryktade modell, vilket ni redan sett, och nu kompletterade jag alltså lite smått med en chockrosa och en vit.

Och som inte det vore nog släpade min mamma idag hem en svart och en grå. Vi har med andra ord hela färgskalan här hemma nu, och det är ju när man tänker efter lite smått absurt.

Men ganska bra också. Man kan liksom byta lite efterhand.

Har faktiskt gått in i ett läge av totalt shoppingsug nu. Känner för att köpa allt. Allt allt allt. Till och med nagellack känner jag för att köpa, och då känns det som att det är ganska illa. Men det är väl så när man shoppar sig lycklig, då rullar pengarna serru.

Epoker.

Idag har jag och Liza hängt på stranden i metropolen Sandsbro. Fint som bara den.
Man kan säga att det var vi och x antal mellanstadiebarn närvarande, och vad gör man då om inte spanar på mellanstadiepojkar? Ja det var i alla fall vad vi gjorde.

Utbudet bestod av typ fyra normalsöta, tre jättesnygga (vilken potential!) och en småplufsig kille som dagen till ära valt att bada i enbart kalsonger. Som åskådare till dessa barn fick vi höra ett och annat. Bland annat drog en av de snygga följande replik till kalsongkillen:
- Ofta det är dina valkar!
Till svar fick han (det här är verkligen hemskt!):
- Vadå det är kalsongerna som får det att se ut så.

Stackars barn liksom! Nu ska det ju tilläggas att ”Valken” var sjukt jobbig och skränade så att hela badplatsen fick bära hörselskydd, men visst högg det till i hjärtat ändå. Barn är onda varelser.
Att se de små liven gav mig hursom ett obligatoriskt mellanstadiesug då denna tid faktiskt var en av de bättre man gått igenom. Då trodde man ju att man var en rockstjärna på riktigt och hade det gött i allra största allmänhet. Man bar pinsamt fula platådojor, tyckte hårmascara var coolt och levde för att spela in sina favoritlåtar på Tracks. Kanske var det livet.
En annan sak nu.
Alla gymnasiebarn har återvänt till stadens gator vilket höjer oss ytterligare ett snäpp på nostalgiskalan. Tänk er liksom att få börja gymnasiet. Jag minns det som igår. Jag bar min Gul & Blå-tshirt (senare missfärgad) och hade bestämt mig för att hamna rätt. Första dagen fick vi ställa oss i två olika hörn med utgångspunkt i om vi var i ett förhållande eller ej. Det var lite så det funkade på vår skola. Sen åkte vi till Öland och så var det kört. Svarta Klubben var bildad och livet antog en bättre form. Tack.

Man vill att något ska kännas livsavgörande. Kanske är det därför man är som man är. För att man vill att något ska kännas…stort. För att vardagen tråkar ut och för att trygghet känns överskattat.

Låtom oss tala om livskvalitet.

Livskvalitet är att kunna gå hemifrån för att tio minuter senare sitta på en brygga vid det riktiga havet och på vägen dit passera både stadsmur och medeltida slott. Jag är verkligen tänd på medeltiden, att ha den i närheten är därför lika med LIVSKVALITET.

Vaknade som en isboll vid sex i morse och insåg att det nog inte riktigt var ett klokt val att sova med bara lakan ändå. Men seriöst – vem fraktar ett täcke på tåget?!
Inte jag i alla fall.
Så jag började längta efter varmduschen som kunde få ske tidigast halv nio och den genomfördes och nu är jag kokhet. Sitter i fönstret och solar, försöker bestämma mig för om det kommer bli fint väder eller ej.
Tänker att IKEAs köttbullar är en potentiell måltid, att pengarna kan få rulla lite… Är jag inte värd det? Jo, jag är jävligt värd. Jag planerar att köpa bland annat en sån där modebloggarklädstång för att kunna bejaka mina kläder lite mer (eller helt enkelt för att garderoberna är ett skämt). I övrigt vetitusan hur jag ska fylla utrymmet, det enda jag vet är att det kommer bli fantastiskt.
Jag kan förvandla detta till mitt palats, bara jag får lite tid och eventuellt några urklipp att fästa på väggen.
Varför känns det så pretto att säga att man vill sätta upp klipp från dyra tidningar på väggen?
Sånt gör jag anyways.

Hello kusten!

Detta inlägg visar att jag är på en ny plats idag. Och imorgon. Ovan ser ni mig i rummet där fåfängan ska få gro framöver, och så min utsikt. Min utsikt är fin!
Verkar vara en väldigt social plats jag kommit till, även om det bara är jag och en till här än så länge. Faktum är att jag mest känner för att umgås med mig själv idag. Jag ska gå till Maxi, hämta sushi och typ skriva. Kanske lyssna på radio. Gå en runda i kvarteret. Lära mig fasaderna.

PS. Tröjan är från H&M och har en ficka på bröstet Alvar. DS.

Krafsar.

Sitter och läser igenom gamla utkast som aldrig blivit blogg. Sjukt intressant faktiskt. Åtminstone om man är jag själv och ser mönstren.
Mönstret är i varje fall att de inlägg som varit en smula för utlämnande kasserats, och egentligen har de ju liksom inte varit utlämnande alls utan bara svammel i allra största allmänhet. Men för mig har de varit som att läsa min själ. Anyways så är det ju rätt skönt att de är utkast istället för ingenting eftersom de roar mig.

Nu!
TOPP 10 SAKER MAN SKA LÄGGA UPP BILDER PÅ FÖR ATT GÖRA MIG IRRITERAD SLASH AVTÄND.
1. bilder från lumpen, förslagsvis inklusive vapen. fånigt.
2. bilder på sin hund. fånigt.
3. bilder på sin tattooooo. FÅNIGT.
4. bilder på sitt barn. liksom barn.
5. bilder på sin bil. kata-strof.
6. bilder på bilar man inte äger men vill äga.
7. bilder när man har hjälm.
8. bilder man tagit på sig själv som inte är bra. detta låter såklart uppenbart men jag vet inte, folk har ingen känsla.
9. bilder på typ drakulas slott eller nåt annat typ gotiskt som verkligen inte passar in någonstans.
10. lågupplösta bilder på vadsomhelst. lågupplösta bilder måste dö.

Blev en ganska spontan och uppenbar lista, men kände för att skriva den.