Idag, nylon.

Denna gången med mer känslor än förra gången, då var jag besviken, nu är jag nöjd. Enda problemet är väl köpdriften som huserar inom mig likt en ond ande iklädd värsta paljettlinnet. För tro det eller ej, det är ett av mina behov just nu. Tills vidare inhandlar jag en sladderkupa.

Jaja, jag vet att det aldrig kommer bli nån hatt in public för min del.

Det här regnet, det får mig att tänka på lövhögar och ungdomar som springer uppför tomma gator till en lägenhet. Det är skola idag, men det bryr dom sig inte om. Dom låter regnet blöta ner istället, deras tygskor och sjalar som egentligen mest är fina när det är torrt ute. Men deras kinder är rosiga, dom tycker så mycket om varandra att det inte spelar någon roll. Hon stannar till och ler, han ser förläget ner på marken. Hon kastar löv på honom och lyser som en sol. Dom går in i lägenheten och värmer choklad. Det spelar ingen roll någonting utom detta. Ingenting alls.

Nej nu måste jag sluta innan jag börjar gråta. Jag har aldrig varit med om det där ändå ju.

Återanvändning? Pyttsan!

Det händer ju att man tänker ”Jo men jag kör på förra årets vinterjacka i år också, såklart. Den var ju så dyr, och jag sa ju att jag skulle ha den i flera år” (som för övrigt är det vanligaste och mest genomskinnliga argument man använder mot sina föräldrar när man vill att dom ska betala ens kläder, händer i och för sig ack så sällan numera), men det dröjer inte länge innan alltihop spricker. Klart man ska ha en ny jacka ju! Särskilt eftersom jag kan påstå att jag faktiskt gillar modet just nu. Åtminstone huvuddelen. Det handlar ju lite om att bära upp också.

Tänker mig nåt sånt här svart till mina stövlar (ni vet dom jag har när jag är ute hos renarna)

Och sen nåt sånt här härligt schabrak till mina keds (som jag för övrigt bara har använt en gång vilket är pinsamt)

Nu har man ju inte topshop i krokarna direkt, men inspirationen är helt underbaaar. Jag vill ha en jacka! Gärna två förresten!

Detta är fortfarande ingen modeblogg.

VARFÖR åh varför har Jill Jonsson gjort en ny version av den fruktansvärda ”Angel” som Shaggy hade en minst sagt  varböldsframkallande variant av för några år sen? Jag hatade den något alldeles, och nu kommer den alltså tillbaka.

Saker man inte vet när man är yngre men lär sig efterhand, del 2.

I andra delen av denna serie kommer jag behandla något som främst drabbar tjejer, kanske även killar. Temat är alltså bikinilinjen. Allvarligt talat så finns det ju inte plats för kroppsbehåring i dagens samhälle, det vet ju ni också!

Vad jag menar att man lär sig med åren är att bikinilinjen är ett STORT problem, kanske större än alla andra kroppsliga våndor. Låt säga att man har en riktigt good-body-day och står framför spegeln och åmar sig (well, ungefär så i alla fall), nog fan ska det ändå vara något som inte är perfekt. I 99 fall av 100 så är det då bikinilinjen som spökar. Det tycks vara omöjligt att bevara en perfekt rakning i mer än tre-fem timmar, och det anser jag måste vara ett straff från en yttre makt. Vilken vet jag inte.

Straffet jag pratar om är stubb och de beryktade röda prickarna. Det är inte attraktivt, även om man såklart kan ha överseende. Lösningen är såklart vaxning, denna lyckliga känsla av åtminstone en veckas stubblöshet. Men det orkar man ju inte stå med jämt och ständigt. Ni vet ju hur det är, att det måste växa ut till typ 6 mm innan man får gå på med mördarremsorna. Det ultimata vore ju att gå på salong, men det blir ju aldrig av. Och jag talar inte ens om brasilianska prylar nu, det är vid bikinikanten problemen uppstår.

När man var lite yngre så struntade man fullständigt i sånt här, då skaffade man bara en bikini med ben och var nöjd liksom. Nu däremot är det högst relevant. Ska man ha en snygg kropp ska det vara heltäckande. Skavanker är inte hållbart. Inte. Hållbart.

En genomträngande gödseldoft sprider sig över landskapet idag. Oerhört genomträngande that is. Jag kan faktiskt inte påstå att det är angenämt när det når denna nivå. Inte heller är det särskilt glädjande att mitt ben tycks ha fått ett återfall. Jag HATAR mitt ben. Och jag som är så grymt sugen på diskotek. Såå sugen på totalt dunkdunk.

Men som vanligt finns det ingen annan som vill.

Då kan man istället trösta sig med ett av tidernas mest lyckliga ögonblick, nämligen när BWO kom in i melodifestivalen 2006 och gjorde mitt (och the bachelorettes) liv några snäpp mer kvalitativt. Det var en standardlördag i mars när dom plötsligt släntrade in och drog igång dängan som slog knockout i tv-sofforna. Martin Rolinskis livsglädje på scen och publikens totala eufori…aah! Det var ett så oerhört upphetsande ögonblick, och jag är fullständigt övertygad om att dom hade tagit hem eurovisionen om inte den blå demonen kommit och förstört alltihop.

Läs Carola.

Detta är för övrigt BWOs enda totala flowögonblick, en ny Temple of Love vore verkligen på sin plats nu.

Dagens låttips.

Sedan ”take your hands off my woman”-tiden är man kanske ingen vidare rocker längre, men ibland måste jag verkligen erkänna att jag får totalt kåtslag av ett välkomponerat gitarrsolo. Glädjande då att det idag uppenbarligen inte var nog med ett, har nu funnit två stycken under bara de senaste timmarna. Dels är det en lite äldre dänga jag sökt under ganska lång tid med bandet Sturm und Drang som består av finska töntar i 13-årsåldern. Här kan du lyssna. Det andra solot kommer från Hardcore Superstar som jag nu lyssnat in mig på lite bättre och låten Sensitive to the light. Finns på majspäjs för ett smakprov, vill ni ha mer kan ni ju alltid kontakta mig eller lära av the Dogwalk: ”var din egen smed, ladda ned!”

ROCK ON!

Typ.

Ikväll är det Bonde söker fru. Det är skönt att veta.

Jag pissar på dom!

Okej okej, jag är en hispig jävel, förbannat jobbig och snål som faaaan.

Men jag är faktiskt sur. För ibland känns det som att pengarna bara inte går exakt till de prylar jag helst önskat. Och det har varit mycket skit på sistone. När det gäller pengar alltså.
Visst, jag har mig själv att skylla för delar av det, men mitt psyke mår inte direkt ballerina. Jag har liksom stora kontrollbehov som förföljer mig om nätterna. Det liknar strykjärnsmanin ungefär, eller varför inte nämna kontrollen av alla befintliga vattenkranar nattetid. You get the fucking picture. Och så får jag inte ens se på notting hill för att vissa familjemedlemmar blivit desperate housewives-freaks. Med andra ord, JAG PISSAR PÅ DET! (för att citera en redan bortglömd Idolsökande)

Det började förra veckan med avbokade tågbiljetter. Det var dyrt, och surt. Men det har jag väl kommit över nu. Så kommer lördagen och ullaredsbesöket. Fet kö givetvis, och där står jag och ska betala mina ahlgrens bilar och gitarrmönstrade trosor. Vad händer då om inte total blackout på kontot och nekat köp?! Tja, jobbigt läge, men det löste vi ju snyggt det också. Pengar försvinner från konton för att sedan komma tillbaka, har jag lärt mig nu. Inte så lätt att hålla reda på alla gånger.
Vi går vidare. Måndag. Kollar studentmailen som jag uppenbarligen lyckats glömma bort att den finns (jag är trög i huvet) och möts av ett antal hotfulla meddelanden från Universitetsbiblioteket: Försenade böcker sedan tio dagar, 5 kronor bok och dag, betala eller dö! Fuck off liksom. Jag råkade bara ha tappat bort det faktum att tre böcker i stil med ”Pennan och det tomma tomma papperet” låg här hemma och dammade. Så min godtrogne far åkte dit i sin uniform och lyckades till och med pruta 20 spänn på böterna. Tack. Så dom där böckerna (som jag som ni kanske förstår knappast läst) kostade mig ”bara” 150 spänn. Självklart kommer jag aldrig mer låna böcker på biblioteket.

Duh!

Sen idag var det återigen allmänna komplikationer med det ökända fenomenet internetbank. Bankomat here i come!

Och så alla dessa konflikter och tårar i kölvattnet av allt det här. Jag behöver ett break. Det är oerhört synd om mig. Oerhört oerhört oerhört.

Det finns mycket bra med ett nätverk som går ut på att bekräfta sin existens genom att ha så många vänner så mycket. Men det finns också nackdelar. Den motsatta bekräftelsen. Det enkla draget att inte svara, att vara sval, att klicka bort, ja det finns ju många möjligheter för den som vill. Jag finner det ondskefullt anyhow.

Annat som tar emot är att ha två paket mumsmums i kylskåpet och veta att det vore helt absurt att äta upp allihop i en tugga. Precis som om man inte redan är destruktiv nog som äter muffinssmet till kvällsmat och redan nämnda gräddbulle till frukost. Ändå hade jag gått ner ett kilo i morse. Konstigt. Var väl ullared som brände till.

Jens Lekman – en orgie i bossanova och så den där dryga stämman.

Klartext!

Ibland känns det som att skillnaden mellan att ha ett liv och inte är om man står som online eller inte vid datorn på den sataniska chatten (aka windows lajv messenger). Ni förstår säkert vad jag menar. Man sitter vid sitt bord och gör lite allt möjligt; lyssnar på radio, pillar med överstrykningspennorna i kurslitteraturen, vilar på sofflocket, dricker o’boy, städar hallen… ja vadsomhelst. Och så väljer man att stå som online. För att…tja, varför inte? Vill ni tala med mig, gör det! Jag är ju i närheten, men SITTER INTE OCH STIRRAR PÅ SKÄRMEN. Ni måste tro mig, jag har ett liv även när jag står som online typ ungefär tre timmar i sträck då och då. Råkar bara ha en rosa dator som jag gillar att ha in da neighbourhood.

Idag, ett stycke prosa.

Idag fick jag ett trevligt brev (!) på posten. Det var kommentarerna på dikten jag skrev häromveckan. Första seriösa dikten jag skrivit i hela mitt liv. Kommentarerna var dock himla snälla. Jag är faktiskt ordentligt förvånad. Lyssna här till exempel: ”Jag gillar främst det starkt lyriska”. Är det jag det? En stark lyrisk människa? Gosh.

Ja jag har fått skit också.

Nu ska jag lägga upp mitt bidrag till nästa uppgift, temat skulle vara en kvinna på en bänk vid en sjö (gessle-ish) och jag känner mig så himla seriös.

Hon lät händerna röra sig över ansiktet och ner mot halsen. Det kändes ungefär som det brukade. Hon orkade inte gråta längre, det var bara en yta ändå. Hon slog bort tankarna på vad som varit och såg ner i knäet. Där låg handskarna som i vanliga fall täckte händerna. Som om det var de som behövde skylas. Hennes händer var ju lika späda som andras i hennes ålder. Alldeles släta och mjuka, idag med ett tunt lager rosa nagellack. Det såg ganska fint ut, tyckte hon. Om någon såg hennes händer kanske de skulle tänka åh, vilken tjej. Men troligen skulle ingen få se dem idag. Hon var helt ensam, och det var tidigt en söndag. Ingen gick ut i parken sådär tidigt. Temperaturen var som den brukar i december och några snöflingor hade redan lagt sig på marken. Det var så vackert, sa alla som tittade ut. Ändå gick de in igen. Ingen verkade tycka om det på riktigt. Man kanske borde fråga, tänkte hon. Hon borde kanske fråga vad de tyckte om henne på riktigt.

Parken var underbar så här års. Bänken hon satt på stod placerad precis vid ån som ringlade sig fram genom vinterlandskapet, stigen gick precis bakom. Om man gick förbi kunde man inte se hur personen som satt där såg ut, i så fall var man tvungen att gå fram.

- Nämen hur ser du ut lilla vän?

Det fanns ingen som gjorde så, men hon visste så väl. Hon var ful och äcklig att se på, förutom bakifrån då. Sett från det hållet var hon som alla andra, om inte vackrare. Långt, mörkt hår som låg som en mantel över ryggen. Det var nog det bästa hon hade, det där håret. Det gav henne lust att åtminstone klä sig som hon ville. Allt satt ju som gjutet, hennes kropp var oklanderlig. Hon visste att alla som gick bakom henne på stan tänkte att hon var världens snyggaste brud. Men de visste ju inte. De visste ingenting om hennes tragiska öde. För det satt på framsidan. Jävla jävla ansikte. Tårarna rann upp i ögonen och började droppa ner över kinderna på henne där hon satt. Bänken hade börjat kännas kall och hård, ändå satt hon kvar. Vattnet som ännu inte blivit is erbjöd underhållning i form av långsamt rinnande mönster. Lika vackra mönster som tårarna skapat i vecken på hennes kinder. En man gick förbi bakom henne. Hon hade sett honom när han kom gående långt borta, nu hade hon vänt ansiktet nedåt igen. Hans blickar brände i ryggen.

- Titta inte så noga, bad hon tyst för sig själv.

Vad ville människor? Hon såg ju ut som ett rent helvete i ansiktet, varför skulle de då titta? Återigen lade hon sina händer över ansiktet och smekte försiktigt de kinder som en gång varit lena. Ett enda ögonblick som förstört hennes liv. En brand, en kort sekund. Lågorna som slickat hennes ansikte. Benen som sprungit genom det hemska men som fortfarande fungerade. Hår som växt ut igen. Händer som bevarats. Och ett ansikte som inte längre kan le. Det sitter på insidan nu, tänkte hon och började gå hemåt. Hon mötte den där mannen. Han log mot henne.

Att tala eller inte tala, det är nog det som är frågan.
Och därför ifrågasätter jag nu.
Tala, eller inte tala.
Jag är så himla trött på kommunikationens baksidor.
Tacka vet jag bonde söker fru.

Klockrent.

Ja det är ju inte utan att man vill köpa på sig nåt sånt här trots att tröjor med budskap känns sjukt jävla trött.

Inofficiell bön: låt mig slippa flygrädsla och få komma till usa och besöka abercrombie and fitch igen.

Sitter här i nåt slags zelmanibrus och försöker kämpa mig igenom Svedbergs sköna tegelsten. Kan väl inte påstå att det inte är intressant, men ibland gräver han fan ner sig. Jag läser sida upp sida ner och inser ganska snart att jag inte förstått någonting. Det är lite smådeprimerande.
Och jag avskyr figurer. Dom förstår jag mindre än något annat. Ni vet när det är några ord och sen pilar emellan. Då förstår jag inte. Alls.

Och så är jag godissugen. Så jättemycket…

Läser och läser om hur viktigt det är med kommunikation. Klart man blir skadad då. Jag tolkar så mycket att jag blir trött i ögonen och så till slut börjar man gråta istället för något mer konstruktivt. Man går ut och slickas en stund. Sen går man in igen. Där finns förhoppningarna och viljan om dom där tjugo numren i mobilen. Några som inte är x antal friends man aldrig ens skulle få en tanke på att prata med IRL. Den goda tanken om det goda samtalet. Det blev inget med det. Fan då.

Antar att det är här jag borde uppmärksamma att min kära vän the bachelorette aka Sara börjat blogga IGEN. Ja det är väl femtonde gången eller så, men hon antyder att det ska bli nåt ordentligt denna gången. Jag är självklart spänd.

Öppna kalsonger, nån?

När man gick på gymnasiet och hade vråltråkigt bildgooglades det ofta väldigt störda saker, typ ”kvinna” och ”white liquid”. Jag antar därmed att det inte är så förvånande att detta fenomen fortfarande förekommer. Och det var ju ett tag sen jag visade vad folk sökt på och upptäckt denna blogg, så nu är det dags igen.

Först och främst kan jag förtälja att det nästan varje dag är någon som klickar sig hit efter sökningen ”öppna trosor”. Kanske är det världens grej, jag har ännu inte köpt några. Annnars när det gäller just sexsökningar så verkar det vara populärt med ”brudar som sväljer” och ”suger och sväljer”. Inte så konstigt kanske, blowjobs är ständigt aktuellt. ”Ugly fuck” är dock konstigare, och ”ugly fat men”. Och ”ugly slut”. Förvånansvärt många söker på ”ugly man” och dylikt faktiskt. Intressant. Men ändå inte. Den enkla förklaringen är ju bara den här sötnosen (KLICKA!) som verkar omåttligt populär än idag. Vad man än bildgooglar på när det gäller ordet ugly så når man min blogg genom denna bild. Det är ju för jävligt.

Men nog med analyser, här kommer några fristående godingar:

gycklardräkt för barn
samba utstyrsel
snyggingar i skägg
fet person
LAJV lunar
RAFFSET

Lägg märke till versalerna.
Människor är härliga.

Topp 3 orsaker att känna ett visst flow.

1. Bonde Söker Fru
2. Att bli slickad av en kalv
3. Att äntligen ha möjlighet att koppla upp sin ljudanläggning och dra på

Saker man inte vet när man är yngre men lär sig efterhand, del 1.

Idag startar en ny serie om upptäckter här i blusajdbloggen. Temat är sånt som man inte förstår när man är typ femton men som så småningom blir väldigt uppenbart. I vilket fall i min värld.

Första delen handlar kort och gott om att ris sväller vid tillagning, en vetskap som i och för sig legat och lurat nånstans långt bak i mitt medvetande ganska länge men som aldrig riktigt förståtts fullt ut. Vad jag menar är att när man ska koka ris till sig själv och läser på paketet så tänker man typ: ”men hallå?! 1,5 deciliter till två personer? det är ju helt absurt vafan, jag kokar 3 till mig själv istället…” och inser när man kokat klart att det blev visst en ganska stor mängd ändå. Tillräckligt för att bli stinn, om ni förstår.

Därför kan jag nu meddela att knappt en deciliter räcker för att tillfredsställa det vardagliga behovet av ris. Är man av manskön kanske man behöver lite mer.

Breaking news, visst.

Så var det dags för en rättelse. Citerar mig själv: ”de ser på självförverkligandet ungefär i form av nån sån, vad heter trollet. Jo, Gandalf”. Hello?! Jag menade ju Gollum såklart (*sötis*). Var bara det att jag var tvungen att ta kontakt med ett proffs för att få reda på detta. Man är ju inte så insatt på den där Tolkien. Som sagt. Härmed lovar jag att aldrig mer skriva något på temat.

The swedes have left us speechless yet again!

En lätt doft av gödsel stiger upp i näsan när jag går mot brevlådan för att plocka upp senaste numret av NYLON magazine. Jag bara vet att den ska ligga där, kom liksom på det i morse. Blir väl inte direkt besviken på innehållet – det finns sidor jag med glädje äter upp -men ändå är det med nån slags önskan efter mer jag kikar igenom. Alltså. Modette funkade ju inte, konstigt tycker jag. Ska doggen göra en revival? Tja, kanske. Citatet ur nylån jag har här uppe i rubriken är ju rätt talande faktiskt.

Med risk för att falla in på ett sidospår måste jag bara nämna något mer om det här med gödseldoften. För det luktar så sjuuukt gott ni vet när det kommer i sköna duster (svinpink är något annat) och lite sådär lagom. Väldigt hemtrevligt, glädjande. Jag gav mig ut på långpromenad i lukten, småpratade med jägarna (dom som inte ätits upp, än) och myste lite för mig själv. As I lay me down på höjden. Sen vände jag. Det var nån hundfan som var lös igen och palla konfrontera liksom.

I vilket fall. Mitt fokus på pluggandet ligger väl lite sådär halvt i lä just nu, men det känns som om det är så himla mycket som pockar på min uppmärksamhet. Egentligen är det ungefär ingenting, men man får ju för sig saker ibland.

Strövargodis.

Det är tur man har funny. Det är väldigt mycket tur faktiskt. Havregryn i halsen, skrattanfall och skolkataloger. Det är liksom bara så himla charmigt. Jag känner nån slags ödmjukhet för situationen på nåt sätt. Det känns rätt bra. Sen på hemvägen hörde jag den där vissellåten om saturday night every week and minute blablabla vilket gjorde min sinnesstämning ganska konstig. Ni vet, 2004, bonnfestens år. Man vet inte riktigt om det var igår eller om det helt enkelt var tusen år sen. Jag tror på det senare. Saft?

Nu, en god natts sömn. Bara jag som vant mig vid fem sovmorgnar i veckan? Är ju inte klokt när jag tänker på det.

Som mamma.

Jag plockade fram den där gamla Topshop-reklamen igen, den i elles höstnummer. Blev begeistrad. Tankarna på hur jag ska använda mina nya jeans (som för övrigt sitter very lame på bruden på officiella hemsidan) från cheap monday började snurra igen.

Det är nånting med sjuttitalsjeans. Något djupt. Något slags avdankat discodunk i ens föräldrars sinne som gör att jag vet att om jag visar mig i dom där byxorna kommer mamma brista ut i ett totalt lyckotjut. Det bara är så, med minnen.

Dagens totala kaka.

Man kanske helt enkelt borde ta och börja träna.
Istället för att sitta och dregla över sånt här.
Inte slicka skärm, inte slicka skärm.

Det är fredag.
Inget discodansande idag heller. Synd.
Men sant.
Förra helgen var jag ute själv.
Det har ju sina sidor.
Men det finns ju alltid nån att prata med om man bara ställer sig och ser snygg ut i ett hörn.
Troligen.
Idag går jag inte ut själv.
Orsak: det blir fånigt.
Nästa helg kommer lillråttan hem.
Antar att vi ska supa hårt.
Ni vet, som jag brukar.
Not.
Men jag saknar jargongen.
”this is a frienship rose hope u send it back to me”
Har inte fått nån sån än, men sen har man ju ingen superwall heller.
Jag ska äta lasagne nu.
Se på postkodmiljonären och leka svensson svensson med min familj.
Det har faktiskt sin charm.
Jag har bakat chokladköttbullar.
Det blev inget bättre.
Lösryckta fraser kändes bättre.
Helt jävla.
Kramsugen.

Jag som pinsam.

Idag besökte jag mitt andra möte inom den pretentiösa kursen kreativt skrivande. Och visst är det kreativt, känns ju mer filosofi än något annat numera. Jag som inte ens har tagit till mig kurslitteraturen. För jag är en cool som struntar i sån skit.

Nu till saken.

Vi förde ett litet samtal på rasten, och vi kom in på det här med att många i gruppen gillar fantasy och ser på självförverkligandet ungefär i form av nån sån, vad heter trollet. Jo, Gandalf. Men i alla fall. Jag kom i denna lilla konversation på mig själv med att agera precis så störigt (!) som till exempel vissa fina människor som inte har tv3 när dom ska berätta det hela tiden. Så det var ungefär såhär. Nu ska jag återge samtalet, det jag sagt visas härmed i orange.

- Ja det var ju en hel del fantasyfolk såg man ju där på first class…
- Jo, en hel del….
- Ja jag har inte ens läst sagan om ringen (”hehe”) (typ som om jag vore ascool då eller?)
- Jaha, nej det är den enda fantasybok jag läst faktiskt…
- Jag har sett halva första filmen, sen pallade jag inte mer (herregud)

Nu gör vi ett litet skutt, ty det vore tråkigt att läsa mer babbel, men lite senare i samma samtal kommer jag på mig själv med att kläcka ur mig en sån här sak:

- Nej jag är verkligen inte litterärt bevandrad.

Precis som om det vore nödvändigt att bevisa det för någon, att jag, nej jag läser INTE finkultur. Att jag köper ungdomsböcker på naiva teman och SKRYTER om det. Usch, det är pinsamt. Jag inser det nu, att det var pinsamt att jag pratade på det här sättet idag.

Igår började ju bonde söker fru förresten. Det är verkligen så oerhört kvalitativt.