Strukturer i höst.
Veckan går mot sitt slut. Som om vilken dag det är spelar någon roll. Självdisciplinen borde vara total. Men det är den ju inte. Hyfsad kanske, men inte total. Knappast.
Står i valet och kvalet om man ska gå på lasse lindh-spelningen ikväll eller inte. För ovanlighetens skull så krockar två events samma kväll i mitt liv. Skum känsla på nåt sätt att faktiskt ha nåt sånt att göra. Trär på mig mitt neontryck tror jag, har ju i det närmaste växt ihop med plagget som kallas mysbyxor på senaste. Så inte jag egentligen, men ja det är rätt gött.
Det var när jag tänkte om jag insåg att jag är dum i huvudet, förresten. Nu är det bättre.
Och jag trivs med datorn, vi myser i sängen om kvällarna och även om den gör mig het (i knät) så är det en skön vana. Enda nackdelen är att man blir så satans trött och får dålig dygnrytm.
Total shopping.
Idag har jag spenderat mitt liv i Malmö tillsammans med min mor. Inte vardagsmat direkt, utan snarare ganska exotiskt. Solen sken och pengarna gled som man säger. Eller jag höll mig faktiskt till hyfsat billiga butiker (weekday, monki, h&m etc) och erkänner villigt att jag inte vågade gå in på varken filippa k eller tiger. Kände mig nästan för smutsig för såna saker. Eller nåt sånt.
I vilket fall fick jag inköpt ungefär ett par jeans à la Dallas och cirkus fem tygbitar för överkroppen. Och så lite krafs också såklart. Är otroligt nöjd med mina inköp tror jag. Synd bara att man spenderar 75% av sin vakna tid i slafskläderna hemma. Men så är det att vara student på heltid, kan jag förtälja.
Annat som hände var att vi åkte tyst kupé och blev påminda om saken.
Som smålänning känner man sig väldigt stockholmsk i sitt uttal där nere.
Och jag åt oxfilé.
Förlåt att jag har varit inaktiv men jag har umgåtts med min dator och annat kramvänligt material på senaste.
Och så skriver vi det obligatoriska facebook-inlägget.
Min slutsats: Jag tror faktiskt inte jag har fler vänner att skaffa på facebook nu. För att 1. man kan bara inte lägga till alla från lågstadiet och 2. jag råkar vara en av dom som har vänner/”vänner”/vänner(?) som inte är med och 3. det har faktiskt hänt att personer jag lagt till inte besvarat min förfrågan, och det är faktiskt oerhört elakt.
Kanske borde man gå ur nu då, när man inte kan lyckas att få fler vänner. Det är ju trots allt det som är en av fäjsbook’s hörnstenar.
Jag har bakat en ansenlig mängd bullar och pluggat mycket mycket lite idag. Lockas av vaniljsocker långt upp i gommen medan sjukskrivningsstatistik står mig upp i halsen. Kul. Vet faktiskt inte riktigt hur jag ska hitta den där ambitionen. Min katt ligger och gresar jämte mig nu. Det ser himla avslappnat ut faktiskt.
Kvällar är långa. Kör en regular dj bobo-sökning på youtube (ett av senaste tidens glädjeämnen) för att sluta virra i långa minutrars land. För vem i hela världen orkar plugga 24 timmar om dygnet? Ska inte påstå att jag är ens i närheten, men ni vet. Nån slags underliggande förväntan på någonting jag inte riktigt kan sätta fingret på. Ett sånt där tillstånd där man putsar alla fönster på ett hus man inte ens bor i ideellt en hel dag samtidigt som man lyssnar på System of a down (!) kanske vore nåt. Känns inte riktigt aktuellt just nu, dock.
Senaste veckan.
Danny feat. Therese – 57 lyssningar
Danny – 43 lyssningar
James Blunt – 33 lyssningar
Timo Räisänen – 30 lyssningar
Lars Winnerbäck – 20 lyssningar
Håkan Hellström – 16 lyssningar
Ibland känns min musiksmak så…absurd.
Lördagsmorgon.
Idag fick jag ett väldigt glädjande paket. Luktade ju lite 2004 (?) i och för sig, men vad gör det när dom är så tilltalande?
Now with 100% more comfort.
Så oändligt mycket självömkan man tycks ha inom sig. Det är så fasligt patetiskt. Känns ju hyfsat befogat i och för sig, men ändå inte. Man vill ju kanske inte gå om gymnasiet direkt, men då fanns ju åtminstone minst tre personer omkring en som hade samma visioner som en själv när det vankades helg. Och så fanns ju haidukk.
Jag måste börja inse hur mycket jag måste släppa. Det är det svåraste av allt. För just nu, tja, det är bara patetiskt. Saknar till och med stunderna jag varit helt fantastiskt dissad. Då är det illa.
Men mest av allt saknar jag stunderna av totalt flow och dom oändliga diskussionerna på temat med mina kära följeslagare.
För att ta tag i saken ska jag nu sätta mig på cykeln i ett muller av discomusik och försöka gråta sönder min idiotiska bitterhet.
För att avleda danslusten då kanske.
Ibland känns det verkligen som om man skulle kunna leva sitt liv i ett växthus. Här odlar man sina vindruvor och tomater, liksom. Jag och katten hade ett moment här igår.
Kanske kommer min dator få en allvarlig stroke eller dylikt när den de senaste timmarna blivit fullständigt infekterad av Danny Saucedo och hans sköna flowdänga. Jag är helt besatt av den där låten – ärligt talat – och jag kan inte komma ur det. Känslan är helt brutalt nice alltså.
Brutalt var ordet. Nu är det bara det här med skinnshortsen då…
Idolartisters påverkan på vardagen.
Upp som en sol.
Och ner som en pannkaka.
If only you i högtalarna som en reminder om allt.
Men samtidigt så idag. Idag är det kommunikation och ickekommunikation på hög nivå som gäller. Att utgå från att man är omtyckt eller kanske inte är frågan. Att försöka göra infall och planera stort. Tolka som vanligt. Man kan inte alltid få allt. Men ibland får man ju det såklart. Det svider att tänka på så jag tänker inte göra det mer. Dygn av lycka. Jag vill vara drömmen som man ibland känt det som om man var. Måste allting vara så svidande fint i harmoni med låtar? Uppenbarligen. Du sa det så.
”Andra ledarskapstest av detta slag avser visa vilken stil den svarande har i vardagliga situationer respektive i motgångssituationer, ibland uttryckt i metaforer typ uggla, lejon, sanktbernhardshund etc.”
Åh, så pedagogiskt. Jag får roliga bilder i huvudet.
- Det här känns lite som en film, tycker inte du det?
Hm, jo. Ungefär. Gessleromantikern inom mig har talat.
Det enkla borde vara enkelt nu.
Som sagt. Avskalat. Befriande. kram.
En display som visar ”ett nytt meddelande, läsa nu?” blinkar mot mig på skärmen ikväll. Eller den blinkar i sinnet i varje fall. Sitter och kollar bildmappar från forntiden och uppenbarligen var man så nostalgiskt medveten att man fotade sin gamla telefon i en upphetsad stund. Och alla känslorna från tiden med telefonfan kommer givetvis tillbaka. Återigen tas man tillbaka till när kraven var låga och självklara. När man bara såg rätt bokstäver på den där lilla displayen så gick man runt och var tokig i timmavis. Det var enkelt att trycka på rätt knappar, och plötsligt var responsen min. Mitt livs kanske allra högsta mål uppnåddes i den telefonen. När man cyklade till buss och lyssnade in sig och skrev på knapparna om känslorna och blev lycklig. Jag försöker nog göra detsamma fortfarande.
Men det är inte lika enkelt.
Eller mer korrekt. Det är enkelt i tanken men i praktiken… nej.
Jag vill godis soffa trygghet morgon mörker natt oasis. Jag vill helt enkelt lyssna på oasis och kramas.
Har spenderat dagen på en filt i solen. Skönt. För klimatet är nästan besvärande behagligt idag. Men i alla fall. På en sådan plats, som en filt i en sol, blir allt så lättöverskådligt och hanterbart. Där ligger mina solglasögon, där är litteraturen, där är telefonen, där är min nyss tömda glassbunke. Och där i mitten är jag mitt i solen i min bikini jag är så satans trött på.
Jahapp, idag började jag då på mitt nya liv. Nämligen en ny kurs. En jävligt gravid kurs, if ya know what I mean? Vi är tio pers. En är kille, resten är tjejer/kvinnor/mammor. Jag är väldigt yngst. Medelåldern ligger nog kring 30. Min vision om att hitta vänner att gå på disco med känns ju löjligt avlägsen helt plötsligt. Inte så att jag missunnar någon konsten att bli vuxen, men i detta sammanhang.. ja jag kände mig så himla pubertal. Frågan är nu bara om man hittar några polare bland poeterna på skrivkursen? Ja vi får väl se. Man är ju rätt desperat, ärligt talat.
Lugnet man borde ty sig till.
Vad är det som gör att man aldrig sitter vid ett regelrätt skrivbord nuförtiden? Av någon orsak känns ett bord som inte inkluderar en dator högst otänkbart i dagens samhälle. Och ändå så ser det ju så fridfullt ut. Här kan jag sitta med min rosa lilla tolvtummare sen. Man måste ju vara kontaktbar. Det vet ni nog.
Howdy.
Gjorde en mindre undersökning i mina föräldrars skogömmor och fann ett par tja, ganska välbevarade boooooots. Alltså jag vet inte alls om jag kommer använda dom över huvud taget, men den där typen av skor ger mig visioner. Visioner om löjligt tighta jeans, skynken och ja, dessa skor. Det är nåt grovt och manhaftigt över det som gör mig lite småtänd. Ja som sagt så vet jag inte. Korta jeanskjolar kan ju vara sexy med. Tyvärr är ju inte dagens väder alltför hotpants-ish.
leave a comment