Smörjmedel.

För att bete mig ordentligt brudigt kommer jag idag att presentera en produkt här på bloggen. Jag har nämligen blivit smått besatt av en sådan. Det känns bara så fantastiskt att varje dag vakna upp men en brunare och brunare kropp utan att ens behöva sticka huvudet utanför dörren.
Nu kan jag ju medge att jag knappt gör annat än sticker huvudet utanför alla dörrar såhär i sommartider, men det är en annan sak.

Man behöver bara smörja som en galning varje kväll – ett nöje i sig som jag ser det – så utvecklas man varje dag till en vackrare människa. Men tänk på att det faktiskt är en slags färgningsprodukt, man måste smörja jämnt.
Glöm alltså inte tårna.

Nivea Body Summer Beauty – för spänning i vardagen. Faktiskt.

Vi ska skita ut alla våra bekymmer.

Jag minns mycket väl hur vi satt och fyllde i spelschemat när vi ansvarade för skattjakten för tre år sedan. Då hade vi hajpat upp det första festivalbesöket till enorma proportioner, och dessutom hade vi fortfarande Sara med oss. Uppenbarligen var det ingen som stod ut i längden och de senaste åren har det bara varit jag och kollegan som hållt sig kvar (+ pappa då, som sätter sig emot att den enda som får gå på hultsfred efter 50 är Iggy Pop, enligt någon blaska). Nu har den där jäkla festivalen blivit ren tradition och om man äter av den svampiga funktionärsmaten och gör sitt jobb kan man verkligen komma undan sjukt billigt dessutom. Är man återhållsam kan man klara sig med en enda utgift – lakritsremmar.

Nåväl, spelschemat har kommit och jag tänkte lista höjdpunkterna som jag ser det. Med min vanliga tur har jag lyckats få arbetsscheman som inte krockar med en enda viktig spelning. Rätt gött faktiskt.

Torsdag
AntiFlag
Rooney
Babyshambles (orkade aldrig vänta förra gången. gillar trots allt ”pipedown”.)
Jimmy Eat World

Fredag
Timo Räisinen (om jag inte hade jobbat vill säga. gillar lasse lindh-duetten.)
Mustasch

Lördag
The Donnas
Linkin Park
Håkan Hellström

Nu är det bara två önskemål som återstår, nämligen att Hellacopters gör en hemlig spelning och att vädret väljer att bli ungefär som idag, det vill säga ljuvligt.

Mitt i värmeböljan.

Ja, nu är bloggen typ klar. Såhär får den se ut ett tag. Kolla in länkarna vetja, det är mina favoriter där.

Imorgon åker modern och jag till Göteborg för att fira en student. Och på fredag blir det shopping. Mina främsta mål är att köpa ett par skinnsandaler, ytterligare ett par chinos (men jag HATAR att det har blivit så trendigt, jag hatar helt enkelt trender som blir så trendiga att man helt enkelt inte kan deltaga just för att det är så trendigt. precis som med wayfarers. alla klagar på att alla har dom, men hallå, det är ju snyggt? bara för att man uppskattar en trend så råkar det alltid vara den som alla andra också nappar på… ja man är väl helt enkelt bara sjukt mainstream. men nog om det.), bas-tees inför sommaren, gärna en liten väska, ny bikini… Ja det var väl det hela. Ser grymt mycket fram emot denna shoppingrunda och eftersom det ska bli cirka femtielva grader lär det dessutom bli en avklädd sådan.

Jag ÄLSKAR VÄDRET.

Läs detta om du brukar ha så korta shorts att du måste raka bikinilinjen först.

Idag står ett ickepolitiskt korrekt inlägg på schemat. Jag har nämligen kommit på nåt som retar upp mig lite…igen. Och jag VET verkligen att man inte ska tycka sånt här.
Men skit i det.
Jag tycker helt enkelt inte man ska ha hotpants om man har fula ben.
Så var det sagt.

Alltså. Jag tycker att celluliter, hår, åderbråck, långt gångna bristningar och dylikt är något man förvisso har fullständig rättighet att visa upp, men att det är något man bör hålla innanför hosorna. Jag talar framförallt om folk som ännu inte passerat 40, är man äldre än så har man rätt att visa upp de blå ränderna hur mycket man vill tycker jag.
Och det är okej om felen sitter neranför ”mittlåret”, benen nedanför den punkten är helt okej att visa som jag ser det. Men inte det som sitter ovanför. (Och speciellt inte könsorganen, men det ska jag väl inte behöva skriva ut.)

Jag vill markera ytterligare ett undantag, och det är badstranden. Självklart tvingar jag ingen att bada i jeans bara för att jag ska slippa landa i någons celluliter, därför är det helt okej att visa sig barbent där. Men som sagt, inte på typ ICA. Inte inte inte ALLS på ICA. Inte hotpants på ICA helt enkelt. No hotpants allowed in this store, please accept our rules.

Det finns såklart fula ben som kan göras något åt. Fläsk och hår är kanske allra ”enklast” att undslippa. Celluliter och bristningar är lite svårare. Är defekterna omöjliga kan man åtminstone använda lite brun-utan-sol för att mildra.

Grejen är ju att det säljs galet mycket korta shorts på stan just nu, och detta är såklart en grym fälla för alla dessa brudar som saknar självkritik. Är det inte rentav lite elakt av butikerna att inte tänka så långt?
Nåja, man kan såklart spekulera hur länge som helst i detta raffinerade ämne, men jag tror vi lämnar det här. Alla som läser har väl redan dragit en och annan slutsats i vilket fall.

Slutligen vill jag förtydliga att jag inte kräver perfektion hos någon, bara lite fingertoppskänsla.

Om två veckor kl. 16.30 står jag för övrigt vid kravallstaketet och rör vid min Robert Carmine IRL. Det kommer bli en upplevelse utan dess like.

Bloggen är under återuppbyggnad. Det kommer bli bra så småningom, men just nu är den bara lite sådär halvdan som ni ser.

Men däremot…inatt…. kommer svenskatraditioner.se bli verklighet. Jag är stolt.

”Informationsdirektör, storföretag – genomsnittlig lön 74 000 kronor.”

Yeah, det låter som något för mig.

Berts officiella uttalande:
”Sanna hade gått längre.”

haha, NEJ.

Upprörda känslor såhär dagen efter.

Gårdagens schlagershow var verkligen allt annat än roande för oss svenskar, men Björn G. räddade ju showen som vanligt. Att 50 % påstår att han var ”pinsam” i någon onödig kvällspressenkät struntar jag fullständigt i, det är en skam att ens svara på det sättet. Jag tycker väl själv inte att hans extranummer i de svenska delfinalerna var sådär sjukt kul (låtvalen var ju faktiskt det mest upphetsande), men att våga stå där och ge tolvan till Sverige i en sändning där 99,99 % av tittarna troligen ansåg att han verkade vara en påverkad idiot, det är modigt.

Jag hejade förresten på Grekland och Armenien. Men jag kan också medge att jag trodde Sverige skulle hamna topp 5. Men icke sa nicke.
Den blinda sångerskan kunde vi nog alla varit utan.

Och om någon går och funderar på vilka låtar det är som Dima Bilan har snott (eller ja, snarare är det väl den där människan ur ”Timbalands stall” som begått brottet) så är det bland annat den här och den här.
Ryssland var ju för fan den sista som fick vinna.

Och varför gav Sverige egentligen sina poäng till NORGE?? Den där Pernilla Viberg-lookaliken kunde vi nog också varit utan. Åtminstone i detta sammanhang. Nej jag blir bara irriterad när jag tänker på det.

Den här bloggen går på sparlåga, vilket givetvis är tråkigt för alla parter. Dels för mig som gärna vill att bloggen ska brinna, dels för er som förhoppningsvis går och väntar på något roligare än detta eviga dravel. För dravel är verkligen det enda ord jag kan finna.
Alltså min dröm är att typ appdäjta två gånger om dagen med bilder och fyndig text.
Men det är ju verkligen inte något jag utövar i praktiken.
Jag vill ändra layout också för den delen.

”Och Chris, jag ”hatar” dig inte, men att det finns människor jag tycker bättre vill och tänker jag inte förneka.”

Ja, ibland får man sig sannerligen en törn. Men såhär några timmar efteråt känns det rätt bra ändå. Jag medger liksom att jag varit hård och stundtals ond, men det har varit lärorikt också. Det var alltså en av mina undersåtar som uttryckte sig såhär idag. Vår grupp har mer och mer glidit isär till två läger, vilket är helt naturligt i större grupper.

Det var säkert för att jag tog upp att det inte funkar med fula skor och fetröv… säkert.

Motarbetad!

Åh, denna blogg denna blogg. Jag tycker mig inte ha tid med den. Jag har fullt upp med att vara en bitch mot min grupp och att stadigt bygga upp ett större och större hat mot mig som ledare. Ja fy fan vad jag har att göra.

Det är faktiskt inte lätt. Jag är motarbetad så in i vassens och inte verkar det vara många som håller med mig om att perfektion är det enda rätta. PERFEKTION ÄR DET ENDA RÄTTA, hör ni det? Nej vet ni vad, inte konstigt att jag måste åka iväg och vältra i mig tårta ikväll efter detta.

Sen samtidigt känner jag att uppgiften är rätt för mig på något sätt. Enda problemet som jag ser det är att jag kommit på mig själv med att ha blivit en riktig språkfascist. Och jag avskyr verkligen språkfascister. Men jag hade ju inte behövt vara det om sidan inte skulle ha varit på enkel svenska… Så nu är jag typ en omvänd språkfascist som försöker få bort all krydda i språket och bort med metaforerna och…

Nej jag har verkligen inte tid med det här. Någon gång ska bloggen få ett uppsving med typ femton bilder om dagen osv. Håll ut tills vidare.

Vad som händer.

Okej, idag ska jag alltså gå till frisören. Lat som jag är valde jag den mest tillgängliga, 200 meter bort. Men det såg fräscht ut, och de som jobbar där är faktiskt under 30 trots att vi inte befinner oss i stadens direkta kärna. Så ja, det blir slingor för första gången sedan högstadiet och sen en lätt förkortning av manen som vanligt.  I övrigt har jag typ bara en sak för mig, nämligen korrekturläsning och förenkling av akademiskt skadade texter. Vår hemsida skapas för invandrare som ännu inte behärskar svenska till 100 procent, varför då inte bara droppa onödiga metaforer och bisatser?
Trots att jag vet att det är det viktigaste vi har i vårt språk.
Men nu måste vi tänka om.

Sen måste jag erkänna att jag faktiskt ser fram emot Hultsfred lite numera. Det ska bli roligt att umgås med någon som känner mig alltför väl och förhoppningsvis lapa sol i mängder. Som vanligt är det enda som kan förstöra det hela regn och, kanske framförallt, kyla. Förra årets köldknäpp gjorde verkligen inte gott för någon av oss. Huga.

Annat som kommer hända framöver är Göteborg, Norrtälje och sedan Göteborg igen. Studentfirande + kort dejt med kollegan, ytterligare en mc-träff (jaja, man får ju följa med när det bjuds. norrtälje är faktiskt en trevlig stad) och sen den där Springsteenprylen.
Ja och sen blir det charter.

Men först – göra ett hästjobb för projektet.

Det är ganska mycket just nu. Verkar inte vara så stora delar av gruppen som håller med mig om det, men jag känner av någon orsak glädje inför att sköta grovjobbet. Det hela ska faktiskt ut i verkligheten, allt utom 100 % är otänkbart. Hoppas på ett blogguppsving efter helgen, ska bege mig till bredbandsskuggan för ett tag.

Stavningskontrollen i Word är inte bara föråldrad, den är dessutom makaber. Nu föreslog den till exempel att campingliv till varje pris skulle ändras till campinglik.

Ok??

Sluta tjöta!

Alla tjötar om att det är sååå kallt idag, värsta istiden om man ska tro omvärldens påbud. Men ja, sätt dig bara vid en vägg så blir det åka av kan jag säga. Det är verkligt snorvarmt om man bara placerar sig på rätt plats. Jag kan lova dig att du måste klä av dig minst naken.

Ni vet väl att fåglar kan bajsa i mönster?

Det är något med bilister som uppenbarligen får dem att tycka det är självklart att göra skillnad på övergångsställen och övergångsställen. Vid vissa överfarter stannar i princip varenda bil medan det vid andra kan bli ett jäkla väntande på alla fartdårar som ska fram till varje pris. Speciellt finns det ett övergångsställe jag ofta passerar som bilisterna knappt verkar känna till över huvud taget. För er som bor i trakten så menar jag det vid strykjärnet.
”Vita streck mitt i gatan? Ja det är väl fågelskit!” , tycks de bilburna tänka, och där står jag och blänger så övertydligt jag bara kan. Och som om det inte var nog passerade idag en bil med en man i som vinkade till mig. VINKADE. Det är inte direkt som om jag står där för att bli vinkad åt!

I åtta år har det varit lag på att stanna för gående, och kör man lagligt är det nästan aldrig något problem att sköta det. Men vid det övergångsställe jag pratar om kör de flesta typ 20-30 km för fort och då är det såklart svårt att hinna. Med andra ord måste det vara sjukt synd om bilisterna som får en massa skit från mig nu när de egentligen bara inte hinner se mig där jag står och blänger.

”Och så har vi ju lite servetter här till ett fruuuktansvärt bra pris…”

Jag vet precis vad som väntar när jag går fram till kassan på Åhléns med presenten till min moder i ett fast grepp. Jag har inte planerat att köpa någonting förutom just denna, och tvingas kvickt fundera ut en lämplig bortförklaring. För jag vill verkligen inte ha servetter, jag vill verkligen inte ha små käcka förvaringsboxar och jag vill för all del inte betala dyra pengar för nån sketen samlingsskiva från Mariann records.

Åhléns har det senaste året infört nån slags policy om att det alltid ska finnas en vara i kassan som den som står där måste göra reklam för, whatever it takes. Jag behöver kanske inte förtydliga att detta stör mig så in i nordens. Det är för fasen bland det mest idiotiska jag någonsin varit med om. Inte bara det att jag tvingas utsättas för detta påprackande som starkt påminner om telefonförsäljning (fast IRL då såklart), det är faktiskt synd om personalen också. Det skriker ju verkligen lång väg att de plågas varenda gång någon mumlar sitt nej och rusar iväg, förskrämd och irriterad. För servetthögen var stor, jag tvivlar på att någon på hela dagen fått ett så enormt stort behov av avtorkning att denne varit tvungen att nappa på erbjudandet. Det är ju inte ens billigt med 30 spänn för en bunt servetter. Mer än 1 krona per måltid typ. My god. Det är ju bisarrt! Med andra ord blev min ursäkt inte så ansträngande idag:
- Jag måste erkänna att jag aldrig någonsin använder servetter, faktiskt.
Tanten bakom disken fattade åtminstone vinken och under tiden hon slog in min present kastade jag en blick bort mot kassa 2 där den manlige expediten (ni vet han som ALLTID jobbar på Åhléns i Växjö och bär en safaridoftande skjorta) stod och försökte med samma djävulska servetter på en hög andra besvärade kunder.

Om någon som är anställd på Åhléns läser detta kan ni väl berätta mer om denna policy och hur den påverkar er arbetsmiljö, ok?

Återigen nån slags förklaring till min musiksmak.

Ibland tänker jag på vad som egentligen är grunden till min förkärlek till eurodance och dylik ickepolitiskt korrekt musik. Just nu sitter jag till exempel med hörlurarna tätt tryckta till mina öron och lyssnar på ”Keep on dancing” med Dj Bobo och känner hur en oförklarlig eurofi sprider sig i kroppen – trots att detta egentligen är en suriskväll. Men det kan fan ta mig inte hjälpas, det här är så att säga lycka i koncentrerad form. Frågan är bara varför jag sitter och vräker ur mig en sådan definition till synes helt omedveten om att det inte är accepterat i samhället vi lever i. Ni vet ju säkert hur det gått med Reinfeldt sen han avslöjade sin totala besatthet av Da Buzz (!).

Nåja.

Man hade såklart en del kontakt med sån här musik i barndomen, på låg- och mellanstadiet var eurodance poppis på riktigt och inte bara nostalgiska inslag på valfri nattklubb (som inte är Deluxe i Växjö). Så det är såklart en orsak: nostalgi. Ren och skär kärlek till det förflutna. Och jag antar att detta är något fullt friskt. Men det har ju fortsatt, det kan omöjligtvis bara vara mellanstadiets glansdagar som fått mig att införskaffa cirka 400 spår som ligger och gottar sig i mappen ”Gammel euro” på min hårddisk.

Dagdrömmeri är något som ligger mig varmt om hjärtat, och i flera år har jag använt den här typen av musik som ackompanjemang till dessa drömmar. Det spelar ingen som helst roll om jag hört låtarna i nåt särskilt sammanhang som har med drömmarna att göra, ändå fungerar den utmärkt som bakgrundsmusik i mina fantasier. ”Es ist nie vorbei” var till exempel under ett halvår ett måste för att tillfredsställa mitt dagliga behov av dagdrömmeri, under lång tid var det ”Freedom” (även den med Dj Bobo).

Jag har några idéer till ursprunget. En gång för drygt två år sedan var vi på ett ställe, och när jag kom in på dansgolvet från garderoben hörde jag en bra låt, minns inte vilken. Av någon orsak var jag på gott humör och kände mig tillfreds med det mesta, och just när jag skred in på det där stället kändes det som om världen stannade.
Idag misstänker jag att låten som spelades hade med eurodance och göra.

En annan gång var jag och Sara på ett ställe och satt på en brygga. Någonstans långt borta hörde vi en stereo som spelade låt efter låt. Jag insåg i den stunden att det där skulle förfölja mig för evigt, bryggsittningen.
Idag vet jag att det var eurodance och fjortismusik av högsta klass som spelades.

Vi var på ett ställe en gång där vi hamnade på grund av omständigheter. Omständigheterna blev omvälvande, och det hela skedde till tonerna av nån wild and crazy eurodancedänga jag aldrig kommit i kontakt med efter detta.

Äsch, det spelar ingen roll. Det handlar bara om flow. Bara bara flow. Faktiskt.

Terapipromenad i kvällshettan.

Går på små terapipromenader till skolan då och då. Inte universitetet alltså, utan skolan. Gymnasiet. Gråter möjligen en skvätt, studerar alla detaljer och går sedan tillbaka. Detaljerna är gardinerna, fönstren, träden, stigarna, minnena. Backen.
Jag gick hållet om backen idag, brukar väl aldrig gå riktigt nära. Helst vill jag hålla mig på tryggt avstånd så att jag kan studera i lugn och ro utan att riskera att någon tar mig för en idiot. Jag går hellre en bit ifrån så att jag kan stanna till och titta på allt jag trodde jag hade förträngt. Idag tänkte jag en del på studenten och backen och baksidan. Konstigt att man alltid var så enormt hungrig att man inte orkade ta hållet om den riktiga vägen, dvs Himlabacken, utan föredrog trappor på privat mark alternativt fullständigt livshotande backar. Under en period åkte vi påse nerför backen – livsfarligt. Många gånger har man dessutom halkat när man långsamt långsamt försökt ta sig ner under en lerig period.
Just nu är backen grön, ungefär som dagen för studenten. Det är ungefär exakt en sådan dag idag, även om vi bara är i maj. Jag tänker tillbaka och inser att jag inte var särskilt eftertänksam den dagen. Den bara förflöt liksom. Jag kan framförallt inte förstå hur jag valde mina kläder, men det är väl en annan historia.
Kanske behövs det lite distans. Det är ju ändå inte den dagen som spelar någon större roll i sammanhanget. Det känns mer intressant att tänka på exempelvis alla måndagar man kommit dit, in genom dörren och uppför trappan och in i glasrummet, för att prata strunt. För att prata om allt det man pratat om förr, för att skvallra, för att höra om något hänt. För att vara stolt eller för att tjura, för att längta bort eller för att bara vara. Det känns så konstigt att man inte ingår i något sådant längre, inte sådär påtagligt i alla fall.

Men jag är glad att jag hade vett att uppskatta det i varje fall. Trots alla elakheter och bittra dagar.

Pockethyllan retar upp.

Erkänn att du känner igen dig i dessa något fiktiva scenarion:

”Sarah, 31, är gift med den mest perfekte man – tills han går och dör i en oväntad hjärnblödning. Sarah lämnas helt ensam med sin sexmiljonersvåning i New York och jobbet som redaktör på ett framgångsrikt magasin. Plötsligt måste hon lära sig att klara sig själv, något hon aldrig gjort innan. Hur ska det gå för Sarah? Och vem är den sexige reportern som lägger blommor på hennes skrivbord? Följ Sarahs kamp och äventyr som nybliven änka i storstan.”

”Det händer konstiga saker i Västerby, fem personer försvinner spårlöst under loppet av fem minuter och byn lämnas lamslagen. Svante Bengtsson som varit pensionerad i 30 år blir den som tar tag i fallet och finner resultat han aldrig kunnat drömma om. Med hjälp av den unge satanisten Herbert reder de långsamt upp mystiken samtidigt som de bygger upp en sällan skådad vänskap.”

”Nisse och Leila har kämpat för sin omöjliga kärlek i fem år. Hon är muslim, han förståndshandikappad och blind. Allt ställs på sin spets när Leilas familj kommer till stan för att fira sin dotters 25-årsdag. Denna historia om en svår relation får alla att börja fundera på vad livet egentligen innebär.”

Dessa är i och för sig tagna rakt ur min egen sarkastiska hjärna, men det är ju sådär det ser ut i hyllorna. För alla böckerna handlar verkligen om samma sak.
Jag vill bara skrika: GE MIG NÅT NYTT, men håller tyst och vandrar förstulet ner mot ungdomshyllan istället. Men nästan likadant ser det ur där. Alla vill liksom skriva något speciellt och unikt men hamnar på något sätt helt omedvetet i samma fåra i alla fall. Nej fuck litterature helt enkelt.

Jag har lagt till denna blogg på bloggkoll nu om det finns någon i detta avlånga land som använder denna tjänst och vill prenumerera på mina inlägg. Det är bara så ni vet, tror nämligen inte någon av er ”stammisar” (ni närmast sörjande) sysslar med sånt där.

Stiägg – eller hur uttalas det egentligen?

Eftersom jag är ett stort fan av litteratur som har svårt att nå ut till den stora massan har jag nu efter många om och men tagit mig an Stieg Larsson och hans Millennium-trilogi. Jag brukar faktiskt inte läsa kioskvältare över huvud taget – bortsett från Da Vincikoden som jag till slut kastade mig över – men när folk till och med köper böcker till mig för att få mig att läsa, ja då får man ju ställa upp.

Hittills har jag då läst cirka tvåhundra sidor och måste erkänna att en viss spänning byggts upp. Eftersom jag kan titulera mig som professionell undvikare av allt vad splatter heter (och hävdar att det hör till psykisk sjukdom att uppskatta sådant, därav mitt hat för kvällspressen) uppskattar jag såklart en bok som inte helt bygger på närgångna beskrivningar av avhuggna kroppsdelar och dylikt. Så visst, jag kommer med högsta sannolikhet läsa ut den.

Det har trots allt, vill jag tillägga, bara tagit mig 24 timmar att läsa dessa 200 sidor så det lär inte ta alltför lång tid att trycka i sig kvarvarande 300 heller.

Nähä, nu skiner visst solen igen så jag ska väl återerövra min plats i solstolen på verandan och fortsätta plöja.

(vid närmare genomläsning upptäckte jag att det lät jäkligt pretto att skriva att jag aldrig läser mainstreamlitteratur, och så vill jag såklart inte uppfattas. därför vill jag nu tillägga att jag inte läser någon indielitteratur heller. det blir väl mest nån ungdomsbok då och då, ärligt talat.)

Sluta!

Sluta sök på ”URBAN AUTFITTERS”.

Plz.

Det är inte lätt.

Kille på bussen från Ljungby i ett högljutt telefonsamtal:

”Ja jag fick 0.4 på högskoleprovet… max är 2.0!! Hehe. Min kompis fick 0.3… Visste du att man inte kan få 0.0? Dom sätter 0.1 då istället. Haha! Men ja, jag ska fan göra om det.”

Sitter här med ett leende på läpparna. Med hög sannolikhet beror det på en viss ”Fruktens dag”.
Visste ni att det finns en sådan? En hel dag som ska ägnas uteslutande åt frukt.
Det visste i vart fall inte jag, därför är det bara så underhållande att vi ska skriva om denna dag på vår sajt.
Jag är i och för sig motståndare till hela idén, men den roar mig ändå.

Har precis kommit hem från en date med kollegan min – Lilly. Det var ett tag sen vi sågs och hade lite catching up to do. Vi började på Palladium med gammal hederlig people watching men kunde snart konstatera att det inte fanns mycket att titta på. Mycket tråkigt. Knappt något ögongodis – och då var det ändå fredag eftermiddag. Bittra i hågen beslöt vi oss för att dra vidare till Dånken där vi slevade i oss varsin glass. Mycket gymnasialt.
Efter detta skildes vi åt. Jag gick vidare till Hemmakväll (jo, videomix har bytt namn) där jag plockade på mig något så töntigt som ”Supersugen”. Det verkar vara en vansinnigt löjlig film, men eftersom det är samma snubbe som gjort den som gjorde ”40-year-old virgin” och ”På smällen” kändes det ändå befogat.

Åh jag verkligen hatar att berätta vad jag har gjort. Inte nog med att min trogna läsarskara är mindre än antalet kvadrat i en studentlägenhet, jag har inget att skriva om heller.

Men ja, ni får väl hålla ut.