Vem vill visa sig med en tändare liksom?

Jag har börjat använda mysbyxor när jag är ute och promenerar. Det var för några månader sen jag bestämde sig för att slå hål på stoltheten och faktiskt inse att jeans inte är så jäkla bra gåbyxor. Och så länge man bara ska gå ut och just gå så spelar det ju inte så stor roll.
Problemet infinner sig först när man bestämmer sig för att göra ett annat ärende i samma veva.

Idag hade jag tänkt slå två flugor i en smäll och gå både runt sjön och efter det till Hemmakväll – Videomix för den oinvigde – för att köpa hem lite snacks. Redan innan jag äntrade butiken insåg jag att jag kanske var väl casual klädd för att vara jag, men beslöt mig för att fullfölja.
När jag kom fram till kassan och skulle betala insåg jag dock plötsligt att ”just det, en tändare skulle jag ju ha så att man kan tända lite ljus”. Inköpet var planerat i flera månader men samtidigt så kände jag ju hur dumt det kändes att både bära mjukisbyxor OCH köpa en tändare, ett attribut jag inte gärna skyltar med. Ger så dåliga associationer så det inte är sant, typ.
Men ja, jag klämde fram det ändå – ganska diskret:
”Vad kostar tändarna?”
”Tio kronor.”
”Okej, jag tar en sån med då”, mumlade jag och vräkte ner en på disken. Det var faktiskt jättejobbigt, hela min uppenbarelse måste ha vrålat WHITE TRASH!!!
Men jag överlevde ju tydligen och inser än en gång hur självupptagen jag är ibland.