När jag lägger mig på mitt hallgolv för att göra situps kommer det över mig att det faktiskt luktar as. Det luktar alltså kadaver, vad göra?
Det är väl en råttjävel som ligger och ruttnar nånstans (typ som i Into the wild – råttversionen) men jag orkar ju inte gå och leta efter den. Den ligger kanske i elskåpet. Eller I golvet. Jag vet inte. Men golvet luktar kadaver, och det är lite tråkigt.

Idag var en fin dag.

För ovanlighetens skull var det faktiskt en riktig fest att jobba idag.
Ni kanske inte vet om det, men jag har ju en lillasyster som jobbar på samma jobb som jag. Lilla Liza. Hon är så fin och söt och dessutom är vi nästintill tvillingar!
Underbart hade vi det idag hursomhelst.
Följde varann i hasorna hela dagen (eventuellt till andras misstycke) och uppskattade vår kanske sista hela jobbdag tillsammans EVER på klassiskt systrarna-på-furan-vis.
Skrattade när jag åt kaloriberikad gröt vid frukosten. Oops, typ.
Skrattade när jag sa att han i köket kanske kanske är lite lik Zac Efron. (Och dessutom skrattade typ alla tanter som fan när jag sa det, och det känns ju liksom inte som om dom vet vem han är, eller?)
Skrattade när det luktade extremt och enormt illa.
Skrattade när vi upptäckte att vi båda valt gula tröjor. (Det finns nämligen folk som förväxlar oss, vilket vi själva inte kan förstå. Repliken ”jag trodde jag pratade med Liza” får jag höra nästan varje dag. Hon får antagligen inte höra detsamma med tanke på att ingen förstår mitt namn.)
Skrattade när vi skulle skiva banan och ingen ville ha.
Skrattade när vi tog kort på oss själva i våra fina gula tröjor.

En eloge skall också utdelas till Malin Johannesson som wailade fritt vid morgongymnastiken och den underbara ”Gilla läget” av Tompa Ledin.

Nämen tjena.
Här sitter jag och lyssnar på Sean Kingstons nya singel (Fire burning, med Red One), något jag aldrig trodde skulle hända när den minst sagt påtagligt obehagliga Beautiful girls var på tapeten.
Men nuså.
PARTY PARRRRRRRTY.
Och tjugo timmar på furan i helgen. Kommer bli grymt asså.

Snälla.

Och när ska JAG få åka till USA då?
Jag, som behöver det so bad. Jag som behöver gå på publix och köpa tandkräm. Jag som behöver sprutgrädde till all min föda. Jag som bor i ett land där NYLON snart kostar hundra kronor numret.
Jag. Måste få narkos så jag kan fraktas till amerika.

Orka.

Just nu väntar jag på mail från fem personer.
1. En italiensk tatuerare som ska berätta om sin intressanta personlighet.
2. En amerikansk tatuerare som ska berätta om sin intressanta personlighet.
3. Bredbandsbolaget. Lite details om deras mobila så man inte blir blåst på konfekten.
4. Mitt framtida boende så man inte blir snuvad på pengar.
5. En person som av okända skäl vill köpa den fruktansvärt dåliga boken ”A, B, C, D” (om att skriva uppsats) av mig.

Jag tycker inte om väntan. Livet är väntan. Ja så är det fan, livet ÄR LIKA MED väntan.
Vääääääääääääääääääntaaaaaaaaaaaaaaaan.
Yep.

En höna av en fjäder.
Jag har en tendens att göra hönor och inte bara vara. För jag vill ju bara vara.
Håller på med Into the wild-litteraturen nu. Mycket fängslande. Är fortfarande mycket medveten om att jag inte varit i stan på typ en månad. Jag ÄR nästan i the wild nu, liksom. För jag vill inte åka till stan heller. Den tråkar ut mig och jag vill inte se den.
Det räknas väl som vildmarksliv även om jag är i Moheda ibland? Eller kanske inte. Men det känns ändå som om jag typ gått in i nåt slags sommartillstånd där jag inte känner behov av varken komsumtion eller fest. Ändå vet jag ju att sommar borde vara lika med fest, men så är det aldrig för mig.
Nu kan det ju bero på att jag har varit och flängt/jobbat/tackat nej när det varit fest på gång, men dock.
Det är klart jag saknar min Fanny och min Anna och inte minst svarta klubben (övriga möter jag på jobbet), men just krogen. Krogen irriterar mig. Växjös i synnerhet, givetvis, men allmänt också.
Ledord: kinesen, instoppade skjortor och skärp, oljefat.
Ja herregud vad jag inte känner för att gå på krogen.

I morse drömde jag förresten om msn. Det var konstigt. Drömde att alla hade bytt namn till typ ”sunshine” och överallt var det blinkande fönster och hysteri. Helt klart jobbig dröm. Det var skönt att vakna.

Simpelt.

Jag får ofta frågan hur jag har ”lyckats få så bruna ben”.
Faktum är att det till och med hänt att jag inte velat ha shorts på jobbet för att det finns tanter som kommenterat detta, hmm, fenomen så till den grad att jag tappat orden. (Har bland annat blivit kallad ”Bruno”.)
Jag tycker nämligen inte det är något speciellt med min färg, även om jag givetvis blir smickrad av uppmärksamheten.

Mitt råd till alla människor som vill få bruna ben är enkelt. Sluta med långbyxor och därmed basta. Hur temperaturen än är – BÄR SHORTS. Och säg upp dig på jobbet, börja plugga eller nåt så du kan vara ute så fort det är sol. Och far gärna utomlands tidigt på våren för att bygga upp en ovärderlig grund.
Själv har jag inte haft långbyxor mer än kanske tre-fyra tillfällen sen i maj, det är alltså så det funkar. Shortstipset är ovärderligt, det är egentligen bara det som räknas.

Hur man får bruna baksidor av benen är en fråga som dock även jag ställer mig frågande till. Men jag antar att det bara gäller att gå barbent, hoppas på det bästa och vända baklåren till så ofta man bara kan. Men det är ju så tråååkigt att ligga på mage och sola kan jag tycka. Det känns som att man missar något då, på något sätt.

Först kommer ruset.
Sen kommer kreativiteten.
Skriv. Sudda. Skriv. Sudda.
Sen kommer tveksamheten.
Sen beslutsamheten.
Sen lättnaden.
Puh.
Sen tystnaden.
Sen ångesten.
Men ändå så rätt på nåt sätt.

Önskemål.

När pappa sätter sig på planet till Los Angeles imorgon är det min hälsning om att köpa Ultra brite han tar med sig. För jag behöver Ultra brite, och det snart! Fantastisk produkt. Billig. Bra. Smakar gott. Allt som är bra. Säkert frätande, men inte bryr jag mig väl om det. Det enda jag bryr mig om är min yta. Yta är viktigt. Yta är allt.
Eh.

Helt plötsligt var mitt facebook på svenska och jag blev i ärlighetens namn jätteirriterad. Ska ändra så fort som möjligt. Facebook på svenska är töntigt. Dom skriver ”chatt” istället för ”chat” och så är det bara förvirrande i allra största allmänhet.
Facebook på svenska ska dö.

Ligger i sängen och tittar på min nya tv. Bokstavligt talat alltså, för själva tvn har jag stängt av. Det finns ju inget bra att kolla på, så varför ha den på?! Jag ser verkligen aldrig på tv.
Men det berättade jag ju redan innan.

Ligger i sängen och försöker skriva. Tänker att jag borde skrivit nåt annat, men att det nog inte spelar nån roll för antingen skriver man eller så gör man det inte. Det spelar kanske inte så stor roll exakt VAD.

Ligger i sängen och undrar varför det var så lätt att läsa böcker när jag var bortrest men så omöjligt när jag är hemma. Känslan av att det vore ett enormt stort steg att öppna pärmarna till pågående bok har återvänt om man säger och det är i sanningens namn ganska drygt. Vill läsa och drömma mig bort.

Ligger i sängen och dagdrömmer om mig själv. Alla dessa scenarion. På ett sätt älskar jag att ligga och drömma såhär, på det här lite bitterljuva sättet. Nostalgikern i mig vill ju ha sitt samtidigt som framtiden pockar på min uppmärksamhet och talar om mig för mig hur det ska gå till. Det värsta är väl egentligen hur fort allting går. Det som i ena stunden är en nyhet blir i andra gammal skåpmat och visst fan svider det då.

Ligger i sängen och är stolt över det jag säger. Att jag vågar. Har ni tänkt på det där uttrycket ”man ångrar bara det man inte gjorde” och jag tror det stämmer. Lite jobbigt bara när man är fylld med ord och bara inte vet var man ska göra av dem.
Eller när man ångrar lite ändå men så väl vet att det är ingen big deal.
Ingen big. deal.

Ni vet var ni har mig.

Jag har varit på Aspö några dagar och kollade inte mailen på tre dagar. Inget hade hänt när jag kom hem. Och så är det ju jämt.
Så nu är jag hemma. Jobbar nästan varje dag men inte så länge och jag har köpt en tv. Den är nitton tum och relativt attraktiv. Jag ska flytta och måste kunna se på sveriges television om kvällarna. Och Bonde söker fru, såklart. Jag kanske rentav börjar kolla på tv igen, eller så gör jag inte alls det men så är det bra att ha en tv ändå.
Vi sa att det nog var sunt att inte sitta så mycket vid datorn, jag sa att oj vad sund jag är och sen när jag satt på stranden och hade läst två komma fem böcker på två komma fem dagar (Martina Haag får mig att skratta högt, trots mammatendenserna) insåg jag att fan, lite sund är jag allt ändå.
När jag jobbat åtta dagar till har jag semester i 3,5 veckor. Sedan går jag alltså i skolan en till två dagar i veckan. Mitt liv kommer förvandlas till en sovmorgon och jag tänker börja träna som vanligt igen.

Jag ska vila. Sitta på en sten och titta på havet och tänka.
Jag ska inte blogga.
På några dagar.
Det känns inte så lämpligt. Radioskugga.
Ser ”17 again”. Douche bag översätts till NÖRDSÄCK.
Zac Efron är charmig.
Jag åker nu.

I min säng ligger en katt och sover. Det ser enormt rogivande ut.
Själv sitter jag och stirrar rakt ut i luften och funderar på varför det känns så enormt tungt att lyfta handen för att nå boken jag köpte och läsa en smula. ”I en annan del av Bromma”. Den trodde jag skulle bli avkopplande och skön att läsa. Istället känns det som ett så stort steg att ens öppna den att jag inte orkar tänka tanken. Jag kanske har drabbats av en sjukdom som gör mig svag, en sjukdom som gör att jag inte behärskar någonting.
Sa jag förresten att jag inte köpt ett enda klädesplagg sen den 19 juni? Det är sjukt.
Har inte ens gått på stan på en hel månad, har ingen lust heller. Och festade gjorde jag senast vid midsommar. Har inte lust med det heller om jag ska vara helt uppriktig.
Kanske är det bara nån slags koma jag måste gå igenom för att komma på fötter igen. Bränslebristen gör mig alldeles supermegavek. BRÄNSLEBRIST SÄGER JAG.  BRÄNSLEBRIST.
Det händer såklart dock att det går som ett rus av livsenergi genom mig också , och det är ungefär det som håller mig någorlunda på topp ändå. Och i stunder som dem skickar jag sms som ”ÄLSKA LIVET” och får svaret ”hata livet”.

Uh.
Hade sett fram emot att få sova ut i evigheter, men så när chansen väl kommer uppskattar jag den inte. Vaknar halv nio och känner tomhet istället. Tittar ut på blå himmel, sätter mig och cyklar och går sen ut. Då är himmelen grå istället. Tack, säger jag och går in igen. Målar tånaglarna chockrosa och får för mig att det är den ultimata uppiggningen. Men det var det inte. Denna dag denna dag.
Jag är ledsen.
Hade nästan varit skönare att inte ha sovit alls för att få den där groggy antisömnkänslan på köpet så man inte orkat tänka avancerade tankar. För jag tänker ju för mycket och tänker fel. Rätt men fel.
Lyssnar på peppmusik.
Fruktansvärt, var ordet.

Otåligheten är ett faktum.
Det är såklart bra att jobba på det sättet att man kan haka upp hjärnan på något. Tänka på mediciner, raster, tider, pärmar, tvättstugor och blöjmodeller.
Ja, det är ju sånt man funderar på i min bransch så att säga. Branschen jag kommer vara ute ur om tre veckor. Det är galet faktiskt. Efter det är allt blankt igen. Därför borde jag inte oroa mig så mycket. Vill jag så kan jag – vad som helst.
Mitt motto skulle ju ändå bli att lita på morgondagen. Och det kanske kommer. Men inte idag (uppenbarligen). Har ingen ro i kroppen, undrar var man ska gå för att hitta den?
Vill inte lyfta hantlar, vill inte cykla, vill inte sova, vill inte skriva.
Måste man vara så manisk jämt?

Liza: Förstår du hur mycket jag roas av din blogg?
Jag: Hmm, nej. Haha. Vad är det då?
Liza: Enda problemet är väl att jag roas av den så mycket att jag glömmer bort min egen.
Jag: Men vad är det du roas mest av då?
Liza: Lite fjantigt kanske, men jag tror det är bilderna på dig.

Ha! Hon är söt minsann!

När söndagen gått och blivit eftermiddag konstaterar jag att förnuftet fortfarande är långt borta. Och i samma andetag säger jag att jag gillar det.

Och när jag kom till jobbet i morse förresten. Då hade jag sovit inte mindre än… TRE heliga timmar. Men varför sova när man kan vara vaken, liksom?

Nu händer det igen. Jag kollar igenom mobilen och hittar sms från inatt som jag både fått och svarat på men inte har det minsta minne av. Jag tycker faktiskt det är läskigt att man kan vara vid sina sinnes fulla bruk och bli så påverkad av sömn.

från mig till Sara 01.25:
”Weah! Fint du! okej nu svarade jag löjligt fort men tycker du är lovely”
från Sara 01.35:
”Chris jag vilj bara ringa dig och skratta”

Eh.
Vadå löjligt fort? Man kan liksom inte svara fortare än fort.

Och när eftertexterna började rulla var det svårt att sluta titta.

Jag är inte den första, och knappast heller den sista, som drabbas av ”Into the wild”-sjukan. Vad det är som gör att just detta stycke film hänger kvar i ens medvetande så länge efter att eftertexterna rullat färdigt är lite oklart, men man kan ju alltid ha teorier. Själv drabbades jag först igår av de mer seriösa symptomen i samband med att jag fann att soundtracket kommit upp på Spotify (tror inte det fanns där för nån månad sen faktiskt då  jag sökt efter Vedder tidigare).
Plötsligt satt jag där och stirrade in i skärmen och hörde tårarna ropa på mig från bakhuvudet. Jag började hetsgoogla på Chris McCandless och läste hungrigt på wikipedia. Bildgooglade gjorde jag också. Självporträtten är ju så sjukt rörande att jag knappt kan hantera det.
Det är faktiskt väldigt fint alltihop.
Köper boken. Nu.

Jag antar att det är det faktum att det hela är på riktigt som gör det intressant, men också musiken i kombination med Emile Hirschs genomgenuina och smått naiva uppsyn.
Undrar om jag ser naiv ut när man tittar på mig, förresten. Det kanske jag gör och kanske hoppas jag också på det.

Visst kan man kalla McCandless för en idiot, men jag väljer att inte göra det.

Det blir inte mer spännande än såhär.

Tvätta. Dammsuga. Damma. Vika kläder. Hänga kläder. Stryka kläder. Fylla i csn-blanketter. Äta (dyrt). Rensa hårddisken (det borde jag verkligen. behöver inte dubbelt av alla dåliga skivor jag ändå aldrig lyssnat på, typ Arn de Gothia HIM-diskografin (eh?) och Raconteurs). Översätta. Reflektera. Den stryker vi. Leta billig tv. Träna (usch).

Jaha. Joho. Nähä.

Jag läser i introduktionsbrevet att jag ska gå i skolan en, max två, dagar i veckan i höst. Det känns ju sannerligen stabilt. Visste såklart att läget var illa, men att få det på papper är alltid lika irriterande.
På a-kursen fick man väl iaf 9 timmar i veckan. Inklusive rast.
På b-kursen var det ungefär detsamma, eventuellt 6 timmar.
C-kursen var katastrof. 3 timmar i veckan i snitt var det som gällde.
Och här på d-nivå verkar det inte gå framåt.
Jag antar att det bara är såhär det är att läsa samhällsvetenskap på högskolenivå.

Kommer säkert få tid att simma i alla fall. Kommer säkert få tid med alldeles för mycket sådant jag haft för mycket tid till de senaste tre åren också.

Jag har för övrigt en shortsdress i min ägo nu. Det är ett intressant plagg, och jag tror jag gillar det. Man känner sig ju så lekfull i det, och det kan jag behöva. Känner mig inte speciellt lekfull efter den senaste veckans jobborgie. Snarare apatisk.
Vilket egentligen inte alls är sant om man ser till definitionen av ordet. Känslolöshet kan jag ju inte identifiera mig med, det är väl mer likgiltigheten i så fall. Som spökar. När jag kommer hem från jobbet och undrar om jag ska gråta men aldrig börjar, lite den varianten.

Härligt att Sara håller ångan uppe i alla fall.
Sara säger:
nu ska jag göra mig iordning och förfesta lite själv
Sara säger:
jag är inte trött
Sara säger:
jag är manisk

Men vem är inte manisk egentligen?!
En välkommen sovmorgon väntar i vilket fall.
Välkommen.

Plötsligt såg jag mig själv i en helt sjuk städorgie.
Det är ganska skitigt på jobbet, när man tänker efter, och ibland orkar man ju faktiskt inte med sådant.
Framförallt är det typ saftfläckar på sidan av diskmaskinen som retar upp mig. Filmjölksfläckar i taket på kylskåpet. Och ingrodd kaffesump jämte soptunnan. För att inte tala om micron, och besticklådorna. Huga.
Man orkar bara med det till en viss gräns, så är det bara.
Imorgon är det dags för kök nummer två. Jag bara måste.

PS. Fem facebookvänner har nu bilder som jag tagit som profile pics. Det gillar jag! DS.

Dagens googling!

”daniel westling skönhetsopererad”

Jag skriver och det blir för ovanlighetens skull text av det. På senaste tiden har jag haft svårt att få orden ur mig, har suttit med worddokument framför mig och undrat vad jag hållit på med. Dagboksanteckningar av flummig karaktär är väl inga problem, men den mer ”professionella” genren har vart svårare.
Men det kommer.

Lyssnar på Razorlight och gläds åt musik som inte rymmer så mycket mer än bara musik. Musik som är mer minnen och drömmar än toner går med andra ord bort idag.