Nu är det alltså endast en dag kvar på detta år som i folkmun kallats tjugohundrasju. Denna återstående dag råkar vara nyårsafton. Jag har ont i ryggen sedan juldagen och kommer som redan nämnts inte fira på något nämnvärt flashigt vis. Och inte mig emot, jag behöver vila.
Vad har då året bjudit på? Jo det började ju med att jag snittade upp mitt ben. Efter detta fick jag utstå cirka sju veckor i döläge och åt värktabletter för första gången i mitt liv. Full dos that is. Några veckor senare skickade jag in ett mail till christer i p3 att veckans bästa händelse var att jag gått en hel kilometer utan att ramla ihop och dö. Tiden som följde blev väl lite bättre, gjorde en mängd benlyft och tåhävningar och kan väl ändå påstå att det gick framåt. Våren handlade väl egentligen bara om det. Det och att vi åt på Maido och att jag blev djupt förälskad i Laguna Beach.
Sommaren spenderades på ålderdomshem och tja… hade rätt kul faktiskt. Blev ju Öland och Blekinge och sånt där som det brukar bli också. Jag trivdes bra. Vi var på hultsfred, vaktade en grind. Jag började skolan, min klass kändes ganska medelålders. Sen helt plötsligt blev det höst tror jag.
Sen blev det jul. Kändes inte som om jag hade så mycket mer att säga om det här nu.
Några gånger om året får man den där ordern som alltid är lika ansträngande att mottaga: dammsugning av bilarna.
Och jag hatar den.
Visst är det väl befogat att man gör det. Det hela får mig att känna mig som en välskapt avkomma, tar bara tio minuter, och tillfredsställelsen när man ser gruset glida in i maskinen är alltid lika stor. Ändå är det så fantastiskt uppretande alltihop. Att ge sig ut i tre grader plus regn plus lera med en dammsugare som helt klart sett sina bästa dagar och frysa sönder knogarna i en iskall bil är inte lockande. Och nu när jag ändå genomfört uppgiften känner jag mig ändå ordentligt irriterad, fråga mig egentligen inte varför.
Det här är en dissad dag, nu tänker jag äta en mazarin.
Fredag kväll. Två patetiska blogginlägg på två timmar. En avlägsen sjukdom som sträcker sig från ryggont till huvudvärk till blåsor på tungan. You’ve got mail om en stund. Det är en så himla trevlig film, synd bara att man egentligen redan fått tillräckligt med Tom Hanks för den här julen. Ni vet dom visade ju Splash på julafton.
Nej nu kom den fan. Den där känslan man brukade få i gymnasiet när man kände ”vi gör nåt galet!”. I och för sig var det bara två dygn sedan jag senast blev kallad galen, men nu är det en annan nivå jag vill lägga mig på. Jag tänkte mig att göra nåt galet på riktigt. Och inte blir det bättre av att ett av E-types bättre verk dyker upp i min halvorganiserade fähstlesta. Oh my gosh.
Visionen om vad som var galet då på gymnasiet var typ att vi tänkte sno dom där små renarna av granris i rondellen vid domkyrkan. Detta blev givetvis aldrig av. Istället lade vi hemlagat och relativt misslyckat julgodis i en påse och slängde i ett brevinkast. Så pinsamt. Särskilt eftersom personen som bodde där inte alls var snygg som vissa av oss (jag) trodde utan istället en lönnfet gnagare.
Det kommer nog inte bli sådär överdrivet galet ikväll heller tyvärr.
Karatefylla.
Som vanligt är pressen hög när nyåret närmar sig. Eftersom man aldrig varit nyårsfesten personifierad så kommer det antagligen inte bli nåt jävla fetgalej i år heller. Nu kan jag faktiskt skryta med att ett erbjudande om finmiddag gått förbi, detta har dock kasserats. Istället lär det bli ett stilla frossande, är ganska säker på det faktiskt.
Kanske dricker man en flaska Bailey’s. Kanske inte alls.
Kanske nyårslovar man att träna fem dagar i veckan.
Kanske smäller man en raket i ögat och blir blind.
Kanske sitter man inne och ser på porr.
Jag vet inte om något av detta kommer genomföras, raketen känns väl ganska långt borta till exempel. Man är ju som bekant rädd för det mesta.
Suck.
Känner mig lite som en bortkommen fjortis, känslan är total och påfrestande som fan.
Ni vet typ som när Karatefylla spelas i Linas Kvällsbok? Som om man ville vara i en sån bubbla,typ.
Supersuck.
Sitter under min fårfilt och slötittar på En Prinsessas Dagbok för, vad blir det, tionde gången? Den är ganska tråkig, tycker till och med att Michael är lite småful nuförtiden. Det är konstigt hur tiderna förändras. Michael är ju trots allt upphovsman till Blueside. Som Robbie då alltså. Jag var ju störtkåt på honom i typ tre år.
Ja det där ordet var väl kanske mer underhållande än sant, men jag medger att jag har en dammig tavla av honom någonstans på nån avlägsen vind. Jag ramade alltså in en bild på en jävla kändis (knappt känd är han väl heller för den delen). Idag inser jag att det var helt hemskt och att det egentligen inte borde förtäljas, men samtidigt så är det säkert allmänt känt ändå. Att jag är den typen av tönt alltså.
Jag berättar alldeles för mycket. Kanske är jag dum i huvet.
Och det ekar. Och ekar.
Herregud.
På något sätt måste jag inleda så. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig.
Gårdagen var på sätt och vis maxad, jag medger att balders-känslan gjorde mig hög som fan i inledningsskedet. När Somebody dance with me spelades kändes det lite som att komma till himmelen. Denna känsla hängde sedan i ett tag och gjorde mig troligen till en extremt störig människa.
Usch.
Sen blev det bara för mycket av allting. För många paljetter, för mycket glassplitter, för mycket sugrör överallt.
Det har hängt kvar i vilket fall.
Ett slags avlägset lyckorus jag inte riktigt vet vad man ska göra åt.
Klockan 01 var jag så trött att jag höll på att förtvina. Musiken hade övergått i något jag inte kunde sympatisera med och så blev jag bara så himla less. När jag dessutom blev kallad för ”kvinna” av en hormonstinn jävel var det ju inte ens roligt.
Nej nu har jag hakat upp mig. Det ekar. SLUTA.
Just nu sitter halva sveriges befolkning och skådar Arn och hans vänner på en biograf nära dig.
Själv sitter man hemma – själv – och städar upp i mitt en gång så välordnade iTunes, funderar över hur man lär sig att katastroftänkande inte alltid är det mest lämpliga och lyssnar på typ Cascada. Försöker intala mig själv att jag har förfest.
De tre musketörerna gör det igen.
Min vita jul.
Då återstår väl bara som bekant att önska en prinskorvsfylld, barrdoftande, frostig och stearindroppande jul till er ”alla”. Själv klär jag mig i raffset och aftonklänning och lyssnar in julen i p4.
Se så fint.
Kultur.
Nån som har tips på svensk råromantik i bokform att plöja i jul? Den måste innehålla ingredienser såsom kärlek, närgångna person- och miljöbeskrivningar (gärna skärgård), hångel och middagsscener och helst inte för mycket betong, ätstörningar, new age och misshandel. Just denna typ av böcker har jag svårt att finna i pockethyllorna dessa dagar, jag tycker mig bara se dessa eviga sex and the city-wannabes-chicklit-whatever, mord i diverse kreativa miljöer och bittra fittor.
Hello? Var finns den rödrosiga, tonårsnyfikna fjortisförälskelsen i dagens litteratur?
För dig som inte räds ungdomshyllan är det ofta där man hittar guldkornen. Typ den här. Det är verkligen en frisk fläkt i en bokvärld fylld av 30årskriser och gubbmord.
Det finns människor som jag på allvar fruktar är allvarliga hot mot mig. Det finns många perfekta människor där ute som jag är bombsäker kommer sätta käppar i alla tänkbara hjul i framtiden. De fascinerar mig.
Jag tycker ofta att jag är utmärkt.
Det finns människor som har allt som jag har fått för mig att jag inte har tillräckligt mycket av. Det kan man ju se på facebook till exempel. De är allt jag är men på ett bättre sätt. Tror jag i alla fall. De har massa saker att lägga upp bilder på, de har självförtroendet att skriva till andra människor och få ja från allihop, de anses som all that bara för att de vågar säga rakt ut hur fan det är. Det är så jag ser på dem i alla fall. Innerst inne vet jag ju allt det där om att jag är precis lika klyschigt bra och precis lika snygg och precis lika delikat. Kanske ser andra på mig på samma sätt, kanske är jag utifrån precis den jag vill vara, kanske verkar jag som värsta upptagna bäjben. Vad vet jag.
Ibland känns det bara som om man är en blek kopia i en värld av människor.
Jag matade en tant idag. Satt i hennes säng och hon åt massor trots att hennes ögon var slutna hela tiden på ett sådant sätt så att jag tror att hon drömde. Jag höll henne i handen. Hon är rätt stark. Jag kramade henne. Ganska länge och ganska många gånger. Då kände jag mig väldigt kärleksfull. Jag började – som ni säkert redan listat ut – nästan gråta och var tvungen att avbryta. Men ändock. Det var ett väldigt fint ögonblick.
Mitt budskap? Ja det kan man ju fundera över. Men det finns orsak att tala om saker. I kramar. I ord.
Ikväll äter vi ostkaka och försöker lita på allt.
Igår kväll sköljde en våg av sentimentalitet över mig, detta slutade givetvis med att jag satt i min säng och smågrät och mässade för sig själv. Det var en ganska vacker sentimental stund faktiskt.
Det var nånting med det här att man aldrig kan återvända till något. Varken till det goda eller till det dåliga. Denna innovativa insikt blev helt enkelt för mycket för en svag sak som mig.
Jag kommer aldrig vara elva och tycka att discon som varar till 24 är balla igen.
Jag kommer aldrig vara femton och titta på ztv en hel dag för att få höra palace station igen.
Jag kommer aldrig varit sexton och laga pasta på öland med skolan igen.
Jag kommer aldrig vara sjutton och vara sådär extremt naiv och finna winnerbäck igen.
Jag kommer aldrig vara arton och en dag och glida runt på en camping i mina röda då fortfarande hela converse igen.
Jag kommer aldrig vara arton och ett halvt och sitta som en idiot och vänta på att en ikon ska blinka igen.
Jag kommer aldrig vara nitton och ligga och frysa ensam i ett tält på hultsfred igen.
Men jag kommer vara en massa andra saker. Kändes bara bra att få det på pränt igen.
Idag undrar man…
Idag besökte jag Indiska för en kort promenad på deras inredningssektion. Dåligt val. Jag hade knappt hunnit strosa runt en 20 sekunder innan jag stötte på en obehaglig syn.
Det var en pappa i mjukisbyxor och avslagen blick som försökte få sin son att sluta pilla på nåt. Sonen var söt, det var inte pappan. Mamman stod lite längre bort och såg allt annat än tålig ut. Pappan ville få barnet att sluta leka och gå med ut istället, men detta var lättare sagt än gjort. Till slut försökte han med vi-överger-barnet-metoden och sa ”hejdå! HEJDÅ! HeJdÅÅÅ” till barnet x antal gånger samtidigt som han rörde sig längre och längre bort från sitt barn och hotade med att lämna denne till sitt öde. Det hela blev bara så otroligt fjantigt.
Men nu till det värsta. När jag strök förbi bakom pappan för att snabbt komma förbi dramat slog en icke särskilt angenäm fislukt upp i mitt ansikte. Inte nog med att han hade mjukisbyxor, fetröv och nasal röst alltså, han gjorde sånt in public också. Min bestämda slutsats blev att jag aldrig tänker beblanda mig med hans like. En annan tanke var att hans tjej troligen lider i tystnad. Varje dag.
Ni vet i serier som typ Felicity och Dawsons’ Creek (okej, lite passé kanske) när någon ska bekänna sin kärlek/förlåta någon/erkänna ett misstag och ska komma och krypa? Då har dom alltid ett färdigt tal skrivet av någon begåvad manusförfattare som får den andre att smälta likt en isglass på playan.
Jag misstänker att jag har en tro på den här typen av tal.
Det fungerar nästan aldrig.
Sitter här och diggar loss till Temptation med Arash. Nice. Har ju till och med sett honom live på Balders Hage en gång i tiden. Usel konsert.
Men det var väl inte riktigt det jag ville prata om. Faktum är att jag inte har något att prata om just nu.
Rapport från värmeljusens rike.
Med högsta sannolikhet har jag gått in i en alldeles för tidig julfrid. Det är väl i och för sig alldeles utomordentligt att kunna påstå att man känner frid, men inte när man borde plugga. För ni vet det här med att jag pluggar på 150 %…?
I vilket fall är det helt omöjligt att engagera sig i uppslagsverket PAOU:s gömmor en sån här dag. Jag kommer verkligen ingenstans, de två sidorna jag klottrat ner kan jag officiellt meddela inte innehåller något av vidare intresse. Mitt själsliv har tagit jullov, min hjärna likaså. Jag kan inte tänka på annat än julrim och fudge, ärligt talat.
Man är ju som lyckligast när man känner sig älskad. Typ när man cyklar genom skogen eller går igenom stan med dunkadunka i öronen och bara vet. Det är sånt där man lever på.
Nej jag tänker inte krypa. Bara ner i min säng och läsa och spela QuadraPop, ett synnerligen trevligt spel.
För alla er som ännu saknar en så kallad stilikon.
Nu hade det inte suttit fel med the Hills säsong tre. Mer paparazzipix finns på justjared.com. Givetvis handlar det om Lauren Conrad som uppenbarligen gått ifrån sin småtrista stil från första säsongen och istället blivit inspiration i ren form.
Gårdagens julbord.
Igår åt jag julbord. Ett mycket välbyggt sådant på ett välrenommerat place. Dessutom fick man ett litet paket vid varje plats i vilket det låg en liten avancerad pralin med tryck på. Detta paket upptäckte man kunde användas som doggybag varpå alla lade ner sin dos knäck och drog med hem.
Och jag kommer för övrigt troligen aldrig att lära mig snapsa. Det känns längre bort än någonsin. Och då kan jag ändå erkänna att det fanns vätska i mitt glas. Sädesvätska, för att vara exakt.
Vid tillfället bars paljettklänning.
Känt.
Jag medger att mina känslor inför Kent är blandade. Är en av dem som säger att det egentligen bara gör en deprimerad samtidigt som jag medger att konserten på hultsfred 2006 var en av dom mer känslofyllda på senare år.
Kanske för att jag stod själv mitt i ett publikhav och sjöng med även i låtarna jag aldrig hört.
Kanske på grund av att solen sken, för jag tror att den gjorde det.
Hursomhelst känner jag mig förälskad i deras senaste singel Columbus. Den gör mig av någon orsak helt sjukligt sentimental, lyckligt melankolisk och vanvettigt kär. Lite samma känslor som den där dagen jag skrev om ett par som gick i ett regn de inte såg. Ni vet såna där människor som bara ser varandra vad som än händer runt omkring. Ni vet såna som kan lukta sönder varandras tröjor och som lever på vetskapen om den andras kärlek.
Vackert
naivt.
Håll mig älskling nu.
Jag såg Kent 1996, då kastade någon i publiken upp en sko på scenen så att J.B. och dom andra valde att avsluta spelningen. Tror inte ens jag visste vilka Kent var då, ärligt talat.
Våren är här. I sinnet.
Minns ni det här inlägget eller? Det handlade i vilket fall om vilken typ av jacka man behöver hitta för att känna inre frid.
Idag hittade jag den.
En nästan identisk den blå jackan i det där inlägget var det. Relativt billig också.
Det som hände var väl egentligen bara att jag vandrade in på H&M i vanlig ordning för att spana in jul-raffseten. Men eftersom inte dom var nåt särskilt fantastiskt att hänga i granen blev det istället att jag gick hem. Så på utvägen ser jag denna skapelse hänga rakt framför mig. >>>
Det jag råkade ut för var stark och innerlig kärlek vid första ögonkastet.
Med andra ord köpte jag jackan sju minuter senare. <<< (och en sjal)
Ruth.
Elin Sigvardsson finns inte längre.
Nu är det Elin Ruth Sigvardsson som gäller.
Så, nu är jag med. Fattar inte riktigt hur den vederhäftiga förklaringen på varför man ska byta namn på det här viset lyder, men den är säkert bra. Så bra att man kan marknadsföras som Elin Ruth i främmande land till exempel.
Dom två nya låtarna som ligger på majspäjs (kolla här) är ganska sköna, Antidote har börjat spelas i p3 så en sådan hit lär det väl bli. Hoppas på att den kommande skivan blir behaglig och något att halvsova till när den nu dyker upp. Minns en gång förra sommaren när jag låg i solen och lyssnade på en hel elin-skiva i något som kan kallas för trans. Hon passar perfekt att sola till. Hon är dessutom välklädd och fin i håret. Se exempelvis ovan.
Bonde Söker Fru om 54 minuter.
leave a comment