Sumo-wannabe.
Ungefär ett halvår efter alla andra upptäckte jag denna vecka att den där knuten-mitt-på-huvet nog var en jäkligt smart frisyr. Innan har jag aldrig förstått hur den ska tillagas, men så slog det mig att jag faktiskt aldrig hade försökt.
Och särskilt svårt var det faktiskt inte. Det svåra är att få den att hamna högt upp, alltså riktigt äckligt högt som på sumobrottarna ungefär (gissa varför jag håller handen bakom knuten på ena bilden…). Dessutom kanske det ser jättefult ut i profil, men det har jag inte orkat reflektera över så mycket än.
Frågan är dock om man vågar visa sig in public med denna frisyr sedan den fått ute-stämpel. Men är det egentligen inte ganska tidlöst? Jag tycker det.
Jag är lika med uttråkad och tydligen den enda som ställer upp på fotografering i det här hushållet och i alla andra hushåll jag beblandar mig med också för den delen. Den ende som visar lite medlidande är Mose som glatt ställer upp på det mesta, men den sessionen tar vi en annan dag.
Förresten så har jag börjat köra mer och mer på svarta chinos eftersom de beige börjar kännas alltmer urvattnade. Nittinio procent av allt folk man möter på gatan nuförtiden bär ju samma byxa, med svart kommer man undan på ett helt annat sätt.
Growling och annat som roar.
Ibland händer det som sagt att min musiksmak hittar nya vägar att vandra. Ibland leder den in mig på growling till exempel.
Och In Flames-liknande alster kan ibland vara allt man behöver. Tro mig.
Nu är det Sonic Syndicates nya singel som gäller för mig. Eller åtminstone de första 30 sekunderna av den. Lättillgängligt så det bara skriker om det, och gött som bara den. Refrängen och versen är väldigt sådär ska erkännas, men låt inte det hindra dig från att klicka in och lyssna. Själv sitter jag här i stugan med en sjuklig volym som skulle skrämt de flesta och varvar med ”Nineteenhundredandyesterday” med D:A:D. Tack för tipset där. Detta är feelgood som man saknar det.
PS. Blev nu osökt påmind om kvällen när Lilly och jag upptäckte den underbara låten ”Legions unleashed” med Graveworm och den galna orgeln. Kanske en av de roligaste kvällarna i mitt liv. Låten bjuder också på ett utmärkt exempel på när growling helt går ifrån en seriös sångform (om det någonsin är det) och istället hamnar i facket ”humor”. DS.
Herr Krunegård spelar i stan den 3 oktober minsann.
Alla som vill gå med mig kan anmäla sig här senast den 1 oktober. Annars går jag själv.
Jag menar, han kanske är snygg och det är väl orsak nog.
Premiär.
Något väldigt oväntat har skett idag.
Alvar har nämligen startat en blogg med det kreativa namnet ”brunettilda”.
Det är ännu för tidigt att dra några slutsatser om denna händelse och hur det hela kommer fortlöpa, men jag känner att jag måste försöka driva lite promotion för att fler ska sluta upp kring henne.
I det andra inlägget kan man läsa lite om mig, bara det är ju orsak nog att kliva in. Klicka HÄR för att äntra kalvens crib.
”Tentor är inget mystiskt!”
Oftast är det enbart skönt att sitta på bakre raden i klassrummet. Där kan man le utan att någon ifrågasätter, till och med på andras bekostnad.
Jag kan liksom inte alltid låta bli.
Med andra ord är jag tillbaka i klassen som är kung på att ställa frågor. Frågor som inte alltid håller högsta kvalitet, det ska erkännas. Inte konstigt att läraren till slut brast ut i det ni kan läsa i rubriken. Och jag kan inte annat än hålla med.
Konstigt också att folk frågade flera gånger hur tentan kommer att se ut, trots att italienaren – alltså läraren – så tydligt hade förklarat att det inte var bestämt än men att man bör vara beredd på att arbeta från 9 till 16.
Det roliga är att exakt samma frågor kom upp när den här klassen började plugga för två år sedan. Man trodde liksom att det skulle vara typ övergående.
En annan sak nu.
Dagen bjöd även på en bekräftan angående det här med studenters eviga lathet. Som jag tidigare berättat ska vi ha undervisning två gånger i veckan de första tio veckorna denna termin. Ändå tycks det vara ett enormt problem att ta sig till skolan.
”Fan heller att man kommer sitta här till ett alltså”, sa killen bredvid mig till sin kompis vid 10.20. För att förtydliga hade vi alltså börjat vid 10.15, och nästa lektion är om EN VECKA.
”Nej det vetifan det!” sa den andre (och pillade vidare med sin iphone).
Ungefär tio personer behagade inte ens dyka upp på introduktionsmötet. Några individer kom en timme försent.
Man förstår ju att lärarna blir trötta och tvingas ge dagisinstruktioner (helt i min smak med övertydlighet, men dock).
Själv satt jag på plats tjugo minuter för tidigt, vilket självklart är att ta i.
Men bättre det kan jag ändå tycka.
Han som luktar offentlig toalett promenerade idag också förresten, dock undslapp jag doften.
Att orka eller inte orka engagera sig.
Jag funderar på att ge mig in i traderavärlden och sälja min jacka i GULDLAMÉ som jag köpte i våras. Nu är den ju egentligen gjord i 100 % polyester, men efter noga överväganden insåg jag att lamé lät så mycket bättre.
Right.
Jag har inte använt jackan en enda gång och prislappen sitter följaktligen kvar. Hade jag haft många läsare av den här bloggen hade jag kunnat sälja den här, men det inser ju även jag hur orealistiskt det är.
Jag förstår verkligen inte varför jag köpte det här skynket. Eller jag förstår ju varför det skedde, jag gick in i en affär, blev kär och köpte. Det roliga är att jag provade och tänkte ”guuuu va bra”.
Men prislappen sitter alltså kvar.
Frågan är bara om nån annan är beredd att lägga kosing på det här.
Slutsatser efter dagens promenad.
- Tydligen fanns det One republic i musikspelaren också. Ganska mysigt faktiskt. Jag kunde konstatera att samtliga spår på plattan använts i The Hills säsong 3.
- Basshunters senaste platta SUGER HÅRT. Klart man vill ge killen en chans, men när han försöker sig på att skriva en ny ”Summer of 69″ borde någon ha sagt stopp. Det finns bara en bra låt och det är ”Russia privjet”.
Och möjligen de första 30 sekunderna i en av ”Now you’re gone”-remixerna. Very ”Out of touch”-ish.
- Att möta en yngling som luktar offentlig toalett är aldrig trevligt.
- Att möta samma person två gånger är ett av de mest besvärande problemen med att gå runt en sjö.
- Jag måste köpa nya strumpor.
- Att One republic gjort en cover på ”Mercy” med – duh – Duffy gör att de på något vis sjunker i anseende hos mig.
Jag gör det, men är liksom någon annanstans.
Inte undra på att ens bokhylla blir mer och mer pretentiös för varje månad med omslag likt detta.
En av de första sakerna man får lära sig på universitetet är att läsa utan att egentligen läsa.
Det skulle kunna liknas vid meditation.
Jag hetsade igenom cirka 25 sidor det första jag gjorde när jag hämtat ut paketet. Det glädjande med lässtunden var att materialet var ganska lättillgängligt. Hittills har boken mestadels handlat om nån föregångare till Morden i Midsomer och essensen med det hela verkar vara att man ska inse att det finns flera lösningar på problem och att man måste ta sig tid för att lösa mysterier.
Denna till synes triviala insikt kostar ungefär 100 spänn att ta till sig.
Men man får väl se om de övriga sidorna bjuder på något mer prisvärt.
Men för FAN.
Återigen bevisar itunes för mig varför jag inte använder det. Igår uppdaterade jag min externa hårddisk och gjorde lite rokader på datorn. Nu ser jag såklart små ilskna utropstecken framför 99,9 % av spåren i hela biblioteket. Det enda som fungerar är Basshunter, Hives, Elin Sigvardsson och Mustasch.
Och jag känner inte för att lyssna på någon av dem.
FUCK ITUNES!
Nu vet jag såklart att itunes fungerar på detta sätt, men man kan inte kräva av människor att de ska tänka på det varenda gång de städar i datorn. Jag känner minst sagt vrede.
och MEDIAMONKEY FOR PRESIDENT.
Sluddrar medan uppdateringen pågår.
Idag.
Uppdaterar ipod automatiskt för andra gången denna veckan. Jag måste verkligen uppdatera mitt itunes (som jag ju inte använder till annat än detta), men orkar inte. Alla som känner för att lära ut en metod att uppdatera automatiskt direkt från hårddisken – hör av er.
Ska gå ut och gå, köpa ett rutat block och hämta biljetter till Malmö. För ja det blir Malmö i år igen, shoppingresa. Sex timmar för att intaga atmosfären och göra av med några tusenlappar.
Inga kläder ska därmed köpas före den 15 september, ok?
Det kostar inte ens 200 att ta sig till storstan t-r, därför ser jag ingen orsak att shoppa här längre.
Rutat block ska jag ha så att jag kan räkna. Vi ska få räkneuppgifter på ekonomikursen och lika bra att vara förberedd. Hoppas också på att kunna hämta ut den nya läroboken i mkv för närmsta veckan, ”Om undran inför samhället”.
Spontant låter det ju sjukt tråkigt, men lika bra att härda ut.
Imorgon börjar skolan.
Det ska erkännas att jag har en tråkig dag.
”Ehh, where are we? Vimmöörrr, Vimmööörrrr, Vimmerby!”
Robert Carmine visas på allmän tv ikväll, alltid lika nice. En ganska rolig sak är att Rob spelar med ett band i filmen (ja, det är töntprinsessfilmen för femtielfte gången om någon var osäker) som inte är Rooney, och de spelar en del av Blueside. Lite kuriosa som man säger.
Hittade lite roligt material på jutjub nu också. Tydligen spelar Robert in långa osammanhängande videodagböcker med jämna mellanrum. Bedårande!
Speciellt roligt är att det finns ett inlägg från Sverige som spelades in dagen före Hultsfred. Rob hade tydligen sett en massa ungdomar ta studenten i Vimmerby och tyckte de betedde sig enormt konstigt som berusade åkte varv efter varv i bilar som de trängt ihop sig i. Själv uttrycker han sig om sin graduation day såhär:
”When I graduated in high school I just went to my house, and I just sat there in my lonesome.”
naww.
Dagens teori.
Om Michael Jacksons operationer blivit lite mer lyckade än vad de blev hade han sett ut som… Adam Brody!
Jag ser likheten, gör du?
Hultsfred 09 – jobbigare än någonsin.
Hultsfred 2009 blir mitt i sommaren. Mitt i juli.
Och fyra dagar.
ORKAR VERKLIGEN INTE.
Fyra dagar är typ sjukt lång tid, det är ju som en charter (nästan).
Men jag lovar att man kommer överväga skiten.
När de där naiva festivaltankarna kommer över en i februari. När man tänker att det vore cool att åka fem år i rad. När Ursula ringer upp och frågar om man hänger på.
Måste försöka tänka realistiskt när detta sker, så jag inte drar mig in i något som bara är sjukt jobbigt, kallt och smutsigt.
Tvådagarsbiljett däremot, det är lagom det.
Har precis slängt iväg en beställning på den av titeln att döma rafflande boken ”Företag & Marknad”. 500 sidor grundläggande information för den färska ekonomistudenten.
Och eftersom jag tänker betala 350 kronor för denna bok skulle jag typ skämmas ihjäl om jag inte klarade av att fullfölja kursen. Det finns liksom ingen återvändo nu.
Så hej hopp, nu ska jag alltså möta vintern med att skriva c-uppsats på ett ämne jag ännu inte fastställt alls plus sitta i ett mörkt chattrum och diskutera finansiering och med en lärare som jag endast sett på skärm.
Det känns tryggt.
Litteraturen kommer väl kosta mig ungefär 5000 denna termin. That feels just great!
Och nej, jag lånar inte på bibliotek.
Idag var jag på H&Ms herravdelning och rotade. Och för ovanlighetens skull blev det ett inköp också, kul kul. Typ en identisk tröja den jag bar när jag lekte medeltid för elva år sen och var besatt av 1300-talet.
Knappar – alltid lika fotogeniska.
Men snälla Peter!
”Ja tjena, nu när man ska vara med i OS-studion bara måste man ju ha träningsoverall! Så jävla klockrent! Och sen kan man visa upp sexpacket med när man ändå är där, höhö.”
Sådär trivialt måste Peter Stormare ha tänkt innan kvällens deltagande i ”Olssons studio”. Nog för att han är en av VÄLDIGT få män över 40 som kan klassas som attraktiva, men han behöver liksom inte anstränga sig maximalt för att därför istället se ful ut så fort han ska exponeras medialt. För det var precis det han lyckades med ikväll.
Backslick i kombination med adidassärk från anno 1997 går sannerligen inte hem hos kvinnor. Lite pinsamt var vad det var.
Undervisning på måndagar och fredagar kommande termin. Gött.
Eller inte vafan. Ganska illa om man ska vara ärlig.
Men det hade man ju kunnat räkna ut med vilken kroppsdel som helst att det skulle bli så.
Och dyr är litteraturen.
Kul att börja skolan ska det dock bli i vilket fall.
Åt wienerkorv på winnerbäck.
Igår var det Winnerbäck. Scenen var ball.
Antar och hoppas att ni vill ha en mer utförlig recension än så, och det kan man väl bjussa på en dag som denna. Det känns minst sagt som höst, hur mycket det än tar emot att uttala högt.
Därför gör jag det inte.
Konserten var lagom lång, lagom tårfylld och bjöd på lagom många extranummer. Visst ingav det väl lite kallbrandvarning på slutet att stå på en mer än lovligt blöt gräsmatta i motsatsen till Gore-Tex på fötterna, men det kompenserades helt okej av ett fint avslut med ”Hjärter dams sista sång”.
Det var sjunde gången i raden jag såg LW – om man ska räkna tredagarskavalkaden på Hultsfred 2005 – och blev jag tvungen att ranka skulle jag vilja påstå att det är nästintill omöjligt. Med undantag för födelsedagskonserten i Linköping nollfem är Winnerbäck-konserter mer som lösryckta stunder av eufori snarare än helhetsprylar. Jag kan liksom inte bestämma mig för om det var bättre att gråta sig igenom ”Elegi” och ”Söndermarken” för ett par år sen, i vintras eller igår.
Det är lika maxat och underbart varje gång. Klyschigt men ack så sant.
Lite pinsamt såklart att behöva titta ner i marken med risk för att hulka in public, men jag antar att det är värt det. Just då är det i alla fall väldigt värt det, att stå där och se sitt liv passera revy till tonerna av Lars Winnerbäcks självbiografi.
Utan att ha en exakt låtlista i handen skulle jag vilja påstå att det var vid ”Lång dag” jag började uppskatta kvällen på riktigt. Nämnda ”Söndermarken”, ”Elden” och ”Elegi” var höjdpunkter som vanligt, och jag saknade mest ”En tätort på en slätt” och ”Kom änglar” (som alla andra). Mellansnacket var charmigare än vanligt och han verkade gladare än i vintras.
Kul för honom, kul för publiken.
Kul också att det inte var Hovet som spelade. Inget ont om dem egentligen, men lite förnyelse kan inte skada. Att Snygg-Johan var kvar kan ursäktas, han är ju trots allt snygg.
Nu väntar vi bara på Var fan är mitt band med Winnerbäck. Det vore riktigt underhållande men kommer aldrig att ske såklart.
Och ja, det blev asiatiskt trots allt.
Igår träffade jag svarta klubben efter en lång tids uppehåll. Sära har ju varit i Italien hela sommaren och gjort juckande danser på arbetstid och det tillsammans med andra komplikationer har gjort att det inte blivit så många heta möten.
Och om någon undrar över Lisa så är hon fortfarande fast i Eiffeltornet på obestämd tid.
Som ni ser är det en ganska brokig skara vänner jag har. Men det sitter bara på utsidan kan jag lova!
Ganska roligt var att Sara under kvällen erkände att hon är helt övertygad om att det var vi som förstörde henne. Så att säga. Terapin får väl utvisa hur det egentligen ligger till.
Vad gör man nu med karamellen?
Egentligen bloggar inte jag om flygplan, kanske borde jag inte göra det nu heller.
Men jag känner mig lite halvt paralyserad.
Enligt sannolikhetsläran är det såklart ännu mindre risk att dö nu när det skadan redan är skedd, men faktum kvarstår att jag har Spanair-karameller kvar i min ryggsäck. De bara ligger där, liksom.
Och jag som precis började känna mig kaxig över att jag klarade av flygresan utan vidare utbrott och psykbryt och som redan hade börjat tänka över andra resor.
Men säg den glädje som varar (som den sanna pessimisten gärna säger).
Skräcken är tillbaka. Glädjen varade alltså bara två veckor.
Skräcken att bli den där en på elvamiljoner som avlider i en flygolycka nån gång har återvänt med besked.
För precis så stor är ju risken.
Minnet av att jag nyligen satt och åt en croissant på Las Palmas flygplats – dit stackarna skulle åka innan de blev de där förkolnade kropparna som kvällspressen skriver om – spökar på ett påfrestande sätt i huvet nu.
Grejen är ju att jag i värsta fall hade fått avboka om detta hänt för tre veckor sedan. De lugnande tabletter jag käkade hade annars fått ökas på till minst narkos och gudvetvad och mitt vardagliga liv hade troligen sett helt annorlunda ut.
Trots redan nämnda sannolikhetslära glädjer det mig inte att mina närstående ska flyga Spanair de närmsta veckorna. Jag vet ju såklart att nyhetsvärdet är såhär högt bara för att sånt här typ ALDRIG händer, men ibland kan jag bara inte rå för mig själv.
Fobier går ju ut på att man ser sig själv som den avvikande statistiken personifierad, och ungefär exakt så känner jag just nu. Jag vill liksom inget annat än att avdramatisera, men det känns lite svårt det med.
Lika bra att satsa på förnekelse.
2 kommentarer