Sitter och lyssnar på ”Socker” med Kent som en annan idiot ikväll. Jag kan verkligen se mig själv utifrån och känna hur patetiken liksom lyser igenom husväggarna.
Eller så är det helt enkelt bara en helt vanlig kväll framför datorn.
En sån där kväll då man ramlar runt från fotoalbum till fotoalbum på fejsbögen och bara inte kan sluta. Så löjligt gripande och oemotståndligt på något sätt. Att kolla på folk som man glömt bort på ytan men som ju ändå finns kvar där nånstans långt borta i cyberspace. Folk som man inte är vän med – och inte ens ”vän” – utan som bara råkar ha de där bilderna. En vän till en vän till en vän typ.
Det kallas facebooksurfande.
Men innerst inne vet jag att jag bara låtsas. Gömmer mig bakom en ljudmatta som får mig att gå in i en annan tid och som så tydligt påminner om en ålderkris.
Damn. Att inse hur långt borta år som exemeplvis 2004 faktiskt börjar bli. Att inse att man har börjat referera till 90-talet som ”förr”. Det värsta är kanske att man redan nu börjar känna hur man kommer se tillbaka på 2000-talets tio första år. Jag kan se vad som färgade dem, vad jag hade för ambitioner, vilka som gjorde djupast avtryck på mig.
Vad kommer vi kalla dem förresten, dessa år?

Usch, precis såna här inlägg brukar jag ta bort i sista sekunden på grund av att de så uppenbart är skrivna i ett tveksamt tillstånd. Men fuck it liksom, det är ju bara fjant.