Ett av tidningsvärldens skuggmoln.

Jag skulle bannemej skämmas om jag jobbade på en tidning som sysslade med något så vidrigt som tillsvidareprenumerationer. Ordet jag nyss skrev (orkar inte upprepa det i dess fulla längd – en längd som för övrigt påminner om hur låååång en prenumeration kan bli om man inte har huvudet på skaft!) är troligen, verkligen troligen, ett verk av djävulen. Ni vet han med högaffeln.

Jag tycker det är en rättighet att kunna prenumerera och ta erbjudanden till hitan och ditan utan att behöva tänka på saken så mycket mer. Det ska räcka med att betala för sig och sedan kunna sprida tidningarna hur man vill. Man ska inte behöva hålla räkningen på hur många nummer man fått för att veta när den fruktade fortsättningsräkningen behagar dyka upp. Det är inte vettigt att lägga sin tid på det.
Och eftersom det står i det finstilta att tidningen fortsätter att komma i evighet (amen) kan man inte göra mycket annat än att betala. Hur värdelös tidskriften än är. Man får helt enkelt skylla sig själv, och vad är det för sätt att behandla sina prenumeranter på!?

Prenumerationer till glädjepris är underbara, men inget gott som inte har något ont med sig som det heter.

PS. Aggressionerna vill jag för övrigt framförallt rikta mot GLAMOUR, tidningen med den lätt enerverande chefredaktören J. Berg som står och gresar på välkomstbrevet (ja jag kan tänka mig att hon gör det i alla fall, har inte brevet här). DS.