Yes.

Det ser ut som om det kommer bli fähst med Lizen nästa helg, därför är jag såhäääär glad! Känns det om det var hundra år sen och det ska bli så kul med lite dunkadunka. Jag vet att man inte ska ha för höga förhoppningar på utekvällar, men jag orkar inte tänka negativt, det är kul!

En glad bild får symbolisera detta.

My little piano.

En ny förälskelse har letat sig in i min kropp idag. P3:s nya kelgris Mitt piano är ju faktiskt smått underbar. Tjejen som utgör ”gruppen” heter Alexandra och debutsingeln heter ”Små små steg”. Låten i fråga är som en kombination av Gessles Mazarin-skiva, Raymond & Maria, Säkert!, Caesars och Vapnet. Och det låter ju rätt bra när man hör det sådär, eller hur?
Lyssna vetja.

Jä.

Många uppdateringar här va.

Har ni märkt vad ofta jag uppdaterar förresten? Det är för att jag inte har pluggat på hela dagen. Faktum är att jag har lagt ner lite. Typ tills på måndag typ. Men jag PALLAR INTE OCH JAG HAR ÄNDÅ INTE FÅTT JOBBET. Get it? Jag är inte depp över jobbet alltså men det innebär att jag kan ta de chill och skriva klart uppsatsen typ i februari istället. Jag satsar fortfarande fullt ut, men det är inte jordens undergång ni vet.

Nej nu måste jag kissa igen. Jag kissar hela tiden. I rummet intill ligger numera en död mus, jag orkar inte ta ut den. Den är i fällan nu, tydligen var den för klipsk för att katten skulle kunna få fatt i den. Det gör ont i mig när jag ser den ligga i giljotinen, det ska ni faktiskt veta. Men det var väl en fin ost han fick, det betvivlar jag inte.

Och en sak till. När jag skrev giljotin – vilket säkert inte är rättstavat men ändå – så tyckte stavningskontrollen att jag skulle skriva PAPILJOTT istället? Ok? Det märks att franska revolutionen inte var igår precis, och tur är väl det.

En tung melankoli lade sig över mig nu när klockan slog midnatt. Det var något jag kände, och jag tror dessutom att jag vet vad det var.
Ni vet hur jag brukar prata om nostalgi? Hur jag nyttjar den som en slags drog och liksom gräver och gräver utan vidare resultat? Men sen när man känner den där déjà-vu:n man längtat efter, då klarar man inte av den.
Så känner jag nu.
Ligger i min säng, det är fredag kväll och jag spelar nåt evigt pumpande som gör mig ledsen. Jag flyttas högst ofrivilligt tillbaks till exempelvis december 2005. Jag inser att jag tar steg åt ett håll jag inte känner till och jag känner mig ensam. Det ska erkännas. Att det kommer bli bra tvekar jag inte på, men jag tycker inte om att inte veta. På ett sätt känns det ju otroligt befriande, men å andra sidan kan jag inte lita på det. Lite eufori skulle inte sitta fel, men den kanske kommer imorgon. Eller på söndag. Eller på måndag.

Sånt vet man inte.

Nu ska vi mysa.

Nu börjar vi på ny kula. Håller på och gör om mitt hus till det mysigaste ever. Kom gärna hit, folks.

Btw. Gospeltema med Carola? Det är väl lite i mesta laget ändå? Men visst tittar jag. Det gör jag.

Okej, nu kör vi en bloggrej.

Som ni kanske har sett så har en del stora bloggare – ja jag erkänner att jag blev inspirerad av Blondinbella – listor på saker som läsarna kanske inte visste om dem. Jag är medveten om att den lilla patetiska skara som läser denna blogg säkert känner till huvuddelen av följande kuriosa, men skitsamma. Nu kör vi.

Jag skulle bli uppriktigt ledsen om vissa av mina krukväxter avled.

Jag är otroligt allergisk mot lågupplösta bilder.

Jag har aldrig fått/hållit på att få IG i något ämne.

Jag har inte köpt en skiva på mer än fem år.

Jag har dessutom bara köpt ungefär en dvd-film i hela mitt liv. Vhs:erna är väl max fem stycken.

Jag använder aldrig ringar, det ger mig panik.

Jag var ett stort fan av Fame Factory och har en bild på mig och Bert Karlsson tillsammans.

Jag blir på riktigt upprörd om jag kommer hem till någon och det ligger hår i duschens golvbrunn.

Jag drömmer mig dagligen tillbaka till gymnasiet.

Jag har vaxat bikinilinjen hemma flera gånger.

Jag fönar aldrig håret.

Jag är rädd för nästan alla färdmedel, inklusive bil. Tåg är okej.

Jag tyckte att Ernst Kirschsteiger var snygg när jag var yngre. Det har gått över nu.

Jag har kunnat nästan hela IKEA-katalogen utantill.

Jag har aldrig köpt en kvällstidning i hela mitt liv.

Jag har aldrig sett en skräckfilm. Om inte typ ”Fåglarna” räknas.

Jag har delat ut stolpiller.

Jag har fått ryggmärgsbedövning.

Jag har aldrig varit helt osminkad på jobbet.

Jag bastar och duschar aldrig naken i simhallen men har inte komplex för min kropp.

Jag har aldrig druckit mer än max en centiliter öl eller vin. Klökvarning.

Jag har aldrig rökt heller. Varken vattenpipa, pipa eller cigg.

Jag hälsar på mina närmaste med de mest bisarra ord, de där som inte finns i T9.

Jag ingick på gymnasiet i en pakt som antagligen inte var så jäkla rolig att ha i närheten alla gånger.

Jag har inget tålamod.

Jag har aldrig flugit själv utan vän eller familj.

Jag har fött upp kycklingar i en äggkläckningsmaskin.

Jag tycker ”Ingen sommar utan reggae” är en bra låt. Men jag hatar reggae.

Jag har stundtals ett sjukligt intresse för Visbys ruiner och typ pesten.

Jag är fortfarande rädd för Martin Vanger trots att det var mer än ett halvår sen jag läste ”Män som hatar kvinnor”. Vågar inte läsa uppföljarna.

Under en lång period vägrade jag att bära klänning.

Jag måste alltid ta med lillfingret sist på allt jag rör vid, en slags tvångstanke.

Och på tal om tvångstankar så kollar jag alltid spis, strykjärn och så vidare genom att räkna ”7 8 9 10” samtidigt som jag kollar så allt står rätt till. Ofta upprepas ritualen 3-4 gånger.

Jag hade verkligen velat kunna åka skateboard, även om jag nästan kommit över det där nu.

Jag har aldrig varit i fjällen.

Och inte heller i Thailand.

Jag har faktiskt aldrig varit sugen på att backpacka i Asien.

Fram tills jag var 16 målade jag alltid framsidan på mina skolarbeten med målarfärg. Ibland även rubrikerna.

Under tiden jag hade mest problem med mitt knä sprang jag inte en enda gång på två år.

Jag köper nästan inga nya möbler, håller mig till loppis.

Jag kan inte sova i pyjamas, får cellskräck.

Jag tycker leverpastej kan vara helt otroligt gott.

Jag är nästan aldrig varm om fötterna, de kan vara som isbitar även om jag är i ett kokhett rum.

Jag börjar gråta när jag ser mig själv på film.

Det ämne jag nog skulle ha kunnat få IG i är dock teknik, mitt i särklass sämsta ämne.

Jag har mer än 100 ”Tvillingarna i Sweet Valley”-böcker på både svenska och engelska. Alltifrån 12-årsnivån till Junior High till SVH till den där serien om senior year till SVU när allt spårade ur.

En gång var jag helt besatt av en låt med Bosson. DET är pinsamt.

Jag skulle kunna tänka mig att bli isbjörnsfadder, eller kanske till en panda?

Jag tycker Brudens Far är en fantastisk film och jag har sett den ett tiotal gånger. Speciellt ”don’t forget to fasten the condom!”-skämtet är ju obetalbart.

Ni vet när man har varit tvungen att läsa typ ”en klassiker” i skolan? Jag har nog fejkat att jag läst de där tråkböckerna varenda gång, men tydligen har det inte upptäckts. Speciellt Hemsöborna var ju helt vansinnigt seg.

Det där sista är jag nog inte ensam om inser jag.

Ibland undrar man ju om katter verkligen har så starka instinkter som det sägs. Just nu hör jag tydligt och väl hur en råtta kravlar runt i hallen, piper och står i för allt den kan. I sängen bredvid mig ligger dock katten och sover, intet ont anande om den lille munsbiten. Ska se om jag kan få några foton på krabaten nu.

Det var precis som om jag accepterade ikväll klockan halv sex att uppsatsen måste läggas upp i augusti. Att det liksom inte är fysiskt möjligt att pressa fram ett slutresultat till den 16 januari. Att jag kommer vara bortrest i mars och måste vänta. Något som jag verkligen hatar. Och dessutom. Att jag kommer behöva göra något som aldrig skett tidigare – jag måste lämna in FÖRSENT. Och det är verkligen döden för mig. Det är lika med dålig jävla prestation i min värld, och det är något jag ser ner på. Verkligen.
Men nu är det så och jag kanske hinner i tid men det är lika bra att vara inställd på det värsta.
Pissigt är det.

Sen vill jag gå ut och dansa med, nu längtar jag.

Kleerup nominerad till sex Grammisar, impad?

Det är verkligen inte jag. Att årets största hype som gjort duetter med samtliga levande organismer i Stockholms innerstad och säkerligen även Carolina Klüft hamnar i rampljuset än en gång förvånar inte någon och knappast han själv.

Vinkännarna är ena kreativa jävlar.

Här följer några av de mest kreativa – oerhört kreativa faktiskt – adjektiven som fanns i det stora vintest som jag läste idag:

kommunalgrått
tuttifruttipräglat
blommig
flintasteksträngtande
grytvänlig, bredaxlad stil
mullig smak
varmknäckig doft
hygglig smak i mogen, flack stil
direkt från grisfesten

Är det inte målande så säg. Lite imponerad blir jag.

Nostalgichock.

Nu ska ni få ta del av något väldigt speciellt. För det finns saker som alltid kommer inneha en liten vrå i ens hjärta trots att de egentligen bara platsar på ett enda ställe – soptunnan. Det jag kommer visa er nu passar i soptunnan mer än något annat, men om någon skulle våga sig på att slänga dem skulle jag antagligen banka skiten ur vederbörande. Bara så ni vet. Pappa bör känna sig träffad.

Här ser ni alltså mina första Converse, köpta i Florida för 27 dollar för 3,5 år sedan. Nu är det faktiskt så att jag bara har två Converse. Efter dem tröttnade jag, köpte Keds och började med vinterskor som folk gör mest. Men det fanns en tid då inget kunde stoppa användandet av de kära chucksen. Jag har dessutom burit dem vid flera betydelsefulla och flowfyllda tillfällen vilket är skäl nog att aldrig slänga dem. De är ju lyckoamuletter!

Numera suktar jag bara efter låga Converse faktiskt, ett par låga Converse eller ett par nya Keds (kanske de gräshoppsgröna) kommer med högsta sannolikhet bli nästa års sommarmundering.

Men är de inte VACKRA? Särskilt den senapsgula detaljen är ju värd att åtrå.

Pantertanter.

Vad är det egentligen med tanterna i simhallen? Att de är ett släkte för sig behöver väl inte sägas två gånger, men det bevisas ju gång på gång att de inte är som andra. De besitter liksom ett slags genomgående irriterande beteende som återspeglas i allt de gör. Alltifrån själva simmandet till duschandet till bastandet och slutligen torkandet.

Idag när jag hade klivit ner i bassängen insåg jag snabbt att det skulle innebära problem. Två tanter i 60-årsåldern hade nämligen placerat sig i bredd och flöt fram som två småpratande flodhästar mitt på motionsbanan. Att det är högertrafik verkade de inte bry sig om, istället simmade de bara på den ena banan som om det var det mest självklara i världen. Själv fick jag kryssa fram som en jävla skräddare och allt jag fick var irriterade blickar från dessa två ladies. När jag nuddade den ena med min tå bad jag om ursäkt och fick ett nedlåtande leende till svar.
När jag till slut hade simmat min kilometer och skulle gå ut i den underbara bastun trodde jag besvären var över. Men icke. Inne i bastun låg två ordentligt överviktiga damer raklånga och lämnade inte mycket plats för utomstående. Jag förstår verkligen inte grejen med det där. Varför älskar alla som är över 50 att ligga nakna och gresa i varma utrymmen? Kanske är det något jag får vänta med att förstå, men konstigt är det hursomhelst. Och det hade såklart verkat idiotiskt av mig att gå in i valrossburen, därför slank jag istället in i torrbastun där det inte alls var lika skönt som i den andra. Men vad gör man inte för husfriden?
Käringar.

För att även ta något om torkandet som nämndes inledningsvis så åsyftades det faktum att tanter har ett speciellt sätt att torka sig på, som egentligen omvärlden borde slippa se. Ja för det första så går ju alla tanter runt obehindrat nakna i omklädningsrummen som om deras kroppar var guds gåva till människorna, sen torkar de sig så djävulskt noga att man nästan vill gå fram och skrika i deras ansikten DU BLIR INTE TORRARE ÄN SÅDÄR, OK? Gresandet från bastun återkommer även i omklädningsrummet, då många tanter verkar tro att man måste sära på benen för att bli ordenligt torr. Själv känner jag att vill man torka sig i ljumskarna så kan man göra det i ett slutet utrymme.

Faktiskt.

Nu är det segt.

Det är med viss skepsis jag ser på min uppsats just nu. Jag har kommit till en punkt där jag mer än tidigare nästan är rädd för att maila min handledare, ändå kommer jag inte loss. Jag mailade igår och frågade hur jag skulle gå vidare, ett dygn senare har jag inte sett röken av svar och jag känner mig hjälplös. Det är inte så att jag inte vet hur jag VILL gå vidare, problemet ligger i att det jag vill kanske inte är så vetenskapligt intressant som det borde vara. Jag känner verkligen att jag inte borde ställa frågor för det känns inte okej, det är besvärligt. Inte uttalat besvärligt förvisso, men likväl upplevt.

Hittade en två år gammal bild som jag lägger upp nu, verkligen helt apropå. Det var verkligen inte meningen att skuggan skulle komma med, men det gjorde den och så blev det som det blev.

Men nej.
Det känns inte roligt att ta en ledig kväll när jag inte vet vad jag ska ta mig för imorgon. Idag blev jag så uttråkad att jag gjorde en framsida till den uppsats som inte finns och sen gick jag och köpte den nya mattidningen för män – FOOD. Som ni förstår är den en avkomma till KING – fyra stora bokstäver säger väl allt. Faktum är att den här FOOD var ganska trevlig. Lite väl många frågor i stil med ”bästa fylleminnet då? höhö”, men annars sjysst. Finns en del råmaterial som kan användas i uppsatsen där också, och därför tycker jag såklart att spritromantiserandet var enbart positivt. Ska jag göra ett erkännande så är jag grymt besviken på hur MOGNA och FAKTARUTIGA alla vinblaskor är, var är liksom fylleuppmaningarna jag hoppades på? Men jag antar att även det är ett konstaterande som tål att diskuteras.

Den sociala umgängesnivån är förresten på nivå låg just nu, vet inte vad som hänt. Folk tycks ha gått upp i rök, både på msn och i verkliga livet. Och inte lär det väl bli bättre från och med nästa vecka.
Och JA jag är bitter.

Jag håller med dig fullt ut.

Utdrag från chatten med tittarombudsmannen på TV4:

Benny: Det kom en undersökning i mitten av oktober som visade att knappt någon ser på reklamen i tv. Över 80 procent byter kanal när den dyker upp. 80 procent är väldigt många tittare. Borde inte TV4 vara måna om att behålla sina tittare på deras program och inse att folk INTE vill se på reklamen? Varför inte lägga den i ett block mellan 12-15 varje dag, så kan de som vill se reklamen kolla på den och så slipper vi andra som inte vill se den och så kan man ha helt reklamfria kvällar.

JAG ÄR PÅ DIN SIDA BENNY!

Funderingar.

Kom precis över den relativt dåliga låten ”Spice up your life” i Spotify (hade jag varit Blondinbella hade jag fått en miljon kommentarer om produktplacering nu eftersom jag nämner SPOTIFY så ofta, men som ni säkert kan räkna ut med r***n är det inte fallet i en obesökt blogg likt den här) och kom att tänka på en sak.

När Spice Girls var som störst var det verkligen sjukt häftigt när denna låt kom ut till julen 1998 (inte 97 väl?). Man hade ju verkligen lyssnat sönder debutplattan – trots att den var dålig – och ”Spice up your life” blev liksom en stor vändpunkt. Och man tyckte ju verkligen den var sjuuuuuukt bra också. Och videon var ju sjuuuukt bra den med.

Ibland undrar jag hur jag kunde gå på Spice Girls så hårt som jag gjorde, när min övriga musiksmak var så bra.

Störd är väl vad man är.

Ibland funderar jag på om Gyllene Tider har gjort mig störd. Stundtals känns det nämligen så, som om det bara är Gyllene Tider som skapade hela mitt liv. Inte undra på då att man blir hetsig och inte kan acceptera dem som vill hata PG. Man blir liksom personligt stött, som om någon ville mörda ens minnen.
Jag har tyvärr ganska svaga minnen från konserten 2004, men jag vet att det antagligen var stort. Det ÄR ju något med Gyllene Tider som har gjort ungdomar av idag till ett folk i sig, som gör att vi spelar ”Det är över nu” på varje examen, gråter en skvätt och skriker oss hesa till hejhej på dansgolv utan en tanke på hur ocreddigt det kanske är i boken.

Nej jag kommer aldrig komma över det här. Jag kommer alltid vara förstörd av Gyllene Tider, de kommer alltid påminna mig om allt som är bra och allt som är dåligt och därför innebära hela livet. Det är saltvatten, drömmar och stora känslor, och sånt där kan inte ackompanjeras av vilken skit som helst. Men det ska vara med måtta, annars går det inte.

Student.vxu.se har åkt på semester.

Är det något som rubbar mitt kontrollbehov så är det när teknik inte fungerar som planerat. Idag hade jag en mission: skriva ut mitt universitetsbetyg från studentportalen.
Men vad händer då? Jo, studentportalen klappar ihop, åker till Mallis och påstår att jag tagit NOLL poäng! Vad är det för ett hån egentligen, jag har liksom tagit ungefär exakt 167 poäng!
Det är sånt där som får mig att vråla. Det är sånt som får mig att stiga upp imorgon och ringa upp IT-service klockan nollåttanollnoll för att be om en lösning. Fixas det inte imorgon före klockan fjorton kommer jag bli fetingpissed. Kanske skickar jag en faktura, för det kan jag sannerligen nu. Har suttit i Fortnox mest hela dagen och bokfört både ditt och datt.

Ska sova nu. Känner mig smått groggy av alla ångor jag andas in. Det är målarfärgen, den går upp i hjärnan. Faktiskt. Det känns på riktigt.

Ny på fältet.

Hört på thairestaurang:

En man står och tittar i hämtmatsmenyn i flera minuter innan kassörskan tar till orda.

- Har du bestämt dig?
- Nej, jag kan verkligen inte bestämma mig!
Lång paus innan mannen kläcker ur sig:
- Har ni nåt med nudlar?

The Rasmus är inte ok, Kevin.

Ibland tänker jag att Idol aldrig kommer bli som under rocktemat igen, igår blev det så pass påtagligt att jag snabbspolade mig igenom hela programmet. Låtvalen var så usla att det var pinsamt, det bara måste ni hålla med om. ”Let me entertain you” är ju för det första en låt som borde skrivas ur Idol en gång för alla. Känns ju som om den körs en gång per säsong – minst. Och ”If tomorrow never comes” är en lika dålig som deprimerande låt. Kärlekstemat var vagt och det enda som var kärleksfullt i min värld var inslagen. Och sen var Robin B ganska söt också. Han borde ju faktiskt spela lite mer gitarr. Och ha lite mindre smink.

Just det. ”In the shadows”???!! Vilket skämt, Kevin! Jag litade på dig! The Rasmus har gjort en bra låt, och det är ”No fear”.

Nu ska jag koka kola.

Jag har funderat på att börja skriva på min ”bok” igen. Ibland saknar jag den. Jag läste lite ur de sidorna jag lämnade in på kursen i våras och på sina håll tycker jag det är bra. Lite sådär så man vill gråta en skvätt ni vet. Kanske skriver jag en rad imorgon.

Let it snow plz.

I morse när man slog upp portarna var det snö utanför. Fint, tänkte jag och började genast fundera på vilka kläder jag skulle välja. Jag har förvisso några stickade tröjor, men ibland känns det som om de gör mig ful. Ni vet ju vad de gör med håret till exempel. Får nog ta en runda till sportbutik i dagarna och kolla upp utbudet av varma fläskjackor. Skulle kännas så underbart att bära svala skynken under en mjuk matta av dun eller så.
Det stora problemet är att jackan måste matcha samtliga mina skor, något som inte är det lättaste.

Åh ska bli så härligt att komma ut! Sen simning på det så är man all set, fit osv. Måste säga att det är väldigt tråkigt att Liza jobbar varje helg nuförtiden för hon är ju min enda fähstvän nuförtiden Znyftizz.
Men ja, den som väntar på nåt gott väntar fan alltid för länge.

Dagens googling.

”stringtrosor omklädningsrum”

Konstiga fantasier finns det gott om, och här ser vi en. Åtminstone jag tycker det är konstigt att fantisera om ett utrymme som knappast kan betecknas som sexigt.

Vad som händer.

Jag vill inte verka skrytsam, men jag börjar få kläm på debet och kredit nu. Momsen är ännu lite dimmig, men kanske blir det bättre med det också. Uppsatsen går väl…framåt? Jag vet inte om den går fram eller bak men jag har gjort en fet lista på böcker man kan använda (de flesta kostar typ 400 spänn och är utlånade på bibblan, så lär väl bli en viss gallring skulle jag tro). Och så har jag ju den där tidningen. Ska köpa fler såklart, men att gå och köpa fem vinmagasin på en gång är över mitt förstånd.

Som vissa av er hört åker jag till tändsticksstaden imorgon för en intervju. Jag har sökt en VD-tjänst och det lutar åt att jag får den. Kanske redan inom en vecka. Tjänstebil (BMW) och takvåning får man tydligen på köpet.
Eller så är det helt enkelt bara ett helt vanligt – men ack så intressant – jobb som Chrisse har sökt. Att få intervju på första sökningen är stort för mig, så det är absolut ingen katastrof med ett eventuellt negativt besked. Men det låter som ett riktigt roligt jobb, det ska jag inte sticka under bord med! Om staden i fråga vet jag ganska lite, men den har säkert sina kvaliteter. En pir finns det ju till exempel, och en ny atmosfär överlag.

Men först ska vi måla dörrar och lister. Jag ska möblera om i sommarstugan (julstugan), sen kanske det kommer bilder. Det lär ni märka i så fall. Men ja, ALLRA först måste jag tänka över huruvida jag vågar läsa ”Allt om drycker” på tåget imorgon eller ej.

Pinsamt.

Idag gled jag in på Pressbyrån för att kolla in utbudet av dryckesmagasin. Tyvärr fanns det inte så mycket som jag hoppats på – dessutom var ju allt sådär satans dyrt som alla tidningar är nuförtiden – så det blev bara en blaska som fick följa med mig till kassan. ”Allt om drycker” hette den. Kändes lagom beklämmande att gå och betala 50 (gosh) riksdaler för denna pappershög, men skriver man uppsats så gör man liksom.

Just nu i min spotify.

City Boy – 5705 (töntigt artistnamn, huh?)
Lady Gaga – Poker Face, Paparazzi
Leona Lewis – Forgive me (första minuten, resten är båring)
Pulley – Blindfold