Att inse vidden*
När jag tittar på mina nya shorts blir jag upphetsad. Mycket upphetsad.
När jag tar dem på mig blir jag ännu mer upphetsad.
Jag är dessvärre inte ensam. Känner på mig att varenda djävul (kanske både mansdjävlar och bruddjävlar) kommer bära liknande hosor denna sommar. Och det är surt, men inte fan kan jag klandra dem! Sjukt lättburet, äckligt lättkombinerat och som sagt – HETT.
Det finns bara en sak som oroar mig.
Jag är nämligen inte säker på om jag får hängröv i dem. Det KAN nämligen vara så, men jag tror det är mer på det acceptabla sättet, typ antifit-fitten liksom. Och då är det ju en milsvid skillnad från antifit-på-fel-sätt-fitten, if you see what I mean.
*välanvänt gymnasiebegrepp som tillkom när man typ gick på stan och såg en kille med snygg stil. ”att inse the fucking vidd” blev ett uttryck som egentligen låg till grund för hela doggen** och resten av all skit man sysslade med. poängen var att man typ blev rörd när någon verkligen hade insett vidden, och det är ju väldigt subjektivt givetvis men ändå.
**tidning med californienkomplex – utkom endast en gång (maj 2006). även känd som the Dogwalk eller mitt och Lillys projektarbete; sjukt oseriöst men ändå gravallvarligt. minnesvärda inslag i tidningen är bland annat ”var din egen smed – ladda ned” med en guide till kriminella nedladdningsprogram och framsidan med Björn Skifs – givetvis. tidningen tillverkades i huvudsak i den ”lyxiga” datorsalen på ETG där man för övrigt tydligen kunna komma in på alvars msn och chatta i hennes namn under typ två år bortom hennes vetskap***.
***en gång hade vi studiedag och samtliga i svarta klubben var därför på msn, trodde vi alltså. det visade sig att det inte var alvar som var inne på hennes konto utan egentligen vår klassföreståndare. vi trodde verkligen inte på detta och sa därför typ ”jag är naken” och annat dåligt och grejen var ju givetvis att det verkligen var vår klassföreståndare som satt på alvars konto och hade roligt. chatten pågick mer än 30 minuter.
In for the kill!
Det är en galen dag, 25 grader i skuggan och jag är givetvis nästan naken här utanför. Musik:
Är egentligen ingen stor förespråkare för den här typen av plinkplonk, men jag noterar nån slags Roxette-aktig wailing i sticket och blir faktiskt väldigt tilltalad av hela paketet. Känner mig revanschsugen och försöker styra tankarna åt rätt håll. Jag är löjligt lättpåverkad, men tänker jag bara på rätt saker kan jag skratta istället för att gråta.
12 timmars effektivitet.
Gud, vilken dag! Jag är inte van vid action så känner mig totalt utarbetad, haha.
Vi började i skogen utanför Malmö där vi mötte följande man, direktimporterad från buren på Filippinerna:
Oerhört sympatisk och rolig kille den där, just nu kanske Sveriges kändaste tuppkam. Alltid lite konstigt att träffa någon man ”lärt känna” genom tv (typ som om jag gör det hela tiden då, eller inte), man tror sig liksom känna personen även om man egentligen inte alls gör det. I detta fall kändes det dock som om man direkt kunde börja prata som med vem som helst, och det tycker jag var väldigt trevligt.
Shoppingen som följde blev svettig och hysterisk. Blev ett jäkla springande fram och tillbaka över ån på två timmar och det hela utmynnade i ett par mörka stentvättade cheapisar (ljusa fanns givetvis inte, VARFÖR?), ett par trashade jeansshorts från monki – det närmaste jag kommer 501:orna på urban outfitters – och en billig, skitrandig tee från zara. Jag är nöjd, visst är jag det. Köper mig lycka. Härligt.
Faktum är att denna vecka plötsligt antagit formen HELT HYSTERISK då jag vid hemkomst fann två mail i min inkorg som antydde att jag ska översätta två artiklar innan helgen. Great great, nu har jag att göra hela veckan och det känns minst sagt sjukt bra.
Tisdag (det som återstår): lugna ner mig, dammsuga the villa
Onsdag: sola som en galning på dagen, jobb på Furan på kvällen
Torsdag: översättningar, ev. någon typ av fähst. oklart.
Fredag: mer översättningar, börja på Billing-artikel.
Lördag: korrektur, mera Billing, ev. någon typ av fähst (om torsdagen uteblir, kanske).
Söndag: antagligen ännu mer korrektur eftersom jag aldrig blir nöjd, är löjligt kontrollbenägen och inte litar på någon.
Yippi! Har precis lyckats sälja en gammal kurslitteraturjävel som jag aldrig använt. En riktig förlustaffär (ca 180 kr back) men jag är nöjd ändå! Är första gången jag säljer något så känner mig sjukt nöjd med mig själv faktiskt.
No more ultra brite.
Det är inte lång tid kvar nu. Det rör sig om kanske 2-3 dygn.
Sen är min Ultrabrite-tandkräm slut. FAN. Det är inte stabilt. Jag har nämligen fått för mig att den har givit resultat på riktigt, mina tänder känns så himlans vita nuförtiden… Typ. Och det måste ju bara vara denna 1.40-dollartandkräms förtjänst, right? Am I right or am I right??
Hur fallet än är så känns det verkligen inte roligt att tuben sinar. Jag hade hoppats på kanske två veckor till tillsammans, åtminstone. Inte ett såhär abrupt slut. Skit också.
Åh nej. Hamnar snart i ett läge där jag hetsat upp mig till den ohälsosamma nivån igen. Sitter med hörlurarna tätt intill kroppen, har lätt solfrossa och försöker gräva mig så djupt ner i musik som jag kan utan att bli ofrivilligt kremerad. Var jag nu fick det ifrån.
Jag retar mig på att när den låten man valt tar slut så kommer en annan låt som jag inte valt och så blir jag så jäkla stressad att det inte är sant alltså. Jag vet att man kan queue:a osv men orkar man det varenda gång? Svaret är nej.
Kvällens låt är för övrigt ”Sixteen” med Timo Räisinen (följs av Turbonegro). Ganska dålig på sitt sätt, men det är ju trevligt när man kan skriva en refräng som enbart består av att räkna från ett till sexton. Jag tycker det finns något kreativt över det.
Sen är jag arg också. Söndagsarg. Kanske egentligen bara frustrerad men arg också. Vet inte varför faktiskt, jag kanske bara skriver så för att ni som tycker den här bloggen är deprimerande (pappa, Lilja) ska få vatten på era kvarnar.
Engagemanget på topp.
Vaknade i morse och tänkte att jag måste åka till Los Angeles. Det var något som talade inom mig och så kände jag mig sådär löjligt bestämd som man bara gör ibland.
Så jag ville åka till Los Angeles och sen var det inte mer med det. Frågade pappa när vi skulle åka och han sa att det var bra att jag hade ett mål. Nästa år, kanske, tänkte jag.
Såhär klockan 22.39 är driften dock inte lika stark längre. Slarvade väl bort den nånstans längs vägen bland solstolar och våfflor och dessutom är jag alltid så nollställd vid denna tiden. Lyssnar på ”Two beds and a coffee machine” live och tänker att det är det finaste jag hört i hela mitt liv.
Sådant tänker jag bara efter 22.
Och Erik B åkte ut Robinson – i en kisspöl. Med tanke på att jag ska möta denne man på tisdag var det inte speciellt bra – rent taktiskt – att han åkte ut, men det är bara att blicka framåt. Förhoppningsvis är han intressant några veckor till, och han vann ju trots allt folkets hjärta. Frågan är bara hur fort folk glömmer. Robinsonkändisar har ju en tendens att svalna löjligt fort, dessvärre.
Anyway får man vara glad att den andre Erik fick stanna, även om det säkert inte lär vara länge. Det skulle knappt förvåna mig om det blir de två genomskinnliga kvinnorna i final, som läget ser ut nu. Tänker inte nämna några namn, men vi talar noll identitet, skabbiga bloggar och de där som aldrig får några röster.
Jag är faktiskt engagerad i detta tv-program, om ni ursäktar.
Nåt måste jag ju engagera mig i. Annars blir jag galen.
Gentle people with flowers in their hair.
Idag ska jag göra en massa sjukt viktiga saker. Eller verkligen inte förresten.
Sola. Lyssna på tracks. Tänka över Billing-frågorna. Åtminstone 250 effektiva crunches. Cykla. Se på Robinson. Läsa klart Kat-boken (som numera gått sönder) och tänka över den. Begrava mig bland vampyrerna och glömma.
Nostalgia locomotive.
Jag blir så osugen på fredagskvällarna vid den här tiden. Vädret är fantastiskt – sure – och jag planerar att ligga ute och läsa hela helgen iklädd enbart bikini och lyssna på radio och äta mat som nån lagar åt mig.
Men det vore en överdrift att påstå att livet leker. Pensionärer tror att livet leker för oss ungdomar, att det är så sjuuuuuukt kul hela tiden.
FYI – DET ÄR DET INTE.
Bara antar att antalet pensionärer som slaviskt följer denna blogg kan räknas på en amputerad arm, men jag vill bara informera i allra största allmänhet.
Samtidigt är man ju jäkligt tacksam att man är ung och fräsch och ännu inte har åderbråck som täcker halva jordklotet. Jag har varken alzheimers eller diabetes, endast en lättare knäskada (som för övrigt retar ihjäl mig) och alla tänder på plats. Och jag får säkert hångla med snygga killar om jag vill, men de som faller in under den kategorin på krågen är ju så få att man kan få panikångest för mindre. Och våga inte börja prata om karisma, please.
Grejen är att jag förstår precis varför tanterna säger sådär, att ungdomen är något alldeles alldeles underbart. Jag ser ju själv stunderna segla förbi, stunder som blir minnen i samma ögonblick som vi upplever och förvandlas till historia alltför galet fort. Ibland stannar jag upp och tänker ”det här kommer jag minnas som något fantastiskt i resten av mitt liv” för att någon sekund senare bli så smärtsamt medveten om hur flyktigt det var att jag börjar gråta.
Samma sak, om och om igen. Och nu har jag en vagel i ögat också.
PS. Nej, jag tycker inte låten i rubriken är bra. Men det LÄT bra. DS.
Planer.
Okej, så var det bestämt. På tisdag åker vi till Skåneland för ett möte med Robinsonpunkarn’ i någon typ av skog. Efter det blir det – på min, snåljåpens, begäran – shopping i den eminenta staden Malmö. Jag är ganska förtjust i Malmö som shoppingstad och därför känns det smått oundvikligt att sätta igång kassaflödet.
Nu till sak.
Jag planerar att köpa mig ett par cheap monday-bralls, något jag inte gjort sedan 2006. Jag tänker mig antingen ett par sjukt stentvättade (duh) eller ett par färgade, typ rosaröda. Eller kanske både och?!
Nej, nu ska vi inte bli alltför optimistiska…
I vilket fall bör man känna sig mager när man köper stuprörsjeans, därför måste jag sysselsätta mig med någon typ av avmagringsdiet de närmaste fyra dygnen. Jag tänker mig daglig träning, långa plank-sessioner och väldigt lite föda på tisdagsförmiddagen. När väl inköpet är över kan jag gå till Donken eller whatever, men för guds skull inte före. Vill inte stå i provrummet (i Malmös weekday-butik är det ju dessutom sjuhundra speglar i provrummen vilket gör att man känner sig JÄVLIGT bevakad av sig själv om vi säger så) och svettas ymnigt medan jag drabbas av akut bensnörp pga för tighta kläder och får skickas med ambulans.
Suck, det är bara att sätta igång.
A girl who’s killing an album.
Melody Clubs nya skiva suger.
Nu vet ni det. Det finns inget hopp längre, och det borde jag ha listat ut. Redan förra skivan var ju något av en flopp, och den melodiklubb som en gång var verkar ha gått i graven för gott. Skit också.
Egentligen. För det är ju sorgligt.
Jag vet att jag dragit denna historia förr, men jag satt verkligen en hel dag och tittade på ZTV för att kunna spela in Palace Station på VHS. Det var en fin dag. 2002.
Jag minns också spelningen på Balders Hage 2004. Ganska ångestladdad kväll ska tilläggas (tomten osv), men ändå. Andra plattan var ju också något av en smäck.
Men. VAR TOG DRIVET VÄGEN, MELODY CLUB?? Fan, jag vill verkligen veta. Det tär mig. Det finns inget kvar i låtarna som taggar och suger. Inget som får mig att vilja gråta alternativt dansa. Det är bara skit alltihop.
Sorry.
Om man inte tar egna bilder…
… får man helt enkelt kolla på andras. Klyschigt värre, men de kommer från cobrasnake.
Man återfår tron på mänskligheten lite när man kollar in kobran alltså. För ibland tvekar jag… Framförallt männen tvekar jag på. Ganska mycket rentav. Och det kan göra mig deprimerad.
Den rent ytliga biten då.
Graffiti.
Igår anlände lite ny litteratur till mitt härbärge, närmare bestämt 1300 sidor vampyrer och 200 om tatueringar. Vilken fördelning va, hade jag aldrig trott för några månader sedan.
Anyways så håller jag alltså på att läsa Kat von Ds nyutkomna – och för all del väldigt vällayoutade – bok inför nån slags recension. Och allt jag tänker är ”herreguuud vad många tatueringar hon har, kvinnan!”. Boken innehåller några uppslag som enbart behandlar Kats samtliga tatueringar, och det är verkligen något helt absurt över dessa sidor. Hennes kropp liknar onekligen en urballad graffitivägg, och det vill inte säga lite.
Trots detta finner jag mig själv inspirerad, vi får väl se om jag känner detsamma efter mer än tio sidor.
Det konstigaste av allt är att man oundvikligt blir sugen på att tatuera sig när man läser den här typen av litteratur. Men ja, det lär ju inte ske.
What?
Jag förstår inte.
Någon har lagt in ett femtontal In Flames-låtar i min Spotify-playlist och jag vet verkligen inte vem. Jag kan räkna på ena handen vilka som har tillgång till listan och samtliga kandidater känns osannolika. Konstigt.
Världen är outgrundlig.
Har spenderat kvällen med att hålla en tant i handen tills hon somnade. Hon kliade mig på ryggen också – frivilligt – vilket måste anses som en sjukt fin jobbförmån. Så jag satt där och gottade mig, läste Allers och funderade på livet en stund. Har varit så himla sentimental den senaste tiden och så kommer det antagligen att förbli.
Sheep-ish.
Igår kväll låg jag och grubblade över ett ord, nämligen ”fåraktig”. I vampyrlitteraturen jag beblandar mig med förekommer fåraktiga leenden i princip hela tiden, och det roliga är ju att ordet är direktöversatt från engelskans sheepish. Haha.
Det tycker jag är jättekul.
Ojdå. Denna blogg har fått 113 visningar idag och jag vet inte riktigt hur det hände men det hände. Tydligen.
För mig är det stort, haha.
VARNING – sexy as hell.
Hjälp!
Gjorde precis en FANTASTISK upptäckt när jag satt och surfade runt. Vi snackar surf, vi snackar kollage, vi snackar layoutextaser.
Visste ni det? Att det finns en helt underbar tidning vid namn Foam som kan vara det sexigaste sedan Robert Carmine gjorde entré i O.C. säsong ett? För om ni gjorde det och inte har berättat det för mig, ja då måste ni kanske dö.
Herregud vad jag har missat något, jag skäms på riktigt här nu samtidigt som jag nästan har sann jäkla hjärtklappning av denna upptäckt. Kanhända att det lägger sig snart, men än så länge är jag fasligt skitnöjd faktiskt.
Hör här på några väl utvalda rubriker ur tidningen:
”Gotta wear shades.”
”Somewhere in California.”
”Take the best of the 80s with touches of neon…”
Som hämtat ur Doggen, right?
Vill du njuta – tryck HÄR NU. De uppenbarligen underbara människorna som gör tidningen har nämligen skyfflat ut hela tidningen i digital form, gratis. Man kan inte annat än älska en sådan generositet.
Frågan är bara hur jag kunde missa denna tidning i amerikat? Jag sökte som en galning efter den här typen av material, nämligen.
This is hot.
Ibland kommer jag på mig själv med att älska nån gammal tidning enbart på grund av att den innehållit en snygg reklam. En enda sida räcker och jag är fast.
Men är man lättköpt så är man.
Stod och bläddrade igenom alla mina gamla NYLON innan och blev så kär att jag nästan hånglade upp hela tidningsbunten. Jag har alltså aldrig hånglat med en tidning tidigare, men om det skulle ske någon gång vet jag i alla fall vilken det skulle bli med.
Ofta handlar det om Vans hursomhelst. De kan det där med reklam, och på senaste tiden har deras marknadsföring varit mer upphetsande än någonsin. Jag har inte köpt ett par Vans sedan 2006, dock, så jag känner mig lite förrädisk.
Kanhända att detta var en ganska sketen kväll after all. Har läst ut min bok och vet inte vilken värld jag ska fly in i.Det suger.
Jag kan inte påstå att Filip & Fredriks nya projekt var något som fick mig att jubla av glädje. Det var kanske inte så lätt med Marilyn och allt det där, men en aning för babbligt blev det både en och två gånger.
Men!
Det var VÄLDIGT kul när Fredrik sa ”it’s like the golden times-song me and my girlfriend have our very own language.”
Till Marilyn Manson!
hahaha
Jag har bestämt mig för att denna veckan ska bli en vecka när jag tar kontroll. Nu kan jag inte vara en idiot längre.
Även om mitt jobb är i fullständigt fel bransch och jag aldrig för mitt liv skulle vilja ha en fast tjänst så fyller det en skitviktig funktion.
Det ger distans.
När jag går ut på parkeringen och sätter mig i bilen efter ett pass nås jag alltid av samma tillfredsställda känsla. Det är nån slags harmoni som jag aldrig känner annars. Plötsligt skiter jag i alla de där detaljerna som är hela min värld när jag går hemma. Plötsligt känns det inte som om det spelar någon roll om jag gjorde bort mig lite eller om det inte var exakt drömläge då och där och då. För det spelar ingen roll. Inte då.
Det är precis som om man ser världen på ett annat sätt för en stund. Och så kommer tacksamheten.
Jag behöver verkligen distans just nu. Så sjukt mycket distans att det räcker till månen kan du få ge mig.
3 kommentarer