Simpelt.
Jag får ofta frågan hur jag har ”lyckats få så bruna ben”.
Faktum är att det till och med hänt att jag inte velat ha shorts på jobbet för att det finns tanter som kommenterat detta, hmm, fenomen så till den grad att jag tappat orden. (Har bland annat blivit kallad ”Bruno”.)
Jag tycker nämligen inte det är något speciellt med min färg, även om jag givetvis blir smickrad av uppmärksamheten.
Mitt råd till alla människor som vill få bruna ben är enkelt. Sluta med långbyxor och därmed basta. Hur temperaturen än är – BÄR SHORTS. Och säg upp dig på jobbet, börja plugga eller nåt så du kan vara ute så fort det är sol. Och far gärna utomlands tidigt på våren för att bygga upp en ovärderlig grund.
Själv har jag inte haft långbyxor mer än kanske tre-fyra tillfällen sen i maj, det är alltså så det funkar. Shortstipset är ovärderligt, det är egentligen bara det som räknas.
Hur man får bruna baksidor av benen är en fråga som dock även jag ställer mig frågande till. Men jag antar att det bara gäller att gå barbent, hoppas på det bästa och vända baklåren till så ofta man bara kan. Men det är ju så tråååkigt att ligga på mage och sola kan jag tycka. Det känns som att man missar något då, på något sätt.
Först kommer ruset.
Sen kommer kreativiteten.
Skriv. Sudda. Skriv. Sudda.
Sen kommer tveksamheten.
Sen beslutsamheten.
Sen lättnaden.
Puh.
Sen tystnaden.
Sen ångesten.
Men ändå så rätt på nåt sätt.
Önskemål.
När pappa sätter sig på planet till Los Angeles imorgon är det min hälsning om att köpa Ultra brite han tar med sig. För jag behöver Ultra brite, och det snart! Fantastisk produkt. Billig. Bra. Smakar gott. Allt som är bra. Säkert frätande, men inte bryr jag mig väl om det. Det enda jag bryr mig om är min yta. Yta är viktigt. Yta är allt.
Eh.
leave a comment