Om någon förväntar sig en valborgskrönika kan jag berätta att den inte kommer.
Jag har varit på fest på valborg en enda gång, resterande år har jag på sin höjd skådat en eld på avstånd. Och konstigt vore det väl om det blev några arrangerade eldar idag över huvud taget, skogsbränderna tycks ju ha ersatt allt sådant.
Nej istället kommer jag ägna mig åt blommorna jag köpte i morse och ge mig ut på jakt efter lerkrukor. Kan låta torftigt, jag förstår det, men det får duga.

Lite leverpastej blir det nog med, himla gott.

Event of the year!

Det är något med magsjukan som jag tydligen inte känner till. Något speciellt som gör att det innebär nån slags cred att ha haft den.
Och vadan detta?
Jo för någon annan orsak kan jag inte komma på att människor på min arbetsplats tycks skryta om denna sjuka mest hela tiden.
Förra veckan låg all ordinarie personal hemma i sina egna spyor och andra kroppsvätskor, nu är de tillbaka med friska tag.
Och den gångna veckan tycks ha varit världens happening.
Vem låg sjuk flest dagar? Vem smittade flest i omgivningen? Vem hade lösast avföring? Och inte minst, vilken färg hade den?
Etc.
Citat från dagen:
”Ja nu ligger gubben sjuk där hemma. Han fick ju torka efter mig, orkade man ju inte själv. Och det är ju inte alltid man hinner fram till toaletten!”
”Riktigt magsjukebajs var det, sådär grått!”
Spontant hör man den inre rösten skrika: too much information – lämna bordet. Ändå väljer man att bita ihop och fortsätter snällt knapra på sitt singoallakex alternativt knäckebröd. Jag inser att jag ännu inte nått den punkt där man förstår att det egentligen är jättespännande att tala sådär. Och jämföra magsjukor.

En annan tanke som slog mig var att beskrivningarna är långt mer tydliga när det gäller personalens magsjukor än vårdtagarnas. Och deras ska ju åtminstone dokumenteras vilket på sätt och vis legitimerar snacket. Men de enda som antecknar personalens anekdoter är möjligen Intresseklubben.

Vad som definitivt skulle ta priset nu är om jag själv fick denna jädrans sjuka. Men ja, försöker intala mig själv att jag är immun. Har typ badat i handsprit idag dessutom och det borde väl göra sitt.

Alltså okej att jag jobbar i en håla (utsågs ju faktiskt till Sveriges främsta håla för några år sedan) där årets höjdpunkt är öltältet i augusti, men det här tar fan priset.
Magsjukan är inget EVENT.

Håkan.

Det fanns en tid när jag inte kunde tänka mig att missa herr Hellström på Hultsfred i år.
Nu bryr jag mig knappt längre.
Orsaken är låten ”Jag vet inte vem jag är”. Den retar upp mig på klassiskt p3-vis där man tvingas höra den stup i kvarten.
(Men lyssna inte på p3 då säger ni. Vad ska jag annars lyssna på säger jag.)
Troligen är det för att han sjunger ”jag skulle sjunga en sång för dig, men jag blev för full för å sjunga”.
Och så kanske det var, men det retar upp mig på ett obeskrivligt sätt. Jag tycker inte ens det är charmigt att han sjunger illa längre – som i ”Magiskt men tragiskt” till exempel – det bara stör mig.

Vi får väl se hur det känns framöver.

Pausbild: Mose.

Dagens modell är hankatten Mose som ofta figurerar på olika bilder som tagits med min kamera. Favoritposerna är ”rullar runt”, ”luktar på camen” och ”går iväg”.

Det var längesen jag kände mig så oinspirerad att plugga som idag. Jag har gått och undvikit uppgiften så gott det bara går men har till slut nått punkten där jag inte längre kommer ifrån. Måste. Imorgon kl. 10 ska den ligga i ansvariges inkorg.
En säljande text om vårt projekt är prylen, får vara på en mening om man vill.
Men just det känns ju inte så troligt, jag har aldrig varit bra på slogans.

Annat som ska göras är att jag ska skriva om svensk midsommar och nyår innan onsdag kväll. Har inte börjat med detta heller.
Därmed inte sagt att jag inte kommer lämna in i tid, det existerar nämligen inte.
Problemet som jag ser det är att det säkert kommer bli som en Wikipediatext hur jag än gör. Jag vet inte hur jag ska göra det personligt och lite småkul samtidigt som jag skriver på så kallad lätt svenska. Plötsligt är alla sarkasmer svartlistade. Suck.

Jag har förresten en idé. Det stod i tidningen idag att det är 500 kr i böter för den som inte blinkar i en korsning. Vi skulle kunna bli ett fantastiskt rikt land om vi satte en civilpolis i ett par korsningar i varje tätort.

Jaja, jag ska försöka bättra på bloggen snart.

Midnight angels.

På väg ut i våren med ett nytt tangentbord och en herrskjorta från 2005. Känns just nu ganska stabilt. Ska strax iväg och möta upp ett par NV-typer och köpa en rulle godis på vägen.

Ni glömmer väl inte Eva & Adam ikväll? Jag har manövrerat tvn och ska kolla på inspelningen framåt småtimmarna sen. I övrigt har jag idag agerat duktig dotter och tagit hand om min slav Fadern genom att baka solskenskaka, laga potatismos och steka körv. Har även kollat igenom alla tillgängliga fotoalbum och kan konstatera två saker: 1. min fulaste period var 1999-2002 och snyggaste 1992-1998 plus vissa foton efter 2003. och 2. mina föräldrar var såna babes när dom var unga! ja nu med faktiskt.

Eftersom dom läser min blogg då och då känner jag att jag kan bjussa på det.

En dag på jobbet.

Gamla människor är ofta galna i prylar.
Ja antingen det, eller har de helt enkelt levt i så många år och äger så många saker att de kvalificerar sig i klassen prylgalningar vare sig de vill eller inte.

Idag mötte jag en man som jag misstänker är en äkta prylgalning. En samlare. Ett original. Någon annan orsak kan jag nämligen inte komma på till att han hade ett vapen på köksbordet klockan 13 idag.
För att dra storyn så var det så att jag skulle ge mannen i fråga mat när jag plötsligt inser att det bredvid den prydligt framdukade tallriken ligger ett slags minigevär. Min första tanke var väl nåt i stil med ”haha, va kul, ett vapen på köksbordet!”, den andra var mer ”okej, ett vapen på köksbordet, är det ok?”. Det vore överdrivet att påstå att jag blev skraj, men lite ryckte man väl till i alla fall. Dock hade jag vett till att inte ifrågasätta vapnet i fråga i alla fall.

Nu ska jag tillägga att pickadollen var typ 60 år gammal, i trä och allmänt itu. Men ÄNDÅ. Som det heter.
Det var ett köksbord.

Ett styck chinos inköpta.
Ett styck dator fortfarande inte hemma hos mamsen.
Ett styck grupp jag inte vet var jag har. God, where is that pondus?
Ett styck trevlig eftermiddag med fanny idag.
Ett styck tråkig blogg som snart kommer leva upp.
Ont i svanskotan, cyklar för mycket.

Människor som inte besvärar sig att svara när man försöker skapa kontakt och vara allmänt trevlig har jag inte mycket till övers för. Särskilt inte när det är människor jag officiellt mer eller mindre känner. Det blir helt enkelt ett fett minuspoäng i min lilla bok. Och jag ska ju tillägga att det inte är ofta jag ger mig på folk heller. Så jag kan knappast räknas som störig på det sättet.

Det finns vissa man kan lita på dock, typ kollegan. Ibland känns det som om hon är den enda, även om hon är äcklig.

Ni som gillar radio kronoberg kan för övrigt höra min stämma där i eftermiddag. Själv är jag mycket tveksam till om jag kommer att lyssna. Det är jag och Michin som pratar om vårt projekt och jag försöker göra mig rolig om att svenskar låtsas att dom är grodor i ringdans etc.

Kaotiskt mummel från en dator med ljudlig fläkt.

Känner mig lite uppretad ikväll. Uppretad men harmonisk. Fördelen är att min kära katt ligger i sängen cirka 20 cm härifrån och det är såklart alltid lika trevligt.

För övrigt kan jag meddela att jag har cirka tio inlägg på lager som jag vill skriva, händerna är dock i strejk så det blir liksom inte av.

Men jag är fortfarande irriterad på finkultur.  Och på personal som ber mig lägga på ett kål när jag bara faktiskt vill använda den där dagkrämen som ligger och skräpar i 95-åringens badrumsskåp istället för att hasta över som alla andra. Den köptes väl av en orsak. Jag är irriterad på hon i smp som skrev att ”när man tagit studenten ska man flytta på sig”. Som om det är fel att inte åka enkel tur till Bangkok dagen efter släpvagnsfärden runt stadskärnan. Som om det borde vara olagligt att välja att inte ta studielån något år medans man trivs hos päronen. Det är ju cirkus 50 000 spänn det handlar om när allt kommer omkring. Men efter studenten ska man flytta på sig, vad man är är för en. För annars kan man inte finna sig själv, annars kan man aldrig utvecklas. Två år senare är det för sent antar jag. Har man inte flyttat på sig då är man mambo 4 life. Jag är dessutom irriterad på det eviga snacket om den fattige studenten. Det sägs att närmare 50 % av Sveriges studenter måste jobba extra för att överleva. ÖVERLEVA. My god, det ordet. Jag håller såklart med om att studentbostäder är på tok för dyra och att det är svårt för många att leva det liv man önskar. Men ÖVERLEVA. Det är att ta i. Och jag vill inte ens gå in på studenters festande, det är ett så trött ämne att jag nästan somnar bara av tanken, men det ligger ju onekligen något i det. Inte ens studentpubar bjuder ju på sprit. Och nåt spritbidrag, det vill jag ta mig fanken inte veta av. HB forever hellre då. Nej jag måste säga att jag känner mig som en rik student. Extrajobbar inte överdrivet mycket, gör det för att ha något utöver. Något att spara. Och jag sparar. Jag har förvisso sjysst hyra, men det kan jag knappast vara ensam om.  Klart jag inte hade bangat på mer bidrag sådär spontant, men jag tror inte det är där problemet ligger. Problemet ligger säkert i att det har blivit dyrare kaffe på skolan. Problemet ligger kanske också i att alla studenter lider samvetskval och börjat KÖPA skivor/film/porr istället för att idka traditionell tankning. Ja så måste det ju vara.

Jag är lite uppretad som sagt, men katten harmoniserar.
Nu – the hills.

Härmed lämnar jag finkulturen.

Jag kommer aldrig på ett naturligt sätt kunna citera Dostojevkij. Kanske var det därför jag bytte ordning på mina ansökningar nu ikväll och placerade Företagsekonomi före fortsättningskursen i Kreativt skrivande (förutom min huvudkurs, dvs c-kursen i mkv då såklart). Det blir helt enkelt för falskt. Bara det faktum att den enda ”riktiga” författare jag kunde komma på är en som ändå alla känner till säger väl det mesta. Att jag målade ett giantiskt konstverk i mitt block under dagens föreläsning säger desto mer. Finkultur är helt enkelt inte min kopp te.

Jag vill lära mig att skriva bättre. Jag vill lära mig knep och metoder för att bli vass. Jag vill att det ska vara konkret. Filosofi och diskussioner om moral hör enligt mig hemma någon annanstans. Jag tycker till exempel det är helt irrelevant att diskutera arkiteturen på Utvandrarnas hus under en föreläsning dit vi kommit för att lära oss skriva.  Vi har tre timmar i månaden. Dessa känns alltid som minst tre dygn. Det är därför man alltid måste gå och köpa en chokladboll i pausen. Så man klarar av de kvarvarande 1,5 dygnen.
Gud, det är segt.

I vilket fall kommer jag aldrig sänka mig till nivån där man vägrar att acceptera att de författare som säljer kanske också har nåt att komma med. Jag kommer aldrig sänka mig till nivån där naiva kärleksberättelser är ointelligenta. Jag kommer framförallt aldrig börja skriva böcker med skälet att allt är lidande och en enda stor misär. Det finns redan för många som gottar sig i sån skit.

Problematisering my ass.

Jag kommer fortsätta på min eventuella bok så gott det går i sommar, men att sitta och uthärda ytterligare ett års oförståeliga föreläsningar om etik, outgiven poesi och samtid känns just nu som ett otänkbart alternativ. De kan ha sina intellektuella samtal för sig själva!

Men det här med kvällstidningar, det står jag för. Det är för mainstream till och med för mig.

Hellacopters senaste låt är så himla bra. Jag har kommit på det nu, den sista tiden, att den är very medryckande. Jag ser fram emot nya plattan i helgen.
Trots att den bara innehåller covers (eller var det bara?).
Jag känner bara det att mitt i alla stuvade makaroner och tradiga kvällstidningsorgier är denna låt precis vad jag behöver. Som sagt – medryckande.

Fredrik Strage fick till det bland skivrecensionerna idag. Jag är inget direkt fan eller någonting, men ibland är det banne mig så man skrattar rakt ut trots allt. Idag var det Mariah Carey han gav sig på, något som uppenbarligen var väldigt tacksamt. Genom klassisk bimbofiering med citat och annat blev det hela mycket underhållande. Här kan ni läsa, om ni nu har lite värdefull tid över.

Googling of the day.

Ibland kan jag bara inte låta bli att lägga upp ett sånt här inlägg. Idag tar denna googling priset:

”frun vill bli uttöjd”

Kan man tvätta tygskor i tvättmaskin?

En paradoxal åsikt, kanske.

Jag har kommit på mig själv med att störa mig så in i hundan på tjejer som är roliga.
Eller ”roliga” borde jag kanske skriva. Min poäng är helt enkelt att tjejer inte är så roliga. Nu finns det såklart undantag (typ kollegan, med risk för inbördes beundran), men överlag ligger det ändå nåt slags antikomiskt hölje över alla kvinnliga komiker.
Jag stör mig helt enkelt på tjejer som skämtar.

Nu är det ju så att jag är en sån som gillar att skoja till det, vill gärna hitta på sköna oneliners osv. Just därför känns det här inlägget så tragiskt. Jag är ju trots allt en brud jag också. Men jag kan inte rå för mina känslor. Jag föredrar helt enkelt manliga komiker.
På tv, i program som Parlamentet och Hey Baberiba (ja nu är väl det nedlagt men I don’t give a fuck), är det uppenbart männen som kommer med humorn. Jag tänker framförallt på klockrena exempel som Keno-sketchen. Och är det kvinnor som figurerar så är det banne mig en man som imiterar dem. När det är roligt alltså. När det gäller live-sammanhang som typ Melodifestivalen är det ännu mer uppenbart att kvinnliga komiker inte har mycket att hämta. Jag vill inte nämna några namn.
I tidningar föredrar jag att läsa krönikor och annat skrivet av män. I humoristiska sammanhang alltså. Nu kan jag ju medge att jag tycker huvuddelen av alla tjejer som skriver ”ledare” (vad kallas egentligen den där sidan där chefredaktören skriver en introducerade text till aktuellt nummer?) i typ tjejpressen även de suger på att underhålla, men det är väl en annan femma. Dessa texter är nog inte menade att vara så skrattretande när allt kommer omkring heller.
I det verkliga livet har jag dessutom minst sagt svårt för skämtande tjejer. Med andra ord är jag troligen ett ordentligt pain in the ass när allt kommer omkring.

Nu vill jag såklart tillägga att det finns vansinnigt tråkiga manskönade varelser också. Ta bara en titt på nåt gammalt avsnitt av Babben & Co. för att få inblick i vad jag menar.

Det har inte varit så mycket fart här de senaste dagarna vilket har en god förklaring. Min space-tangent har avlidit fullkomligt med följden att Pinky åker till Västerås ikväll igen. Sorgligt men sant. Efter den här gången hoppas jag dock att det ska bli som vanligt igen. Så tröttsamt annars.

Nu undrar ni väl hur jag kan sitta och skriva denna till synes klanderfria text? Ja det är inte så konstigt faktiskt, har lånat ett trådlöst tangenbord och sitter med det i knät samtidigt som jag kan urskilja skärmen nånstans borta i fjärran. 12-tumsskärmar ska sannerligen inte skådas på långa avstånd. Men vad ska jag göra? Att klippa ut och klistra in mellanslag är så supersegt.

Faktum är att jag känner mig lite rädd just nu. På det här tangentbordet står det att det kan ”cause serious injury”. ”Some experts believe that”. Jag vet inte riktigt vad det innebär och därför blir det inte något jättelångt inlägg idag.

Vem i hela världen är den så fruktansvärt enerverande mannen i kulisserna på Talang 2008? Visst är han väl skrattretande, men ja. Det blir bara för mycket.

Är det inte dags för Microsoft Word att uppdatera stavningskontrollen så att den slutar hävda att ”bloggare” egentligen är ”B-loggare”?

Ett sting av fattigdom.

VARFÖR annonsera i en vanlig svennetidning om armbanden ändå kostar 10 000 styck? Det är bara förvillande och snedvridet.
Och irriterande!

Jag var på ICA innan.
Hungern var vid tillfället högst närvarande och jag hamnade snart vid micromaten. Jag har egentligen väldigt svårt för just denna kategori livsmedel, det är typ definitionen av svettig föda, ändå fann jag mig själv löjligt sugen.
Min blick föll på ”Lövtunn bit med potatiskroketter” och några minuter senare hade jag slängt iväg 25 kronor på detta otyg. Blåögd som man är litade jag väl på den hårdstekta ytan som syntes på förpackningen och hade helt förträngt hur en microvärmd köttbit ser ut – som en föråldrad skosula.

Nu sitter jag här med magen full av klibbiga haricots verts och känner mig allt annat än bekväm.
Lita aldrig på micromat som innehåller kött!!
Det är allt jag har att säga.

Mitt reportageskrivande går för tillfället väldigt långsamt framåt. Det om konsumtion alltså. Mailade sju pers i tisdags med hopp om att få svar från åtminstone fyra. Men det är väl naivt att tro att en sån som Isabella Löwengrip skulle ha tid med mina frågor.
Komikern Tobias Persson som debatterade mot henne i svt för några veckor sen svarade däremot inom en timme. Så det kändes ju bra. Nackdelen är bara att jag inte kan basera min text på hans och en random modebloggares svar. Det skulle kännas fattigt.
Slängde iväg frågorna till fyra pers till nu, månne någon av dem svara.
Men det känns väl inte intressant när det ändå bara ska läsas av fem personer. Och det klandrar jag ingen för.
Men ändå. Lite välvilja vill man ju se.

90-talets snyggingar del 2.

Lika bra att fortsätta på samma tema och visa upp ännu en barndomscrush.

Turen har kommit till Scott Moffatt från gruppen the Moffatts. Pojkbandet bestod (?) av tre trillingbröder plus den lite äldre brodern som då var Scott. Och det är alltså honom jag var djupt förälskad i. Så till den grad att jag hade en bild på honom på framsidan av min skolpärm och satt som klistrad när bröderna besökte Voxpop och låg etta tre veckor i rad med ”Miss u like crazy” 1998.
Naww.

Till skillnad från Nick Carter så måste jag säga att jag fortfarande kan se varför jag tyckte Scott var så snygg. Men säg det som varar, senare skaffade han spikes och bockskägg och hamnade helt utanför rampljuset. Så går det när man inte kan hålla stubben på en sexig nivå!

Googling of the day.

”daniel mitsogiannis and penis”
”daniel mitsogiannis and knulla”

Varför liksom? Okej den första kan jag förstå, han hade trots allt mycket tighta byxor på sig i Karlskrona. Men det andra?

90-talets snyggingar del 1.

Idag startar en ny serie här på bloggen som jag har döpt till ”90-talets snyggingar”. Därmed hävdar jag dock inte att de som exponeras nödvändigtvis är snygga (än mindre snygga idag), vad jag vill få fram är att man uppenbarligen tyckte det då. På 90-talet.
Då gick man på mellanstadiet.

Först ut i raden är allas vår Nick Carter från BSB. Idag har han förfallit och blivit småfet, dessutom har han aldrig fått glädjen att växa upp utan liknar mest av allt ett äkta babyface.

Men hur minns vi honom då?
Jo, som den i Backstreet Boys man helst valde att vara kär i. Trots att Brian så uppenbart var snyggast.

Som ni kanske kan se är detta en scan från ett popmagasin, ni vet såna man köpte på den tiden. Nu blev jag aldrig så desperat att jag lärde mig tyska och började läsa POPCORN, men det fanns ju gott om brittiska magasin att frossa i också.

Så var han snygg då?
Jag är tveksam. Men sen var jag aldrig så djupt förälskad heller. Det handlade nog mest om grupptryck.

Kuriosa: jag såg BSB live 99.