Sumo-wannabe.

Ungefär ett halvår efter alla andra upptäckte jag denna vecka att den där knuten-mitt-på-huvet nog var en jäkligt smart frisyr. Innan har jag aldrig förstått hur den ska tillagas, men så slog det mig att jag faktiskt aldrig hade försökt.
Och särskilt svårt var det faktiskt inte. Det svåra är att få den att hamna högt upp, alltså riktigt äckligt högt som på sumobrottarna ungefär (gissa varför jag håller handen bakom knuten på ena bilden…). Dessutom kanske det ser jättefult ut i profil, men det har jag inte orkat reflektera över så mycket än.
Frågan är dock om man vågar visa sig in public med denna frisyr sedan den fått ute-stämpel. Men är det egentligen inte ganska tidlöst? Jag tycker det.

Jag är lika med uttråkad och tydligen den enda som ställer upp på fotografering i det här hushållet och i alla andra hushåll jag beblandar mig med också för den delen. Den ende som visar lite medlidande är Mose som glatt ställer upp på det mesta, men den sessionen tar vi en annan dag.

Förresten så har jag börjat köra mer och mer på svarta chinos eftersom de beige börjar kännas alltmer urvattnade. Nittinio procent av allt folk man möter på gatan nuförtiden bär ju samma byxa, med svart kommer man undan på ett helt annat sätt.

Growling och annat som roar.

Ibland händer det som sagt att min musiksmak hittar nya vägar att vandra. Ibland leder den in mig på growling till exempel.
Och In Flames-liknande alster kan ibland vara allt man behöver. Tro mig.

Nu är det Sonic Syndicates nya singel som gäller för mig. Eller åtminstone de första 30 sekunderna av den. Lättillgängligt så det bara skriker om det, och gött som bara den. Refrängen och versen är väldigt sådär ska erkännas, men låt inte det hindra dig från att klicka in och lyssna. Själv sitter jag här i stugan med en sjuklig volym som skulle skrämt de flesta och varvar med ”Nineteenhundredandyesterday” med D:A:D. Tack för tipset där. Detta är feelgood som man saknar det.

PS. Blev nu osökt påmind om kvällen när Lilly och jag upptäckte den underbara låten ”Legions unleashed” med Graveworm och den galna orgeln. Kanske en av de roligaste kvällarna i mitt liv. Låten bjuder också på ett utmärkt exempel på när growling helt går ifrån en seriös sångform (om det någonsin är det) och istället hamnar i facket ”humor”. DS.