Efter att ha sett Amelia Adamos program om ålder har jag blivit besatt av att inte ha en högre ”egentlig” ålder än den jag besitter i passet, därför måste jag träna nu! Sen ska jag norrut.
Hej!
Något om Bruce.
Jag kan inte mycket om Bruce Springsteen. Antagligen mindre än genomsnittet, men jag har sett honom på Ullevi (precis som alla genomsnittliga svennar).
Trots detta kan jag efter en blixtsnabb lyssning på den nya skivan avgöra att inget intro är lika starkt som ”Radio Nowhere”. Detta bör inte ses som en bedömning av skivan på något sätt, men det är likväl ett konstaterande.
Nu till resten av min blixtbedömning:
- ”Tomorrow never knows” skulle kunna vara en Winnerbäck-låt utan någon som helst tvekan. Alternativt Abalone Dots.
- Jag hade bara hört tre av skivans tretton spår när jag skrev det där om introna.
- För många halvsega låtar helt klart.
- Töntigt omslag. Born to run är ett sjukt snyggt sådant dock.
- Det jobbiga med artister som BS är att han så lätt hamnar i en fälla där han låter för mycket som sig själv. Det blir liksom som en slags parodi på honom själv, något som kan verka störande. Samtidigt vill man såklart ha kvar artisten så som den är och helst inte en alltför förändrad variant. Svårt.
- Förlåt för att jag inte sagt något bra, men jag är för trött för att vara optimistisk.
Det har varit en låååång dag på jobbet.
Först upp vid kvart i sex, sen komma till ett jobb där tydligen morgonmötet tagits bort (WHY?) och där jag är ensam på två avdelningar i en timme, jobba till halv fem, vänta på en buss i 40 minuter och sedan åka lite buss och sen vänta på en ANNAN buss i 30 minuter till. Allt detta för att ta sig 15 km. Gud så dumt.
Livet på landet.
Bloggen kommer nog vara lite dö i helgen btw. Ni får stå ut.
Nu ska jag se på Lyxfällan. Kanske återkommer.
Räkna till tio och åk till USA.
Förra inlägget var lite aggressivt, right?
Jag menar inget illa, men den nya singeln är inge vidare. Det var det jag ville få fram.
Just nu tittar jag på Made in Sweden där dom precis besökte Los Angeles. Till mitt stora förtret. Jag blir så jäkla avundsjuk att det antagligen ryker ur mina näsborrar. Känns liksom inte som om Sverige är the place to be just nu bara.
Därför plockar jag fram bilderna jag alltid tar fram när de här känslorna väcks, och så mildras dom lite grann. Det är ju faktiskt bara en månad tills jag ska åka till solen.
I övrigt är jag mest oerhört arg för tillfället. Eller jag är inte arg just nu, men det känns som om jag blir arg så fort jag träffar nån. Haha. Lite tragiskt och så.
Människa.
Sedan det tillkännagavs att The Killers kommer till Hultsfred har folk betett sig som galna. Själv har jag mest sett på med ljumt intresse.
Orsaken är såklart den där fruktansvärt uttjatade låten ”Human” som folk också är helt galna i. Inte minst samtliga svenska radiokanaler som spelar den minst en gång i timmen och som så har gjort i ungefär fem månader. Den är verkligen inte bra, och jag håller med Kristin Lundell på SvD att han upprepar frågar (ni vet vilken) aaalldeles för många gånger.
I’m a dancer, by the way.
Nej, The Killers har gjort en riktigt bra låt och det var debuten ”Somebody told me” som bekant anlände 2005. Jämför den med ”Human” och tänk över hur lockande Hultsfredsbesöket är egentligen. Självklart kommer väl även den gamla godingen att spelas, men det ska ni inte tro annat än att ”Human” kommer hamna i ett typ halvtimmeslångt extranummer som kommer verka sövande till och med för den mest inbitne tillika insomniadrabbade. Betänk även hur kallt det brukar vara på den där festivalen. Okej att den är juli nu, men Killers-spelningen kommer säkert läggas vid typ 02 och då är det kallt ändå.
Och det säger jag inte för att jag är en gammal hagga som tycker det var bättre förr.
Bara delvis därför.
Just nu i mitt Spotify. (min spotify?)
Jag vill inte verka som en härmapa eftersom en av dessa låtar nyligen figurerat på en annan blogg i min länklista, men jag har faktiskt blivit alldeles överförtjust. Dessutom kommer detta band till Växjö snart vilket kan tyckas som ett lyckat sammanträffande.
En annan låt med… haha. En aning passé och så men erkänn att ni gillar den! Det gör väl alla?!
Detta är alltså två tecken på att jag faktiskt börjat använda Spotten igen.
Jag och film alltså.
Samtliga bloggare i bloggosfären bloggar om Benjamin Button just nu. Vissa bloggtrender märks med andra ord tydligare än andra. Benjamin Button märks väl. Eller ska jag säga Brad Pitt?
Har ni tänkt på att både han och hans alter ego heter ett substantiv i efternamn förresten?
I vilket fall så har jag också sett BB. Var dock några veckor sedan nu, criminal ya know.
Tycker filmen var bra, så jag blir inte chockerad när alla skriver hur enormt sorglig och fantastisk och tänkvärd filmen är.
Det är väl mer det att jag inte bloggar om film. Jag vet inte ett piss om film.
Jag har koll på Beverly Hills, Bonde söker fru och Made in Sweden. Men det är också nästan allt.
Därför kände jag mig så ovanligt världsvan när jag för en gångs skull insåg att jag sett en så kallad ”riktig” film. För rullar med exempelvis Ben Stiller (Släkten är värst är ju sjukt bra) räknas inte in i den fåran.
Jag har nog knappt sett några ordentliga filmer faktiskt. En lögn givetvis, men det är liksom så det känns. Den mest seriösa film jag sett är väl typ… Donnie Darko och det vet ju både ni och jag vad orsaken till det var.
He he.
Jag är ju bara för jävlig.
Definition.
Ha! Jag har kommit på en definition på min musiksmak! Hör här:
”eurodoftande partydängor med slingor att dyrka, sleazeaktig melodiös rock och svenska singersongwriters – gärna på svenska”
Tänker plocka fram den nästa gång någon frågar.
PS. En rolig grej. En äcklig käring på jobbet hade sagt om mig för nåt år sen: ”Är det hon som kör så jäääävla långsamt??” Hehe. Ja det är jag det! Värt att tilläggas är att jag åkte med denna cirka 28-åriga käring en gång och jag var på riktigt orolig för mitt liv. Hon blev för övrigt avskedad sen, kind of. DS.
Heta nätter? Nja. Jag fryser.
Den mest irriterande låten just nu är tveklöst covern på ”In private” med Sahara Hotnights.
Ett band som tillhörde mina absoluta favoriter en gång i tiden. 2004 närmare bestämt. Då lyssnade jag på deras platta Kiss & Tell typ konstant och jag tyckte jag var så jäääävla ball när jag gjorde det. Man fick faktiskt väldigt mycket boosting av den skivan, riktigt bra. Dessutom tyckte jag att ”Quite a feeling” var det bästa musikaliska stycket någonsin. Ligger ju inte på Kiss & Tell men ändå.
Idag är Sahara Hotnights en blek rest av vad de en gång var. När de gjorde en makeover 2007 och kom ut med den vråltråkiga plattan jag inte ens tänker nämna namnet på tappade jag intresset totalt. Naiviteten var som bortblåst och istället hade flickorna blivit modeikoner med stärkta kjolar och glasögon utan styrka.
Suck.
Spelningen på Hultsfred 07 var mil ifrån den urladdning man upplevde på samma scen två år tidigare. Och jag gav upp. Trodde inte det kunde bli värre.
Men så kom ”In private”.
Vad jag inte har.
Det sägs att enda vägen till jobb är kontakter. Något jag inte har.
Jag känner en hel del vårdbiträden, men det är ungefär allt.
Folk som inte pluggat en poäng efter gymnasiet säger till mig att kontakter är allt, kontakter är allt du har nytta av.
Själv är jag inne på dom sista sidorna på min c-uppsats och kommer om allt går väl ha 195 poäng vid vårterminens slut. Men det skiter väl världen i, för jag känner inte en jävel. Inte ens djävulen känner jag, liksom.
Det är ganska illa.
Jag känner inga chefredaktörer som kan nästla in mig, jag känner inga hotelldirektörer som kan låta mig städa, jag känner inga företagsledare som jag kan assistera.
(Och nu ser jag dubbelt med, ska snart sluta.)
Folk ifrågasätter min utbildning hela tiden.
Fel bransch, säger dom. Fel jäkla bransch. Du får inte jobb, det finns bara inte.
Och i annonserna är det mångårig erfarenhet som slår högst, inte sprudlande ungdom och snygga skor.
Men man ska ha en akademisk examen också. Det vet ni om ni läst NÅGON jobbannons de senaste åren. Har man ingen examen är man död. Men kontakter också, snälla du.
Någonstans måste man väl börja.
Jag vet att jag är i fel bransch. Men jag kan inte se mig själv i någon annan. Och om jag kunde det så skulle jag inte läsa in en examen till. Det händer bara inte.
Min poäng är helt enkelt bara att jag inte har kontakter. Jag vet inte varför jag inte har det, men jag vill inte ha det IN MY FUCKING FACE. Jag vet det bara helt enkelt. Vi kan lämna det där.
Bondebröllop – inget för mig!
Emma och Magnus bröllop på tv ikväll – aka bondebröllopet – gav mig sannerligen en åldersnoja som heter duga. En noja som påbörjades redan tidigare ikväll efter ett visst facebook-snokande som resulterade i insikten att typ ALLA jag gått i skolan med antingen 1. skaffat hus/lägenhet i random håla (gärna lammhult då!) eller 2.skaffat ungar eller 3.är på smällen.
Why god why, frågar jag mig och drar upp volymen på den pubertala musik som står på schemat för kvällen.
JAG tänker då inte bli vuxen den närmsta tiden, det är då ett som är säkert. Nog för att jag bor i egen villa and so on, men den har jag ju inte KÖPT liksom. Det är ju bara ett rent utnyttjande.
Jag föddes med det här huset.
Och det ligger inte i en håla. Det ligger på landet – i skogen.
Och jag jobbar inte på ett sågverk och jag är inte fast.
Magnus Emma däremot tycker det känns alldeles utmärkt lämpligt att gå till kökan efter sex månader och nämnde ju i minst varannan mening något om barn. Och det var sååå romantiskt.
Nej. Klaustrofobi, skulle jag vilja kalla det.
Jag unnar såklart Emma all denna glädje, jag försöker bara ta in att hon faktiskt är lika gammal som mig.
Jag sitter liksom här och lyssnar på Daze.
Alltså det är väl klaaaart man vill ha en pv och det är väl klaaaart att man vill bo bra, men jag får ändå åldernoja så det ryker om det när jag hör graviditetsannonseringarna och villa-antydningarna. Jag förstår inte var folk får all sin RO ifrån… varför dom inte får panik…
Men det kommer säkert en dag när ni skriker ”vad var det vi sa?” i mina öron så att jag får tinnitus. Men så mycket kan jag säga, att det blir inte före min 26-årsdag.
Så det så.
Försummande av blogg.
Blog oh blog… what have I done to you?
När jag ska sova om kvällarna ligger jag i sängen och bloggar och bloggar och bloggar. Mina meningar blir perfekta, formuleringarna vrålkul och allt är prima ballerina.
Sedan dagen efter när jag ska blogga 4 real så tar det bara stopp. När jag sitter vid tangentbordet blir allt plötsligt så oerhört trivialt och banalt och alla fräna formuleringar känns låååångt borta.
Ibland känns det ärligt talat som om jag glömt hur det är att blogga.
Inte så att jag vill sluta blogga, men det är mycket prestationsångest. Precis som med uppsatsen.
MEN!
Jag är inte sentimental. Jag ska försöka skriva något prestigelöst nu. Helt apropå. Heeelt utan prestige.
Uppdaterar.
Igår var jag…
- för sjuk för att jobba
- för sjuk för att gå på krågen
Av någon orsak gjorde jag dock både och. Och det var väl kanske inte chrisses smartaste drag. Jobbet gick i och för sig superbra fram till en halvtimme innan vi skulle sluta. Då börjas det spys minsann. Och då är det ju bara att ta tjuren vid hornen och ordna upp det hela. Vilket resulterade i svettningar och övertid.
Men det får det vara värt, man får ju trots allt betalt.
Själva utgången sedan… tja, den gjorde mig nog inte så gott. Roligt att komma ut och träffa lite folk såklart, men på något sätt reagerar man ju ännu starkare på dålig musik och plaina jävlar när man är småsjuk. Det blir helt enkelt outhärdligt.
Fick med andra ord inte uppleva någon Darin om vi säger så!
När jag kom hem frös jag som en galning men blev uppiggad av sms från Sara som trots sin nyligen uppnådda ålder – 23 – haft vett att 30skylta like old times. Rang osv har jag ingen koll på, men ändå.
The Stick var på olles btw… suck!
Idag har jag kollat på Lars and the real girl och känner äntligen att jag börjar bli mig själv igen. Om jag nu inte lyckas få spysjuka också så ska jag nog bli återställd inom kort!
Om sex timmar börjar jag jobba och jag känner mig fortfarande relativt nedgången.
Feberantydan, tryckande huvudvärk och snor that is.
Kan inte påstå att det känns lovande, men jag är givetvis helt övertygad om att jag kommer bli frisk lagom till 16.30. Känns lite som om jag kommer ha kort stubin ikväll dock.
Något som INTE är bra på en sådan plats. Där bör man snarare ha ett tålamod som sträcker sig till Kinesiska muren och tillbaka.
Bara att hoppas på det bästa.
Detta är det tredje inlägget jag påbörjar inom loppet av en timme.
Jag finner inga ord för det jag vill skriva.
Vet väl inte riktigt vad jag vill skriva heller för den delen men ni vet… ni vet när man ska skriva om flow. Hur det känns att uppleva flow.
Det GÅR ju inte.
Så skit i det.
This is not PK.
Jag har fastnat lite för Dannys nya singel ”All on you”. Faktum är att jag tycker Danny och hans crew är bland dom bästa på att skapa partystämning inom svensk musik, jag gillar helt enkelt den där ”If only you”-stilen. Den matar mig med en lagom portion haidukk och ger mig lust att dansa. Det är kommersiellt utan att vara förutsägbart – något jag antagligen är ensam om att tycka men det ger jag blanka fan i – och så länge jag blir glad är det pk för mig.
Sen ska det ju tilläggas att det är MER än pinsamt att detta är ett playback-klipp i tattig kvalitet. Men det var det enda som fanns att tillgå. Att han körde playback tänker jag inte försvara, men han var väl kraxig i halsen or something.
Bloggen går lite på lågvarv idag. Har för det första varit ganska oinspirerad och för det andra snorig. Nu känner jag dessutom att mina stortår håller på att lämna mig. Det är väl kallbrand light som drabbat mig igen.
Känner lite smått tristess inför helgen som kommer men har väl inte så mycket till val med tanke på denna förkylning. Ska jobba imorgon kväll dock, något jag inte kunde motstå när telefonen ringde idag. Har nu inbringat 3000 kronor denna månad vilket jag anser är helt hyfsat. Om nu bara csn kan få tummen ur också så kanske jag kan casha in 1200 från dom också.
Förresten!
Jag köpte Ahlgrens bilar igår. Åt halva påsen idag och halva igår. Ganska gott såklart, men givetvis var gräset grönare när jag satt och trånade måndag till onsdag. Ett problem jag har är att jag omöjligt kan uppskatta en bil i taget utan måste äta cirka fem (eller femton) åt gången. Följaktligen går påsarna åt ganska fort.
Bloggnyheterna.
Det har faktiskt hänt lite nytt på bloggfronten bara i min närmaste krets den senaste tiden. Liza har börjat blogga, Lilja har återupptagit sitt bloggande lite smått och Alvar har lagt ner helt. Vad gäller Lillans taffliga försök här i veckan bör de nog inte betraktas som alltför seriösa, det är faktiskt inte alls omöjligt att det hela är avlidet om ett par veckor. Och konstigt vore det väl annars då bloggens namn är just dödsbloggen… (haha)
Alvars blogg tacklade av redan för ett par månader sedan. Hon skrev något om att plugga på bibblan men sedan dess har det varit tyst. Kanske sitter hon kvar där på Växjö bibliotek? Ingen kan såklart svara på detta då bloggen som sagt har tystnat.
Lizas blogg är på ett ambitiöst färskingstadie och än så länge känns allt hoppfullt. Viljan finns, liksom skrivlustan och datorberoendet. Jag hoppas givetvis på det bästa och placerar bloggen bland mina favoriter.
Godkväll
Krymper som blåjeans.
Ikväll längtar jag efter två saker – palmer och vita linnen till blåjeans.
Har dragit på mig någon typ av sjukdom (aka förkylning) och känner mig allmänt frusen så ett högtryck hade inte suttit fel! Då hade man kanske fått klä sig lite snyggt för en gångs skull istället för att gå runt i den här Blend-hoodien från nittifem 24-7.
What about now?
I love cars!
Suget tycks inte vilja släppa, därför slängde jag ihop denna högst amatörmässiga illustration
Dag efter dag. Blä.
Igår såg jag programmet Semestersvenskar, något av det mest osexiga jag sett på länge. Jag har tidigare i mitt liv stundtals känns ett visst intresse för att bli reseledare, något som dock helt hade dött ut vid programmets slut.
För det första.
Hette hon Katarina?
Så otroligt jobbig människa. ”JAG ÄR DIN NISSA, INTE NISSE!”
Men skiter jag väl i.
Sen han som skulle vara tomte var ju också så jäkla avtändande att man knappt kunde titta – eller framförallt lyssna – när han steg in i bild. Att de överhuvudtaget hade en tomte kändes fånigt. Inte speciellt förvånande på ett Blue Village (eller vad det nu var) för den delen, men likväl fånigt.
Veckans googling.
”vem är sångaren med kort hästsvans”
Tja, kanske syftar du på Anders Borg? Annars är ju din googling väldigt oprecis, men ett gott försök i alla fall!
Dum dag.
Ofta har jag inget att säga nuförtiden. Jag ägnar mycket tid till dagdrömmarna, men det blir få av dem som hamnar här. Det blir många dagdrömmar av det naiva slaget. Den där typen av drömmar som ibland går i uppfyllelse, om än bara för någon minut. Kanske är det värt det ändå. Inte vet jag.
Jag vet bara att det finns konkurrens. Fem tår, fem stenar. You get the picture.
Och alldeles för mycket nostalgi.
Det är inte hälsosamt.
Ändå gör jag det gång på gång på gång. Utsätter mig för den. Innerst inne vet jag att man inte kan gå ner i samma vatten två gånger – frågan är bara om det inte är det jag har problem med att inse. Jag lyssnar på gammal skit som bara får mig att må detsamma men ändå är det en så bitterljuv känsla att jag inte kan låta bli. Jag är dum i huvet.
Nåja, let’s go back to happiness. Läser lite på min gamla blogg just för tillfället och jävlar vad jag har blivit tråkig om man jämför lite. Jag måste nog gå back to basics lite och ta tillbaka lite av min slarviga, manhaftiga stil alltså. Usch det är säkert den akademiska världen som smittat mig med sina EMELLERTID och TILLVÄGAGÅNGSSÄTT så att jag har förvandlats till en jäkla uppsatshagga. Språkpolis också för den delen.
Men det kan jag i alla fall stå för.
Gonatt suckers.
Love is my drug.
Ibland blir man kär i de mest oväntade saker. Själv föll jag för duetten som Amanda Jenssen gjorde med John ME på p3 guld. Har ju hört låten på radion osv men aldrig lystrat ordentligt förrns nu. Riktigt bra låt han klämt ihop ju! Hans andra låtar har en mer sober, akustisk stil vilket förvånade mig lite men jag tror faktiskt jag ska lyssna in dem ordentligt.
Med oväntat menade jag såklart att duetten gjorde med just Amanda Jenssen som jag så smått fått nog av.
Om ni vill kolla in liveversionen kan ni klicka här. Och om ni mot all förmodan skulle känna igen honom så är det tydligen Motorhomes gamla sångare. Inte undra på släpigheten alltså!
leave a comment