Aldrig är ett konstigt ord.

Jag tycker det är ganska konstigt det här med att komma till insikten att personer som man trott skulle vara självklara vänner livet ut faktiskt inte alltid blir det.
Jag menar inte att de dör, jag menar bara rinnandet i den där jäkla sanden. Det bara rinner och rinner, men man märker det först efteråt. När det håller på att rinna ut.
Ibland träffar man nån och tänker ”gud vilken bra människa och gud vad jag glad jag som träffat den och gud – vi kommer alltid hålla kontakten, lätt!”.
Men icke.
Plötsligt sitter man där med ett telefonnummer som troligen är bytt för längesen och inser att ja jo, det var nog jag som hörde av mig senaste gången också. Och javisstja, det var visst ett år sen.
Och vem vill vara den som tar tag i sådant två, kanske fler, gånger på raken? Man vill ju verkligen inte vara den som hör av sig flera gånger i rad även om man vet att en del människor har svårt för att ta tjuren vid hornen osv etc mm och att det kanske måste bli sådär ojämnt om kontakten ska upprätthållas någorlunda. MEN ÄNDÅ. Man vet liksom hur det kommer bli. Är det värt det?
Ett par ihåliga sms om vad man sysslar med alternativt en msn-konversation lika full av liv som valfri kyrkogård – är det verkligen värt det?
Kanske är det då bättre att leva på det som var.
Jag har väldigt svårt att acceptera sådant. Jag vill alltid hitta tillbaka till stämningen och återskapa det som fanns. I alla fall lite, bara få lukta lite.
Men så blir det ju nästan aldrig ändå. It’s fucking naive.
Det är nästan omöjligt att acceptera att man kanske aldrig aldrig – aldrig – mer kommer höras av med personer som en gång var vänner när man börjar tänka på vad ordet ”aldrig” faktiskt betyder. Kanske är det lättare då att gå i nån slags ovisshet om att man nog är vänner nånstans på ett annat plan (typ) än att inse att nej, jag kommer nog faktiskt aldrig se röken av den där människan mer i hela mitt liv. Är man vänner ändå? Jag vet inte.
Tanken är hursomhelst för mig helt sjuk. Aldrig är ett grymt, vansinnigt och överjävligt ord.
Ändå finns det.

Men kanske är det då, precis när rinnandet tycks ha upphört, som man ska slå till. Säga hej bara. Jag vill tro att det är värt det även om det ibland antagligen är bättre att inte få något mer svar än ett ”hej” tillbaka. Hej på dig med likaom. Så du finns kvar alltså. Jamenhejdu. Jag skiter nog i vad du sysslar med men du finns kvar i alla fall. Hejhej.

Inget annat än osammanhängande skit.

Fasen, ikväll hettar det i huvudet på mig. Antar att det är förkylningen som håller på att drivas ur mig vilket givetvis är positivt. Alltid bra att vara frisk när man ska rensa garderober och putsa fönster vilket tydligen står på schemat imorgon. Är ute på landet och måste ju pyssla lite i stugan antar jag.
Patetiskt att jag kallar det för stugan men, vad ska jag kalla den då?
Det är ju min stuga.
Men just ordet känns så fånigt på nåt sätt. Det är ju ett hus liksom.
Jag släpper det.

Känner mig ganska uppåt ikväll måste jag säga.

Läste förresten att E.M.D. skapat ett extremt tryck på Karl-Oskar i helgen. Kul för pojkarna, och av någon orsak är även jag lite svag för såna där pojkbandstendenser och tonårshysteri. Jag smygsympatiserar lite, liksom. Vet inte riktigt vilken del det är jag känner för, men det är väl det där simpla och barnsliga.  Att ”Jennie let me love you” är en av sommarens sämta plåster med dock ett – jag måste erkänna – tilltalande intro rör mig inte i ryggen för det är ändå fint.
Men ja, jag gör det inte längre. Kanske har jag aldrig gjort det heller. Inte tagit ut mina kändisförelskelser sådär aktivt. Visst att man var tänd på Zac Hanson -97, men det var lite mer svåråtkomligt då. Han bodde liksom i Oklahoma. Varenda unge har ju träffat E.M.D. i dagens Sverige, det har man ju sett i skvallerpressen.

Bortskämda barn är vad dom är.

Dagens drama.

Idag var en dålig dag på jobbet.
Om man räknar in de olyckliga tillfälligheterna alltså.
För de bidrog ju till skratt också. Mer skratt än sorg troligen, men dock.

Först tappade jag en relativt gigantisk grötkantin över mina lår. Det var nice. Tanterna stirrade på mig som om de aldrig sett något dummare, och hon som satt närmast uttryckte vad man skulle kunna kalla ett hot om vad som hade hänt om det kommit på henne istället för på golvet. Endast ett styck tant frågade om jag inte hade bränt mig. För jo det hade jag ju även om det var övergående. Värre var det med sörjan på golvet. Snacka om att havregrynsgröt är svårtorkat, fastnar liksom inte på nånting. Golvet var så halt att jag fick utfärda en varning till alla närvarande som höll med om risken.
Ingen avled.

Nästa incident inträffade när jag och Liza skulle röja loss med städverktygen inne hos en dam (som jag för övrigt stajlat på morgonen i hårspänne och kreativ bena). Nu är det så att många äldre – och tydligen även deras barn som ska sköta inköpen – inte har insett vad som hänt sedan dammsugaren och såpan kom till världen och har därför k-märkta städskåp.
Dammsugaren jag skulle använda var med andra ord av modell äldre (tillverkad före 1980) och var inte ens utrustad med handtag. Nu KAN det även ha varit så att jag var så puckad att jag inte hittade det, men det tror jag faktiskt inte. Det löjliga med detta var att man var tvungen att bära på dammsugarjäveln som man bär på en katt. Detta med följden att den likt en katt lätt slinker ur famnen.
Det gjorde dammsugaren.
Min tumme är numera flådd.
Typ.

(mitt liv är ganska odramatiskt som ni förstår)