Jag säger inte heller hora men…

Har precis läst färdigt “Vi som aldrig sa hora”.
Och jag stör mig. Stööör mig.
Varför vet jag inte.
Men det är väl den där bitterheten. Att det förflutna skrivs om på ett smutsigt och så väldigt rått sätt retar upp mig. Väcker känslor, visst, men inte de som jag vill känna.
Kanske är det helt enkelt inte min typ av bok. Kanske är den bara en del av den där deppiga ungdomslitteraturen jag aldrig velat vara en del av. De där böckerna som alltid ska inkludera någon i garderoben och rakblad bara för att och jag står bara inte ut med det.
Sure att man ska skildra tidstypiska fenomen, men just sistnämnda fluga är jag bara så trött på. Särskilt när det ska framställas som något “vackert”.
Ja, ni vet nog vad jag menar. Det ska liksom vara vackert samtidigt som det ska ligga ett tungt täcke av depression över det hela. Jag kan inte ens skriva om det utan att hamna i upplösningstillstånd måste jag erkänna.
Respekt javisst, men lägg ner det där skildrandet. Det borde stått på baksidan i så fall. Nästan på.

Just nu vet jag inte om jag vill ha den där satans boken i bokhyllan över huvud taget. Jag är rädd att den smutsar ner. Kanske får den stå med ryggen in mot väggen. Då kan ingen veta.
Då kan ingen veta att jag har boken av han som inte “klarade av att skriva en ljus bok”.