På pränt.
Ni ser, jag försöker.
Besviket utrop.
Ibland känns det bara så himla otacksamt att blogga. Okej okej, jag är medveten om att jag inte har någon fet fanbase, men när det i princip enbart är folk som söker på nuppa och öppna trosor som kommer hit, ja då blir jag ledsen! LEDSEN.
Men min marknadsföring är ju usel, så jag borde ju vara nöjd med dom jag har. Typ min mamma som söker på mitt namn.
Tack.
The julbord och annat gammalt skräp.
Läste lite i lokaltidningen och såg en artikel om min gamla skola. Detta utlöste givetvis en rad reaktioner från min sida; för det första blev man givetvis nostalgisk i vanlig ordning, för det andra tänkte jag ”fy farao va naivt att tro ni kan spara ihop pengar till en resa till dubai genom en julmarknad” och för det tredje ”vad är det för nårra geeks? dom gick inte på skolan när jag gick där?”.
Ja orsakerna är givetvis många att man tänker såhär, när man gått på en liten skola har man svårt att förstå att den lever vidare efter att man själv slutat. Det känns väldigt konstigt att läsa om folk som går i ettan och samtidigt komma till insikten att jag är fyra (!) år äldre än dem. Jag som ganska nyligen gick i ettan på gymnasiet, tror jag. Faktum är att det var snorlängesen.
Men det var så himla gemytligt på den skolan i juletid, (det var en av dess främsta fördelar vid sidan av att det var så lätt att få fina betyg), man fick mängder av lussekatter och dessutom läste rektorn julsagor varje fredag. Sen hade vi pepparkakshustävling och julpyssel och bäst av allt: JULBORDET. Som priviligerade elever fick vi äta ett fett julbord varje år där det erbjöds alltifrån lax av typ sex olika slag till godisbord och hemgjord gröt. Jävligt nice. Detta var nog faktiskt årets absoluta höjdpunkt. Sen på julavslutningen hände det att man fick en present, till exempel en vattenflaska med skolans emblem.
När man tänker på de där fina sakerna är det ju nästan att man förlåter dem för andra missar… till exempel att ge kurser med underfundiga namn som IKK (för att inte tala om ESP) som man aldrig egentligen förstod innebörden av, att aldrig lämna tillbaka vårt projektarbete vi lämnade in den 18 maj 2006, att det ibland gick flera månader utan att man fick någon befintlig undervisning i vissa ämnen, att enstaka lärare klumpade ut betyget G till alla elever man inte kunde namnet på…
Aja. Långsinthet var det ja.
Sune sa typ ”vi stjärngossar får bara sjunga en sång, och det är den om en stollig stalledräng!”, då tänker jag ”men den sjunger väl inte stjärngossarna, det gör väl stalledrängarna?!”.
Jag är dum.
Topp fem minst användbara msn-smileys.
5. Kinamat-kitet.
4. Filmrullen.
3. Kuvertet.
2. 90-talsmobilen.
1. Messenger-symbolen.
Så nu vet ni det.
Lösryckt ur cyberspace:
Lilja III säger:
näsan är ju trots allt ett måste
Chris. säger:
ja, man blir ju förstås lite uttöjd, men det funkar helt ok nu när man tänjt
Lilja III säger:
ah, det är ju en process
Chris. säger:
precis! men det är ju så jävla gött du vet med allt smörjmedel som finns där
Chris. säger:
särskilt nu när man har lite snuva
Lilja III säger:
jo, det är ju ungefär som när man har diarré… blir en jävla fart
Chris. säger:
ja jag vet, men det är så uttjatat, näsan är liksom nytt och spännande…
Lilja III säger:
jao, lite trängre också
Lilja III säger:
men navlen är också rätt schysst
Chris. säger:
ja, så jävla bra.
naveln har jag inte testat, hur funkar de’rå?
Lilja III säger:
gäller ju att töja en del där med, men det funkar fint. Finns ju inget naturligt glidmedel där dock.
Chris. säger:
jag visste fan inte att det gick, men det kräver säkert en del teknik. låter kreativt
Lilja III säger:
ja, men det är bara att testa sig fram
Chris. säger:
ja… är du helt uttänjd där med nu då?
Lilja III säger:
hähäh
Lilja III säger:
aaa…
Chris. säger:
fast det är klart, ”ju trängre desto bättre”
Nä men nu fan får jag väl skärpa mig. Känns som om jag alltid skäller på mig själv här i das blogg, men det är för att det känns befogat. Jag är lite arg på mig själv för att jag aldrig lär mig att vara den där självständiga människan jag pratar om. Om jag blev bättre på det skulle det kännas som om jag vann lite oftare.
Vadäver.
Idag var vi på mediamarkt. Har ju öppnat i staden nu så man ville ju gå dit och checka läget bland dokumentförstörarna. Hittade åtminstone ett par saker jag ville ha, en bäbis-systemkamera och hörlurar. Hörlurarna kommer troligtvis att inhandlas den närmsta månaden, kameran känns mindre aktuell. Utnyttjar andras prylinköp tills vidare, har fungerat ganska bra hittills. Kan inte påstå att jag är någon prylbög förvisso, men ni vet ju hur det är med förpackningar och prassel. Ganska upphetsande. Nästan lika upphetsande som duschcreme.
Aja.
Annat som hände var att jag återigen slog rekord i att äta mycket godis. Blev en del minidaim och polly, om vi säger så. Och potatissallad. Ganska njutbart. Fick också tillfälle att vara en jobbig jävel, och jag lyckades. JÄVLAR.
Hade en helt grym sovmorgon med, ni vet en sån där när man bara vet att man får sova hur länge man bara vill. Som det brukar vara fem dagar i veckan.
Pullpullpull.
Kan ni fatta att det är det officiella sättet att kalla på hönor? Helt otroligt.
Jag försökte verkligen vara trevlig mid middagen idag. Och jag var det, alltså verkligen, men sen gick det ändå inte och så slutade det med att jag slängde vatten över hela bordet och dunkade med en sked i en plåt.
Det började bra, vi diskuterade antal tum och fredag hela veckan och skvallrade lite allmänt. Sen när vi hade ätit upp så börjar mamma imitera filippa reinfeldt och jag försöker prata med pappa om redan nämnda tv-program samtidigt som han redan nått upp till övervåningen. Så när jag ökar mitt röstläge mer och mer ökas å andra sidan filippahärmandet i mitt andra öra.
Det var då jag slängde ut mitt vatten.
Om hönan är relevant i sammanhanget? Vafan tror du? Det är alltid relevant med lite hönspaparazzi.
Det är inte roligt att vakna en lördag jämte Granberg och Egidius. Båda vill ha min uppmärksamhet, jag känner inte för att komma nära någon av dem just idag. Hade hellre kollat på Sunes Jul och filat naglarna eller nåt. Sen detta som ligger i luften som gör kvällen så spännande. Och så den där perversa drömmen om kanarieöarna som svischade förbi precis före uppvaknandet.
I need a holiday in spain.
Grov och stor tack.
På det rent materiella planet är mitt liv komplett just nu.
grovstickat – check, samestövlar – check, vårrullar? öh.
Jobbar fortfarande på mitt kontrollbehov, allt behöver kanske inte uttryckas i checklistor. Men jag tror det. Jag lever så. Jag stör andra så. Jag pluggar så. Jag har pratat in ett meddelande på telefonsvararen som går helt i samma stil. När ska jag leva upp till den där självständigheten jag propsade för? Näver.
Ja dom har ju börjat spela rooney i p3 nu. Passerat såklart, men om dom någon gång spelar i sverige vet jag någon som kommer närvara. Om inte robban har blivit värsta gubben då vill säga.
Egentligen vill man ju bara plundra chokladkalendern, eller hur?
fenomenografi hermeneutik kriterierelaterade PBL vetande reflection-in-action miljöpedagogik kompetensportfölj kognition lärande organisation kompetensutveckling kick-off uppgiftsbaserat begreppsbildning
Började klockan 8 i morse med det här mökandet, nu handlar det mest om att skapa struktur. Jag vet ännu inte hur jag ska göra det. Hur sammanfattar man 500 sidor på ynka 2? Det blir min helg det.
Ibland önskar man att det inte vore så olagligt att bära shades i november. Inte för att jag dragit på mig en blåtira, inte heller för att jag fått påsar under ögonen. Det handlar bara om att det känns så himla bra. Inser nu att mina gamla shades verkligen fick mig att se ut som mobboffret i Klassfesten, så hoppas wayfarers-trenden håller nån säsong till. Det säger jag bara!
RETUSCHERA MERA.
Oh my love, you know you are my lollipop.
Idag uppmärksammar vi: Lollipop med Aqua och Freedom med Dj BoBo har likadana intron. Nästan. Härmed inte sagt att lollipop är ens i närheten av freedoms storhet (nåja) men i alla fall, det är goa intron. Roses are red är riktigt bra med faktiskt. På tal om nåt.
Det är rätt skönt att ta till en pryl som Aqua när kvällsdeppigheten klampar in vid 20-tiden i vardagen. Vet inte var idén kom ifrån, men det var rejält befriande i vilket fall. Mellanstadiet var befriande. Vuxenlivet (”vuxenlivet” kanske man borde säga, än är man ju relativt ung) är som det är. Jag har svårt att koppla att det var tio år sen man började mellanstadiet, den officiella ursäkten är att jag blivit gammal. Det är tärande. Jag minns det som igår, mellanstadiet var min storhetstid. Jag saknar framförallt att allt det lilla var det stora, det mäktigaste som kunde hända var att få dansa med den snyggaste killen alternativt att än bättre idka ett tre veckors förhållande med denne, världen i övrigt var ganska oviktig. Jag tycker det var en fin livsåskådning – och inte kan jag påstå att jag gått vidare – men världen tvingar mig att se annat nu.
Sedan å andra sidan skulle jag typ ha kräkts om jag vore tvungen att leva i mellanstadiet hela livet, men det förstår ju vem som helst.
Gymnasiet var som mellanstadiet, by the way.
… men det var en sak jag alltid saknade. just därför är nuet bäst.
Ett stycke självrannsakan igen.
Ofta tänker jag att jag vet precis vilka delar av min personlighet jag behöver jobba på. Oftare inser jag att jag inte sköter mig som jag planerat. Jag vet att jag ibland drar på med ett bekräftelsebehov jag hatar, hatar och kommer på mig själv med att hålla på med det först när det är för sent. Inte jätteförsent, men senare än jag hade tänkt. Jag vill gärna vara så säker på sånt att jag inte behöver driva på. Det ogillar jag hos mig själv och jag vet att det är svårt att hantera för andra. En offer-attityd ger knappast ståfräs, eller hur?
Jag tror inte det är speciellt ovanligt, men man vill ju vara cool liksom. Kristofer Åströms ”All lovers hell” är väl en klassisk referens i sammanhanget. Där har vi grunden eller hur. Det finns något sjukt bra att bygga på. BYGG.
Inspiration i ren form.
Vi brukar ju samtala om drift här på bloggen ibland. Könsdrift förvisso, men framförallt drift efter exempelvis sol, shades och snygga skor. Just nu känner jag ett sug efter svensk sommar och gärna små promenader i daggvått gräs iklädd en minikjol och skinnjacka. Varför? Filmen igår givetvis.
Ni vet när man bara känner GE MIG DET HÄR? Så känner jag nu. Enda nackdelen var väl att dom inte kunde ha letat reda på en hetare kille i huvudrollen och att slutet var fantastisk pretentiöst och dåligt. Lite mer hångel kunde dom väl ha visat… faktiskt och jag tror nog inte jag skulle våga gå runt i en så kort kjol. Men jag vill äga en sån jacka. ÄGA.
Du som googlade på tuttfräs, säg gärna till nästa gång! Vill gärna lära känna dig, du verkar vara en rolig människa.
En oändligt lång lördag.
Igår var det så äntligen dags; jag skulle få besöka ett diskotek för första gången på cirka åtta månader. En god ekvation om ni frågar mig, jag gillar att skaka rumpa. Så tillsammans med the Bachelorette (och lillråttan på ett hörn) fick jag äntligen uppleva några moments i spegelbollens skugga. Nice. Karatefylla och Gimme more var givetvis höjdpunkterna.
Annars kändes det mest som en släng från det förflutna, bilderna rusade förbi och man visste inte riktigt var man egentligen var. Romantiserandet av dåtiden är totalt, jag grät ju för fan varenda gång när jag åkte hem därifrån. Men det har man glömt. Nu finns bara det vackra och visst är det nutid men musiken var inte utbytt. Dessutom kände vi oss gamla. Som suggor bland kultingar. Sånt skrämmer mig.
För att bevisa det faktum att jag stundtals faktiskt har en mindre krets omkring mig kommer jag nu lägga upp en bild på mitt crew.
Så fina dom två, och ändå så olika. Hade nog blivit mer raffinerade bilder om vi haft ett crib, men det har vi ju inte så det blir lite tillrättalagt. Sen känns det kanske lite uttjatat med en massa bilder på folk som slickar majonnäs från flaskor etc.
I vilket fall så är det jättetråkigt att redovisa vad man gjort på detta vis så jag avrundar med att berätta att Bonde söker fru troligen kommer bli extremt bra på onsdag. Det ska handla om Fredriks svek mot tjejerna. Håll i hatten.
Ett rofyllt töande i fähstlestans näste.
Yes! I know you want some more
From what I said just right before
So clap your hands
To the beat of the sound
Put your hands in the air
And back to the ground
I never saw a jam like this before
Back to the front
And door to door
If you want some more
Get on the floor
Love will come and that’s for sure
Ute ligger frosten ovetande om att man här inne spelar upp för en soft förfest i ensamhet. Är det inte vackert hur Dj Bobo sjunger om frihet och kärlek? Kanske inte – inte alls faktiskt – men ikväll är det dags att sluta samman för att hylla haidukkmusiken och frostens ankomst. Det är en stilla lycka som frodas inom mig, börjar ärligt talat nästan gråta bara vid tanken. Jag klär mig i en slirvig slöja och omsluter mig av känslor från förr. ÅH. Flow, come to me!
Tre klassiker för en lyckad kick: detta, detta och så givetvis detta. Kan inte nog påpeka hur viktiga dessa låtar är för mig, därför tänker jag fortsätta att tjöta.
Okej, nu ska vi prata tidningar en liten stund istället. Sitter nämligen här med en bunt prenumerationslappar från blaskan SPIN jag nyss bläddrade igenom. Vad har jag då att säga om detta? Jo det jag vill förtälja är att det är löjligt hur billigt det är att prenumerera på tidningar i amerikat. I Sverige är det dyrt. Här får vi erbjudanden om att betala 49:- för 3 nummer och ett schampoo, där betalar man 15 (!) dollar för 2 år. Och vill man dra på och prenumerera på VOGUE i två år kostar det bara det dubbla. Med dagens dollarkurs landar vi på ungefär 15 kronor numret vilket givetvis inte drabbar dom det minsta men som berör mig desto mer. Vad jag menar är att även om jag prenumererar från Sverige kommer jag undan betydligt billigare än om jag till exempel vill läsa om svenska Cosmopolitans sexställningar under ett års tid. Lyssna på det här:
Det är väldigt tydligt nu. Att man inte kan ha flipflops ute längre alltså. Alldeles för tydligt. Vädret tillåter inte minsta avvikelse från pälsstrumpan utan tvingar mig istället att insluta mig i tjocka tyger och väldigt icke-lords-of-dogtown-ish-kläder. Detta gör mig ledsen. Driften efter nästintill transparenta tees och shorts alternativt tunna byxor är outhärdlig, tung och tydlig. Usch. Istället lever man med den ständiga oron över om man ska hitta någon vinterjacka eller ej.
Huga.
Det är ny delkurs nu. Hittills vansinnigt ointressant. Jag går inte igång på Rousseau – alls.
En annan sak jag inte går igång på är den här bloggen. Tack då Loa Falkman klockan 20.
Ett obestämt ordflöde.
På gymnasiet var man ofta frusen långt in i märgen. Så känner jag nu. Mina fötter är kalla, mina armar huttrar ikapp med mina rinnande ögon. Gråter inte alltså, det känner jag inte för. Det är bara bagateller alltihop. Bönderna kommer ordna allt. Allt ordnas av bönder och det kan man lita på. Bara 25 timmar kvar nu. Räkna ner, lita på det.
Det finns liksom inte ambition ikväll. Ljusstyrkan är helt perfekt här i hörnet, ändå finns det ingen känsla. Jag vill ordna, äta, mumsa.
Inser att jag har relationer till mina krukväxter och att jag verkligen skulle bli ledsen om någon av dem dog. Vuxet.
Le week-end.
Förresten, man kanske skulle säga något om helgen som var också. Så det kan jag väl göra.
Den gick i matens tecken – som vanligt – så därför kanske det är enklast att beskriva vad jag åt istället för vad jag gjorde? Vi kör på det.
Lördag: vetelängd, prinsesstårta, luxuös thaimat (teriyakisås etc.), pepparkakor, dubbeldaim, mentos, cappuccino.
Söndag: pizza, mannagrynspudding, ännu fler pepparkakor, ännu mer cappuccino.
Efter det var jag mätt långt in på natta.
Nu följer ny delkurs, fähst på gammeldags vis på fredag och förhoppningsvis mer snö.
leave a comment