Köplust.

Kameran är köpt. Nu är det bara väntan kvar. Två till sju dagar. Förhoppningsvis kommer bloggen bli spammad med bilder efter det…

…men även med text. Allt ska bli mer. I alla fall om jag orkar. Vilket jag säkerligen gör åtminstone kanske varannan dag.

Om och om igen.

Ni vet när man precis läst en riktigt bra bok och precis ska lägga den ifrån sig. Då tänker man att man så fort som möjligt vill ut och leta upp allt författaren har skrivit med hopp om att återuppleva känslan från den första boken igen och igen. Innerst inne hoppas man att de andra böckerna ska gå i exakt samma stil som den första, samtidigt som man hoppas på något nytt.
Katarina von Bredow har alltid uppfyllt ens önskningar på det sättet. Hon skriver nämligen på (typ) samma tema varenda gång. Very flicka-pojke i grunden. Men så ska det vara något som kommer emellan också. Gärna åldern. Antagligen för att författaren själv gifte sig men en pensionär när hon var 20.
Eller hur det var.
På ett sätt kan jag känna en viss besvikelse över att böckerna är så lika varandra. Jag älskar det ju å ena sidan, men å andra vill jag ha något mer. Hon skriver fint så hon gör, men något mer kunde hon väl klämma ur sig? Något mer än det där överstökade och trånandet efter en gubbe (nåja, någon mellan 30 och 45) eller varför inte det där med att bli kär i sin bror? Styvbror eller äkta, det spelar ingen roll vilket. Bara det är förbjudet like hell.
Sen är jag inte den som är sen att erkänna att jag plöjt alla böckerna. Jag uppskattar varenda sida i dem och än har jag inte riktigt kommit över glädjen att finna en riktigt bra ungdomsbok (i den jag just läste var huvudpersonen trots allt 19!).
Men ändå!

När jag hade läst Jens Ganmans ”Mess” gick jag desperat ut i bokhandeln och köpte den enda andra bok som fanns av honom utan att reflektera närmare över att den skulle handla om något så bisarrt som ett antal seriemördare på en öde ö. Väldigt långt ifrån den töntiga sms-roman han inlett med alltså.
När jag kom hem blev jag besviken. Nog för att författare ska ha rätt att vidga sina vyer, men SÅ mycket? Näää… Han kunde ju åtminstone skrivit en bok till så alla fans fick sig något också.
Efter mördarhistorien har han inte släppt fler böcker. Det skulle inte förvåna mig om han gått och blivit störd alltså.

Hade jag varit författare hade jag troligen blivit precis som Bredow. En sån där som aldrig kommer över ursprungsberättelsen utan skriver om den gång på gång på gång.
Med andra namn såklart.

Men mellanvägen, finns den ens?

90 kronor.

Det blev ingen krog. Kvällen till ära höll bara ett normalt ställe öppet och det var såklart smockfullt. Föga förvånande, men kanske lite deprimerande. Lite flärd hade inte skadat.
Istället fick det bli en skabbig lägenhet innehållandes en katt och en brokig skara Robyn-fans. Inte mycket att skryta med egentligen.
Men lite roande var det allt.

Förresten.
Ni behöver inte prova Dumle-blizzern från Max. Lita på mig när jag säger att den inte är så god som det låter. Istället för att ta vara på Dumles härliga smaker i kletig form har man bara gjort små kartongkulor av choklad som mest inte smakar någonting. Säsongssmaker är nästan aldrig lika goda som originalsmakerna, ändå faller man för trycket bara för ett löjligt varumärke som Dumle.

Nej heja Donkens chokladsås 4-ever and ever.

That’s hot!

HIttade en helt himmelskt fin blogg precis. Bilderna är så heta att man nästan vill bli pyroman och den är säkert jättekänd men om du inte har koll – besök. That’s hot!

Billighetsnoja.

Idag har jag och kollegan varit på stan. Ja, egentligen skulle jag gå själv men helt plötsligt var den lilla sorken mig hack i hälarna vare sig jag ville eller inte. Hon väntade egentligen på sin bulle och tog tillfället i akt att utnyttja sin stackars vän.
Nåja, det var väl rätt trevligt trots allt. Vi åt glass på donken osv. Traditionellt och gemytligt.

Och så shoppade jag. Gjorde något så ovanligt som att köpa reaplagg och fick faktiskt en hel del för pengarna. För att vara exakt gjorde jag av med 350 riksdaler, och för dessa fick jag både två sommarblusar, ett par nya shades (ja, jag köpte bruna wayfarers-fejk. har inte mer fantasi än så plus att de börjar kännas unika nu igen när många lagt ner trenden av risken att verka ute.) och en jeansshorta från Emmaus för 20 spänn. Mycket bra pris må jag säga, även om utbudet i den butiken bara blir sämre och sämre för var dag som går. Men visst, gillar man stråhattar så…

Ikväll ska jag ut på krågen (kors i taket) och det kan säkert bli spännande.

Hittar man de rätta vinklarna kan även det mest misfittade (detta ord alltså!) plagg se bra ut, glöm aldrig det!

Hurra!

Yay, äntligen har jag lyckats att få in ett bidrag på argalappen.se. Nu väntar jag bara på att typ en miljon folk ska finna min blogg genom denna kanal.

Tyvärr lär väl inte så många bry sig om att klicka sig vidare, men dock.

Läs och lär!

Även om jag vid det här laget spenderat en hel del tid i åldringsvården måste jag erkänna att jag nog aldrig får en helt neutral relation till detta eviga prat om – tada – avföring. Jag förstår att det är ett ämne som bör diskuteras då och då i branschen, men INTE UTANFÖR ARBETSTID. Och inte i onödan… ffs. Jag tycker inte att man bör säga något om avföring till någon. Det blir så personligt då och det är tamejfan ingen icebreaker heller om någon trodde det. Vill man föra dagbok är det upp till en själv, men kanske borde även det förbjudas. Det är synd om den som finner den. Undantaget är såklart om man är sjuk eller behöver anteckna av andra orsaker. Annars får man liksom ändå en avföringslista på hemmet så det är inget att tråna efter såhär i ungdomens dagar.
Jag tror inte heller det finns några pimpade varianter på Lagerhaus eller dylik prylaffär.

Några generella regler gällande ämnet som bör följas av alla människor:

- titta aldrig ner i en bajamaja.
- byt toalettborste MINST sex gånger om året. jag har sett skräckexempel som du aldrig vill se.
- säg inte att en persons avföring är gullig. undantaget är djur, dock inte hundar.
- ha alltid toalettrengöring tillgänglig för eventuella gäster som försöker skapa sanitära olägenheter i ditt hem. bryt om nödvändigt upp väggen för att skapa ett toalettfönster om detta inte finns.
- toalettrengöringen bör inte vara av märket wc-duck. så fula förpackningar! och de luktar äckligt.
- ha aldrig tummade tidningar på toaletten. på en toalett får man bara förvara vackra magasin som aldrig bläddras i. bläddras de i bör man inte tala om det för någon. och ha ALDRIG ett snöre i pappershållaren med en bok i. eventuell litteratur måste förvaras minst 70 cm från toalettstolen.
- som tidigare nämnts i bloggen: skryt aldrig om magsjuka. INGEN bryr sig och INGEN vill höra.
- berätta aldrig att du behöver gå på toa för någon utomstående. berätta bara för närstående om ni har diskuterat att det är okej. det är såklart acceptabelt om det handlar om akut sjukdom. men det är inte okej på festivaler! säg att du är kissnödig, mer än så kräver ingen av dig.

Så folks, nu vet ni vad som gäller!

Jag hade tänkt skriva något om Kid Rocks nya singel. Om dess patetik och dåliga text och Sweet home Alabama-sampling… Men nu tänker jag nog inte göra det. För texten visade sig inte vara så sjukt kul när allt kom omkring. När jag hade googlat ”kid rock lyrics” visade det sig nämligen.

Dock.
En töntig låt med en fågel till artist.

About this blog.

Bloggen?
Jo, den lever. Men jag har verkligen inte tid.
För det första har jag varit i radioskugga hela helgen (jag VET att det inte har med bredband att göra, men det låter bra) och inte haft tillgång till nymodigheter.
För det andra fyller jag år idag och har fullt upp med att häva i mig sötsaker, spela Malarky inkl.  buskisskämt med de närmast sörjande och inkassera trevliga gåvor.
För det tredje har jag börjat jobba och bor på typ femton orter samtidigt. Jag har inget jetsetjobb på något sätt (ni borde veta) men just nu bor jag i ”sommarstugan” t.ex. Och den borde dessutom städas. Här sitter jag vid min gamla dator som faktiskt har en fet ljudanläggning. Den är njutbar i sig. Jag glömmer bort att blogga förstår ni.
Min rosa dator är på annan ort och där är också mina pelargoner som just nu har en ganska frånvarande matte.
Förlåt för det!
Och vad som händer framöver? Bruce Springsteen och Gran Canaria på sikt.
Ibland känns det som om man är som mest ledig när man jobbar. Det är sjukt.
Och antagligen säger jag bara så för att jag bara är en fucking vikarie som inte behöver jobba i femton år utan bara sex veckor.

Jag har inte TID nu. Men det kommer. Känns ju totalt b att lägga in Hultsfredsbilder typ två veckor efteråt, men det får ni acceptera fan. Det får ni faktiskt göra.

Jag ska köpa en systemkamera snart. Då kommer ni få se på grejjer.

Ingäun kjickaur fjåutbåul såom han.

Hörde Zlatan-låten i bilen på väg hem från jobbet nyss. Alltså ”Who’s da man” med Elias och Frans (vem är vem??) om nu det säger er mer.
Anyhow.
Kanske är det en av de mest kräkframkallande låtarna genom tiderna. Det var nästan så att jag jag fick stanna bilen och frusta galla genom rutan, men det gjorde jag såklart inte.
Byt kanal, tänker ni och tycker säkert jag är fjantig. Men nu var det så att jag verkligen inte kunde byta kanal av det enkla skälet att låten liksom höll mig kvar. Jag var bara tvungen att höra texten. För i Rosengård har man det inte så fett. Så sa han, ungen.
Sen tog han steget ur politiken och började prata om att kicka fotboll istället.

Det finns några enkla orsaker som gör låten outhärdlig:
- den är på skånska.
- den sjungs av ett barn under 10 år.
- den ackompanjeras av ett rastaband.

Det enda som hade gjort låten bra är om det hade varit Zlatan som sjungit den. Då hade det varit skitkul. Jag har liksom inget emot folk under tio eller något sånt, men att sätta det stackars barnet mitt i en baktakt är bara inte snällt.

Inget är logiskt.

Sitter här klockan 22.41 denna tisdagskväll och lyssnar på ”Chrissie, hur mår du?” med GT. Är det inte så klyschigt att man bara kan dö?
På sätt och vis är det ju vackert såklart, men också lite småtragiskt. ”Magiskt men tragiskt” skulle man också kunna lyssna på en stund som denna. Alltså det ÄR ju inte tragiskt egentligen, ingenting är tragiskt alls. Jag har bara vett att uppskatta min gamla musikanläggning typ. Här i skogen kan man lyssna sjuuukt högt utan att såra en människa.

Men ibland undrar man vad som är på riktigt.
Alltså VARFÖR SPELADE INTE HERR HELLSTRÖM MAGISKT MEN TRAGISKT I LÖRDAGS? I och för sig grät man väl tillräckligt som det var, och då är jag ändå inget riktigt fan ens.
Men det blir så.

Jag har kommit på en språkligt intressant sak.
Ordinär betyder ju vanlig, trist, plain eller sådär.
Varför i hela friden betyder då extraordinär att något är helt otroligt ballt och speciellt och fantastiskt?
DET är ologiskt.

Fjärde året i pesserännan.

Det kanske är dags för nån slags sammanfattning av helgens festival. Det jag skrev igår sa väl visserligen rätt mycket om torsdagens känslostorm, men att kalla det för en heltäckande festivalbeskrivning vore såklart en överdrift.

Wiener åh Öhliz på Donnas-konsert.

Överlag är jag banne mig nöjd med besöket. Nätterna var såklart plågsamma så in i hundan och dagarna var väl inte så mycket bättre de heller… Men ändå. Jag är nöjd. Det är helt enkelt glimtarna som gör att man åker tillbaka. Som när vi efter fredagens hällregn såg solen och låg och stekte utanför tältet samtidigt som vi torkade våra genomvåta och ack så ointelligenta skodon, eller när ”Boys boys boys” spelades på discot på udden och vi hade fått platser i en skön soffa bredvid en fet norrman. Eller sekunden när redan nämnda profet i Rooney klev in på scen och man insåg att detta faktiskt skedde på riktigt – tio meter från min lekamen.
Ja, det är glimtarna som gör det.

Det var fjärde året på Hultsfred nu, de senaste två åren har det bara varit jag och kollegan och min fader som pallat trycket och åkt dit.  Att man tältat fyra år i rad måste väl ändå klassas som en bedrift? Särskilt eftersom de senaste två åren varit köldslagna. Nattemperaturen låg väl runt en fem plus (minus?) och madrassen vi spenderade närmare en timme på att blåsa upp (ni vet en sån där 20 cm hög dubbelsäng) gick sönder redan första natten. Kanske var det detta som var allra värst. Att komma till ett frostbitet tält mitt i natten för att upptäcka att madrassen var sönder även natt nummer två var som ni förstår inget klimax det heller. På något naivt sätt hade vi nämligen önskat att det kanske skulle funka om vi lade ytterligare en timme på att blåsa upp skiten dagen efter den första urblåsta natten.
Men det gjorde det alltså inte. Det kändes ungefär som att sova i en vattensäng (vilket jag aldrig gjort, men dock) och det var fruktansvärt överjävligt.

Om vi nu ska ta de positiva bitarna med festivalen kan man ju alltid ta och nämna några spelningar. Mest intryck gjorde Håkan Hellström, the Donnas och Rooney. När Jimmy Eat World spelade ”Pain” blev jag lycklig, resten var platt.
Det känns lite som om jag borde nämna fler musikaliska ögonblick, men jag tror inte jag pallar med det just nu. Istället tänker jag nämna något om våra arbetsuppgifter. Eftersom kollegan och jag är väluppfostrade som få hade vi i år kvalificierat oss för att få stå i kassan, fästa armband på folks armar och scanna biljetter. Det var riktigt kul faktiskt.
Eller det var riktigt kul på fredagskvällen i alla fall när folk var fulla i fan och så vidare. Då fick man både bekräftelse och skratt på köpet. I och för sig betvivlar jag att jag skulle vara så ”fräsch” som en person antydde, vi befann oss trots allt på festival – skitets mecka.
Bilder på mig och tången kommer dyka upp på Fejsbook i slutet av veckan.

Nu börjar det här bli väldigt långt känner jag så vi kör några snabba innan avslut här.

Årets festivalbudget: 400 kr nästan exakt. Det är vad man brukar kalla sjukt billigt…
Årets festivalmat: … och då åt jag ändå cirka tre donuts om dagen.
Årets outfit: Allison Robertson i The Donnas. För första gången i mitt liv ville jag äga ett par skinnbyxor och svarta boots.
Årets citat: ”Meh, ska armbandet sitta på höger arm? Hur ska man då kunna gå på toa?” ”Vadå?” ”Ja, när man ska torka sig!” / mamma i 45-årsåldern.
Årets låt: Troligen ”Nu kan du få mig så lätt”. Klyschigt.
Årets flopp 1: Lyxmadrassen. Denna pryl som skulle rädda våra svaga kroppar gjorde istället motsatsen.
Årets flopp 2: Fick reda på att man som funktionär tydligen har rätt att beträda backstageområdet, och det var man ju såklart tvungen att prova. Vad fick vi då se? Jo, en medelhavsbuffé för 355 kr, Per Sinding Larsen och en fejkgräsmatta. Visst hade man väl hört att Hullens backstage var b, men inte så b.
Årets flopp 3: Fan va gay-campet. På torsdagen delades fancy flygblad om 90-talsdisco ut till oss, när vi väl fann campet bestod det bara av ett söndrigt partytält och ett par nedsupna slynglar i balettkjol.
Årets jobbiga: När vi jobbade med armbanden var man tvungen att säga ”sätta på” HELA TIDEN. Apjobbigt. Exempelvis: ”kan du sätta på henne så länge?”, ”jag har redan satt på honom” osv.
Årets försök: Eftersom vi inte hade så bra koll tog vi betalt för programmen som skulle vara gratis. Detta blev med andra ord ett slags omedvetet försök att rädda Rockpartys budget som dock inte lyckades. Kan tillägga att det rörde sig om cirka 250 spänn.

Nej nu tänker jag inte prata mer om Hultsfred 2008!

Numera är jag mest irriterad över att det inte ser ut att bli någon endagstrip till Peace and Love nästa helg. Hellacopters och Millencolin på samma kväll liksom. Antagligen sista chansen ever för mig att se Hellacopters. 2005 hade jag knappt vett att uppskatta överraskningsspelningen på Hultsfred.
Jag är alltså bitter, igen.

Jag är bitter…

Ja, jag är bitter för att jag stod på rad fem och därmed inte fick chans att ta på denne man när han valde att stiga ner i publiken under sista låten i torsdags. Jag hade väl för fan inte räknat med det! Hade jag vetat hade jag självklart trängt mig förbi de där äckliga fjortisarna som knappast borde räknas som äkta fans och slängt mig på bytet så fort jag kunnat. Usch. Och där stod han Robbie – lätt nedbantad och oförskämt fräsch i ljusblå skjorta och fantastisk skäggstubb – och blev smekt och omrufsad av alla utom mig. Och jag bara stod där (som ett fån troligen) och såg mitt livs chans segla förbi utan vidare dramatik.

Jag är oerhört sur över detta och det kommer nog sitta i ett tag. Kolla in bilderna på rockfoto.nu om ni vill ha mer ögongodis.

Nej nu åker vi. Just nu pendlar jag mellan att verkligen inte alls känna för det och att känna mig enormt taggad med en konstig lust att vilja hoppa.

Jag har svårt att hitta ett mellanläge.

Det gläder mig såklart att SMHI inte längre ritar ut särskilt mycket regn inför festivalhelgen. Imorgon sägs det t.ex. att det kan bli 19 grader och sol. Det gläder mig också att jag ska stå längst fram på Rooney-konserten om mindre än ett dygn, se Robert djupt i ögonen och föreviga upplevelsen med min kamera. Det gläder mig att jag ska få äta funktionärsfrallor (om det nu inte hade varit så jävla snålt där så att man bara får typ två frallor per dag) och köpa remmar. Kul. Det gläder mig också att jag ska få sova i en varm säng inatt…

…men det gläder mig inte att jag ska sova i tält imorgon. Det gläder mig inte att jag inte får duscha i skållhett vatten imorgon. Det gläder mig inte att jag har fått nån sorts allergisk reaktion och har cirka femtio röda prickar på min lekamen.

Men annars går det bra!

Chocolate dream är inget du behöver prova heller.

Titta vad fina.

Idag hade vi möte med svarta klubben för första gången på ett halvår. Det vart trevligt.

Topp 3 artister vars musik jag bara inte klarar av.

3. Kylie Minogue
2. Marit Bergman
1. Robbie Williams

Huga!!

Foppatoffelägare kan då komma undan med allt!

Foppatofflor på grönbete

Oftast när man umgås med andra människor räknas det till vanligt hyfs att aldrig säga att någon i sällskapet är dåligt klädd. Det känns liksom inte okej att slänga ur sig ett ”gud vilka fula jeans du har, heheh”. Inte alls okej.

Men det som är intressant är att det finns undantag. Och då framförallt ett.
Foppatoffeln såklart. För såvitt jag vet är det okej att säga att foppatofflor är fula – ÄVEN om någon i samma sällskap bär ett par vid tillfället. Detta är något unikt! Varför det är så är svårare att svara på, men av någon orsak är det något med denna gummisandal som gör att ägaren kan komma undan med ett ”det är de skönaste skor jag haft någonsin!” och så är det bra med det. Bara man har sagt det så vet alla hur det ligger till. Personen i fråga har fula skor av orsaken att de är sköna and that’s it.

Intressant hursomhelst.

Jag nämnde inte det igår, men när vi var på skolan upptäckte vi att dom hade dängt upp en typ 32tums platt-tv ovanför mitt skåp.
VADAN DETTA?
Ja det lär man ju aldrig få veta.

Tältplats.

På torsdag ska vi alltså åka till Hultsfred för att genomföra fjärde festivalen i raden. Väderprognosen är negativ och ja… det finns väl inte mycket att göra längre. Molnen säger sitt.

Idag följer en resumé över de bostäder vi haft på campingen genom åren. Vissa bättre än andra, ska tilläggas.

2005: mitt i träsket med ett väldigt antkt tält som flera gånger valde att rasa. och ja, det är det med presenningen.

2006: längst upp på ängen i trerummaren till höger i bild. mycket torrt och bra. första året med fetingmadrassen dessutom.

2007: jämte ett sympatiskt ollon bodde vi fräscht på funktionärscampingen. men det var sannerligen inte varmt.

Usch ja…

Back to school.

Idag var jag med om något mycket underligt, jag besökte nämligen min gamla skola – ETG. Sara och jag var där för att lämna över en kvist från Svarta Klubben till Tilda som tog studenten idag. Det hela var faktiskt jäkligt weird. Att vara på området kändes såklart konstigt i sig, att sedan besöka alla platser som man en gång regerat över kändes helt vansinnigt. Jag gick till och med på toa, mest för känslan liksom. Sen satt vi och hängde lite i glasrummet, platsen vi spenderade cirka 85 % av vår gymnasietid på.

Något väldigt intressant var att vi av ren automatik satte oss på de gamla vanliga platserna, något som inte alls var särskilt planerat. Överst ser ni alltså mig – queen of the glassroom – och nedan Sara på sin obligatoriska funderarstol.

Like the old days…

Nu kommer kylan.

Helgen spenderades alltså i Vaxholm. Nu är man hemma igen för att spendera de närmsta dagarna med effektivt umgänge för att sedan styra kosan vidare mot (ett förmodligen köldslaget) Hultsfred.

Förklaringar: här har dom det gott miljonärerna, hotellet, utsikt från rummet, mamma på väg mot badstranden, sveriges bästa konditori i Norttälje.

Trädäck är tilltalande.

Denna vecka.
Skolan är alltså slut för säsongen. Känns såklart muntert men också lite melankoliskt. Mindre stress över korrektur som aldrig känns bra och mer stress över mest ingenting. Över att sommar alltid innebär förväntningar som alltid uppfylls med spridda skurar.
Vem ska man höra av sig till egentligen?
Och så vidare.
Sommaren innebär alldeles för många förväntningar och kanske är det det som är så charmerande ändå. Eller inte. Det är ganska svårt att svara på, men självklart älskar man ju sommaren och det är ju svårt att säga emot. Ffs!

Nationaldagen + idag har spenderats i Vaxholm och Norrtälje där vi solat aktivt, badat aktivt och ätit (glass) mycket aktivt. Jag kommer lägga upp lite bilder från detta imorgon, just nu sitter jag i mitt genomheta sovrum och försöker med svaga händer knappra fram detta korta meddelande innan jag ska ta mig till bädden för några timmars god sömn. Frågan är bara om det kommer gå att genomföra över huvud taget. Och fönstret kan man ju inte ha öppet, sannolikheten är såklart överhängande att ett randommonster hoppar in. Nej vet ni vad.