Tacka vet jag jc-reklamen, helt underbaaaaaar!

Vad gör man nu med karamellen?

Egentligen bloggar inte jag om flygplan, kanske borde jag inte göra det nu heller.
Men jag känner mig lite halvt paralyserad.
Enligt sannolikhetsläran är det såklart ännu mindre risk att dö nu när det skadan redan är skedd, men faktum kvarstår att jag har Spanair-karameller kvar i min ryggsäck. De bara ligger där, liksom.
Och jag som precis började känna mig kaxig över att jag klarade av flygresan utan vidare utbrott och psykbryt och som redan hade börjat tänka över andra resor.
Men säg den glädje som varar (som den sanna pessimisten gärna säger).
Skräcken är tillbaka. Glädjen varade alltså bara två veckor.
Skräcken att bli den där en på elvamiljoner som avlider i en flygolycka nån gång har återvänt med besked.
För precis så stor är ju risken.
Minnet av att jag nyligen satt och åt en croissant på Las Palmas flygplats – dit stackarna skulle åka innan de blev de där förkolnade kropparna som kvällspressen skriver om – spökar på ett påfrestande sätt i huvet nu.
Grejen är ju att jag i värsta fall hade fått avboka om detta hänt för tre veckor sedan. De lugnande tabletter jag käkade hade annars fått ökas på till minst narkos och gudvetvad och mitt vardagliga liv hade troligen sett helt annorlunda ut.
Trots redan nämnda sannolikhetslära glädjer det mig inte att mina närstående ska flyga Spanair de närmsta veckorna. Jag vet ju såklart att nyhetsvärdet är såhär högt bara för att sånt här typ ALDRIG händer, men ibland kan jag bara inte rå för mig själv.
Fobier går ju ut på att man ser sig själv som den avvikande statistiken personifierad, och ungefär exakt så känner jag just nu. Jag vill liksom inget annat än att avdramatisera, men det känns lite svårt det med.
Lika bra att satsa på förnekelse.

4 kommentarer i inkorgen när man kommer hem från jobbet, som det värmer ens arma hjärta! Nu var det i och för sig bara 2 personer som skrivit 2 kommentarer vardera, men det spelar verkligen ingen roll. Det har aldrig hänt mig tidigare.
Snyft.