Melankolisk tur.

Ja jag vet att alla skiter fullständigt i det här. För ni vill bara läsa Schulman-bloggar. Planerar att starta en ny som handlar om att jag är hans hemliga älskarinna (mardröm) och jag lovar att jag får cirkus femtontusen googlingar om dagen. Minst. Vilken god idé. Usch ja.

Har ägnat helgen åt ålderdomshem och morgonradio med Markoolio. Hemskt trevligt barnprogram han har i p3 på helgerna ju. Jag tror han är sympatisk. Osympatiskt att köra barnprogram och samtidigt vara officiell marknadsförare av HB kanske, men jag tror inte det påverkar barnen såå mycket. I vilket fall är det trevligt med diskotek i bilen när man kör dom där turerna. Det är då jag har musiken som högst och sjunger med i play it for the girls och dylikt. Det är också där jag lär mig texterna till alla odågor och plågor . Typ natalie, men den tycker jag inte om. Danny kan jag liksom uppskatta ibland. Nu lyssnar jag på cardigans. Fråga mig inte varför. Melankolin flödar.

Man kan inte slänga bort vissa saker. Jag slänger inte, försöker vårda.

Jag vräker i mig onyttiga saker. Singoallakex och så den där rullen.
Ändå vägde jag bara cirka ett kilo mer än när sommaren började idag.
Är det det som är meningen med livet då eller?
Nej det är det ju inte men däremot lite glädjande.

Vänta på gräddlöshet.

Min budapestrulle blev helt sär. Fullkomligt sär. Fast god. Den vita grädden blandad med blåbär i en lila regnbåge gjorde mig lycklig och nu väntar jag. Väntan är på något sätt allt som finns. Väntan. Och flow. Vänta på flow. Vänta på mat. Vänta på att jag ska ta mig orken att sätta mig på träningscykeln så att man slipper känslan av att vara fylld med grädde från topp till tå. Jag slarvar med maten. Slarvmaja. Jag blir väl förvisso inte tjock, men varför pratar man aldrig om hål i tänderna längre? Förr i tiden skulle man hålla sig till godis på lördagar för att man fick hål i tänderna annars. Nuförtiden blir man bara tjock. För det finns ju faktiskt löständer. Inte lös slankhet.

Så nu ska jag cykla tio jävla minutjävlar. Fy farao vilket massivt pass.

Så var det.

På ett sätt vill man ju ha samma förutsättningar som då. Samma gata man gick och samma glas man drack ur och samma tveksamma drag i spelet. Samma gata alltså. Och rösten och flöjten som förföljde genom natten genom stereon och myste sönder mig i mitt stilla rus. Det var så fint. Morgonen med suddgummit och vilse och linjalen. Skimret.

Aspö.

 

 

Ett välbehövt avbrott i skärgården slår aldrig fel hos mig, och känslan av att komma hem var påtaglig även om jag inte alls bor där eller någonting. Men man är tydligen släkt med huvuddelen av befolkningen säger dom. Dom hälsar även om dom inte har en aning om att jag är en avkomma. Troligen. Det syns på typen av solbränna om man är inföding tror jag. Så jag cyklade, åt godis (som vanligt), badade i kylan och åt makaroner som dom ska smaka i såna stugor. Obs ja, det är inte stugan på bilden vi huserar i utan en annan liten jäkel som jag tycker mycket om. Tack släkt för att ni ger mig tillgång till lägen jag troligen aldrig kommer få råd att köpa mig till. Mitt livsverk javisst, men nu håller ju en massa konstiga människor på att bygga upp nån slags arkitektorisk (eh heter det så?) perfektion med konstiga byggen till höger och vänster. Och jag är lite rädd där också. Men ändå. Det är ett magiskt lugn som kan infinna sig.

Om di gamle.

Det lämnar spår att arbeta på ålderdomshem. Arbetsskadorna tycks gro starkare och starkare för var dag som går. Man börjar ju framförallt tala som dom äldre och så ger man nästan kommandon i stil med ”och så får du ställa dig upp!” när man själv är på toa.

Angående språket så är det meningar i stil med ”sicken vacker flicka!”, ”se va di är granna blommorna”, ”va di står i!” och ”ska du finna dig en karl?” som slipper ur mig ungefär konstant, och det är när jag kommer hem och pratar sådär med päronen jag inser hur skadad jag är. Men faktum är att jag stundtals tycker det är riktigt roligt. En dam sa att jag borde bli doktor så duktig som jag var – vilket självklart är en grav överdrift – men hon erbjöd sig att sponsra min utbildning. Haha.

Men tänk så lätt det är att göra dom nostalgiska. Jag kan nästan kliva in i deras tid och tänka mig hur det var när den där dansbanan fanns och min farmor och hennes polerz gick på galej. Det är då man verkligen uppskattar saker och ting, när tanterna börjar gråta över den ungdom som var och över deras män dom var gifta med i sextifem år och så tänker man att ja, jag har allt det där framför mig. Tänk vad viktigt det är egentligen.

Sen måste jag säga att jag har ju mycket hellre löständer när jag blir gammal än nåt annat, för löständer är faktiskt riktigt snyggt!

Det jag vill.

Just nu. Är jag. Sån där att jag vill typ gå utmed havet och titta på båtar och veta att allt är perfekt och kanske tala till en mås om vädret och kramas och hylla och sen gå in i ett varmt hus och dricka oboy och rostat bröd och se på tv och frossa godis och så… Ja helt enkelt sådär som det är när det är riktigt bra och alla ingredienser finns på plats. På lördag kan jag uppfylla hälften. Vi ska till min älsklingsö och där ska jag filosofera och cykla på mina stigar och äta pasta på plattan och läsa pocket. Åh vad det är fint ändå! Så fint! Jag är lycklig ikväll! Lycklig som jag kan vara när jag inser vad jag har. Jag. HAR. Och det spelar verkligen ingen roll, varken det eller det eller det spelar någon roll. Bara vara som det heter. Svårt men givande.

På playan kan man andas.

 

 

Besökte just playan för en välbehövd paus. Jag fick introduktionspapper inför hösten idag och det kändes lyckligt på nåt sätt. När dom där konkreta planerna börjar målas upp känns allt sådär spännande. Att det troligen bara är nio pers som ska gå kursen är väl bara att acceptera, alla har väl inte insett att det är böcker som ”Det pedagogiska ledarskapet”, ”Ledning och förståelse” och ”Ute och inne i svenskt arbetsliv” man vill sitta över i höst. Jag är sugen!

Ikväll blir det antagligen makaroner och Mr. Bean hos mig.

Independent woman part 3.

Ibland när man läser nån slags blaska eller liknande där man frågar folk om hur dom vill att en tjej ska vara så finns det vissa saker som alltid återupprepas. Klyschigt som in i bängen men ja det brukar stå att ”tjejen ska vara självständig”. Mitt problem är följaktligen att jag inte är det. Jag är väl å ena sidan ingen likgiltig person som inte märks av över huvud taget, men å andra sidan har jag vant mig vid att väldigt lite handlar om mig själv och att väldigt mycket handlar om andra människor och hur de finns i min närvaro. Jag roas helt enkelt inte tillräckligt av att bara se fram emot vad jag själv ska göra utan måste ha något som har med någon annan att göra framför mig för att inte bli totalt nere och tycka allt är trist. Kanske ger jag för mycket hela tiden så att jag tror att alla andra är precis som jag. Den intensitet jag lever för och tänker mig att jag ska vräka ur mig hela tiden och de ansträngningar jag lägger på mitt utseende kan kanske omöjligtvis vara svår för andra att orka gå in på. Det är väl klart att inte alla kan se det. Det är väl klart att man inte kan förvänta sig samma sak tillbaka. Andra människor har andra preferenser som kanske inte jag ser. När jag prioriterar är jag inrutad. Jag tror att blir det inte så är det verkligen inget att ha. Är jag då ointressant jag som anstränger mig så jävligt som jag tror. När jag gör allt för att vara den bästa kanske andra gör annat. Som också är det bästa. Som också är bra. Som får den personen att må bra. Kan jag göra saker som får mig att må bra som inte inkluderar andra människor? Som inte bekräftar och finns där. Som bara handlar om mig själv. Som inte får mig att räkna minutrarna för att jag tror att ja nu är jag bara en person som gör allt men som fick tji.

Och kan jag kanske lära mig att inte alla är som jag när det handlar om att visa. Att inte alla är så övertydliga som jag, att jag kan tro på att det inte är någon fara då. Att jag helt enkelt bara är ovanligt övertydlig. Att jag får lita på att det är jag på dom bilderna där jag faktiskt tycker att jag är så snygg som jag vill vara. Tänka på det som har sagts och inte tvinga fram nåt som kanske inte nån tänker ge ändå just då. Vara lite mer självständig och inte bry mig så mycket. Säga mer av det som jag säger när jag litar på att det är så, lyssna och ta in men ändå veta att nej världen går inte under. Och även om tyst kommunikation är den värsta sorten räkna till tio och inse att nej alla är inte som jag. Nu går jag vidare och litar på att allt är okej ändå. Att det var bra att var så. Bra att hålla ut. Bra att vänta ut. Bra att jobba på sina brister.

Även om det innebär att hålla på mig. Slita mig från allt jag vill säga göra whatever. Svettas istället.
Igår pratade jag en stund med en tant som hade gjort alla sina kläder själv. Hon hade en ljusblå stickad tröja och sen en röd stickad väst över det och en kjol och allt var så himla fint. Hon är 86 och börjar ju bli lite till åren, så jag sa till henne att hon var fin och välbevarad och att hon borde veta det. Hon verkade verkligen bli glad och lyste upp med hela ansiktet. Det var så fint. Jag tror inte hon är så bortskämd med att få höra det och det ska jag nog ha i åtanke. Jag skämmer bort. Fy på mig! Jag vill allt nu här ge mig. Men jag måste vänta.

Lajv i linnéparken.

Sällan men ibland är det verkligen på plats att utbrista i ett OH MY GAAAAAAAAD. Typ. Jag ska inte gå in närmare på saken, men ibland blir jag verkligen förvånad på riktigt. Sådär så att jag inte ens kan beskriva. Och man kan ju inte gärna säga OH MY GAAAAAAD heller. Man får helt enkelt respektera.

Ikväll såg jag Måns Semmelröv lajv. Alltså inte lajv som i att han bar gycklardräkt (och inte heller lajv på lunar) även om det vore roligt utan bara live som i live på Allsången i Linnéparken. En trevlig tillställning faktiskt eftersom det faktiskt känns som om staden har ett liv då. Anyhow så var ju Cara Mia lika glädjande som vanligt även om det knappast bara är jag som tycker det. Men. Jag har en särskild relation till den låten trots allt, den får mig alltid att se ljuset i den handspritfyllda tunneln.

Började jobba idag. Och tja, det är väl ”hårt”, men jag lever än även om jag fick frågan ”är du död?” från en av damerna.

Ett förtydligande.

Gott folk. Jag ser att ni googlar mycket på ”suger”, ”sväljer”, ”alla suger”, ”suga”, ”suger och sväljer” och så vidare… och ja, det är helt enkelt bara ett tecken på att ni är intresserade. Det förstår jag mycket väl. Men om ni verkligen vill ha guider till det perfekta blowjobet så är det inte här ni ska söka! Allvarligt talat, ni är helt fel.

Hejdå öland.

Fotat får? Check.
Ätit för mycket glass och korv? Check.
Införskaffat tee med budskap? Check.

Ölandsvistelsen fortlöpte på ett mycket tillfredsställande sätt då solen tycktes nå fram nästan typ 70% av tiden vilket passar en soljunkie som mig. Det blev fina stenstränder där det var kulare än på andra ställen, alldeles galet stora portioner glass som inte ens dom var nog stora för mig, gräl om strunt som bara blir viktigt på semestern och mat på alltifrån det dyraste stället (aja, det ingick i hotellkitet) till en måltid på det angenäma Kycklingköket. Vi hade havutsikt som sagt – om man stod framme vid tvn och hängde – och vaknade varje morgon i ottan för att avnjuta en frukost som givetvis inkluderade singoallakex och foppatoffelspaning utöver hamnen.

Foppatofflor är troligen den mest tragiska trenden EVER. Btw. Människor som tycks välklädda från topp till fotknöl verkar uppenbarligen tycka det innebär pricken över i:et att bära ett par foppatofflor när man går ut på promenad bland folk.

Övrigt som hände var att jag idag drygade vid rödljusen och fick tutande jävlar bakom mig varpå jag visade fingret i backspegeln för att sedan upptäcka att personen jag gjort det åt skulle till exakt samma ställe som mig. Så det kan gå. Som tur väl var körde han i drajven på dånken (som var målet där man gärna åt mer glass) istället för att gå in så jag slapp en direkt konfrontation.

Hej öland.

Men guuu va less jag blir! Om man skulle läsa igenom alla blogginlägg som någonsin producerats av moi (än värre fick tag på min msn-historik) skulle man inse att jag är en god människa som är rå men god. Okej? Jag kanske uttalar mig som ett drägg men det betyder ingenting. Okej? Jag umgås i kretsar där man hälsar med könsord. Okej? Det är ju förjävligt egentligen, men ändå.

Nej som ni ser följer jag alvars exempel med att flasha med hur jag packar mina raffset inför semestern och även om jag bara åker tjugo mil så är det vad jag behöver. Nu lämnar jag hyddan för havsutsikt och hotellakan! Fuck the rest!

Jag är inte den som brukar sukta efter skivsläpp. Har ju knappt nårra idoler och förebilder längre. Det tycks inte finnas så många artister jag kan gräva ner mig i utan mer av flyktiga låtar som jag kan älska men med ointressanta artister. Jag söker kompletta skivor och älskvärda artister som jag kan youtube:a på och som faktiskt bloggar om saker jag bryr mig om sina hemsidor etc.

Tack då Darren! Den 20 augusti släpper han en dubbelplatta med cirka 25 spår jag kan lyssna in mig på utan att bli besatt av enskilda låtar för att istället ägna mig åt helheten. Man får väl förlåta honom för hans nya look à la nästan ollon plus engelsk internatskoleoutfit och inse att det finns något växande i singlarna istället. Tror detta är huvudspåret och visst, det är inget jag blir vrålkåt av, men jag älskar det ändå fast jag ibland kan bli rädd av hans musik när jag är ensam i ett mörkt rum.

Kanske är han det som mest liknar en idol i mitt liv.

Come closer! Aaaaah!

Ett fullkomligt uselt cara mia-klipp från skansen på youtube och jag blir gråtfärdig för det är så…vackert. Snälla underbara cara mia som simpelt och idiotenkelt får mig på fall i sin suddighet. Jag vet inte vad det är, men det är väl dom där skrikande brudande som gör mig blödig. Man kanske skulle bli en sån helt enkelt. En sån som vrålar åt småpojkar på skansen. Förstår ni inte? Nej det gör ni inte. Jag är så inne i min egen lilla värld. Det gör liksom inget om det är en onehitwonder och att det är skrivet av fredrik kempe och att det är världens mest löjligt enkla melodi för jag blir så LYCKLIG. Lycklig lycklig lycklig, av månsen och av cara mia. Det är så sjukt naivt att jag får bölder av min lycklighet!

Gah jag är en sån fjant.

Anyhow så blir man ju fan lite off..? Eller blir man inte det? Jag droppar nåt sen ska vi se, spelet kan börja.

Om det regnar på öland så kan vi gå på promenad. Kanske rentav jogga? Fy farao vad jag känner för det. Fattar ni, jag kan gå promenader nu. Jag kan till och med springa runt huset! Flera varv! Jag kan göra det på riktigt, utan att ramla ihop i en hög och snyfta högljudda patetiska stycken! Förstår ni hur stort det är? STORT? Stort som i att jag kan få tillbaka mitt liv i detta nu. Stort som i att jag kan gå ut på krågen och dansa mig bitter till dålig musik. Okej att jag får ont sen men det gör inget…nåt.

Sommartankarna tar överstyr och jag vet inte var jag ska ta vägen. Nu gör vi det bra, nu gör vi det BRA.
Något annat finns det inte rum för.
Jag ska åtminstone försöka.
Obetalbart.

En fortsättning på analysen.

En ynka mellandag fylld av tankar och rastlöshet och jag hinner leva upp till mitt eget rykte så bra som bara jag kan.

Citerar mig själv:
”Jag har lätt att tro att jag inte är omtyckt och försöker göra allt bra lite för mycket när det egentligen inte hänt nånting.”
Som ni säkert förstår har jag redan lyckats. Onödigt sms, onödigt onödigt. Eller för mig kändes det ju skönt att skriva såklart, men jag försöker för mycket. Det räcker med att säga en gång att man inte menade så tror jag.
Citerar mig själv:
”Jag väntar för mycket på andra.” Så istället för att som du säger ta för mig så lägger jag mig och väntar istället. Och klart man verkar anti om man bara väntar och inte gör det som man väntar sig att andra ska göra.

Ovisshet är ett ondskefullt fenomen. Men vad ska jag vara oviss för, egentligen? Regnar det så regnar det. Man kan vara snygg ändå. För i fasen. Plingar inte telefonen så gör den inte – uppenbarligen. Kanske är man inte hatad för det. På alla plan.

Men jag kommer inte lära mig det ändå. Det vet jag väl! 

”Jag vill ha alkohol”…

… sa Lisen, men så blev det bara chokladmjölk hos den roliga gubben istället.

Japp! Det blev gathering till slut och alla fem djävlar dök upp. Hela svarta klubben återförenades för en kväll och genomförde denna rendez-vous med galans. För det är inte lätt att samla ihop ett gäng så utspritt på flashiga uppdrag. Eller hmja, graden av flashighet i mitt liv kanske inte är så hög, men ändå! Lisa som ju lever sitt ”ärjagkär-liv” i Paris och Sara som flyr till filminspelning i Thailand tycker åtminstone jag har flashiga liv. Alvar ska åka till Turkiet och steka till sig en vecka medans jag äter prinskorv och Lilly sliter aset av sig på sitt pass vid porttelefonen. Kind of. När vi är samlade är allt bara så underbart trots allt.

”Vet du vad jag gjorde i Bryssel?”
”Haha, hon s** ju av en *****!”

Honeys!

Nu drar vi slutsatser!

Jag hänger upp för mycket av mitt liv på andra människor.
Jag tror att jag kan planera saker som inte kan planeras.
Jag kanske tror på ödet. Kanske.
Jag oroar mig för allt som inte händer.
Jag vill för mycket och när jag vill så vill jag allt.
Jag är för nostalgisk.
Jag tror världen går under för småsaker.
Jag väntar för mycket på andra.
Jag är för rastlös.
Jag är för naiv.
Jag har lätt att tro att jag inte är omtyckt och försöker göra allt bra lite för mycket när det egentligen inte hänt nånting.
Jag har väldigt svårt för håriga badrum.
Jag lever för kicken.
Jag är löjligt fåfäng.
Jag tänker för mycket på triviala saker.
Jag komplicerar.
Jag hoppas på väldigt mycket.
Jag har insett att jag faktiskt uppnått mycket av det jag drömt om.
Jag dagdrömmer.
Jag är sentimental.
Idag är dagen för självrannsakan. Kanske är det som låter negativt också positivt i många situationer. Det hoppas jag i alla fall.

Fast egentligen tänker jag också väldigt mycket på hur jag ska få ner en jävla måltid om bara tre timmar.

Dom sa på radion att det regnar idag.

När sommaren kommer ska jag visa dig bättre dar. Men inte är det väl idag. Det är så blött att jag inte ens rullat upp och när inte solen skiner tycks saker och ting tappa sin glans och så blir man lite sådär bitter som man inte ska vara och så tänker man att man kanske inte ska kläcka ur sig allting utan hålla på sig istället. Man blir bara besviken. Ju. Men sen vet man ju att i regel kommer en gliring när man minst anar det. Om några år till kanske. Eller om nårra dar. Inte idag i alla fall. Detta är den där dagen. Första tisdagen i juli. The evil. Nej men vafan! Idag ska vi ut å supa. Not. Eller officiellt så ska vi äta thaimat och ”ta en drink” som i Paris. Tror jag. Var det idag som jag skulle spela gitarr? Kanske. Man kanske ska ta upp sitt extremt deppmeckiga spelande som jag i princip bara sysslar med när jag gråter. Och jag vill återigen påpeka att det inte behöver vara något negativt. Jag gråter ju för att jag spelar så vackert. Typ. Eller bara allmänt.

Jag gråter inte.  Det var nog ett tag sen faktiskt.

Det pratas mycket om flighter och semesterplaner och Daytona här ibland. Fadern pratar om hur priserna går upp och ner och att man borde boka nu om man ska få ett bra pris, och när är huset ledigt och hur länge ska vi bo där. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Spontant känner jag ju liksom bara att jag ju aldrig sätter mig i ett flygplan igen. Det ger mig bara en total panik, kväljningar och ångest. Eller det skulle vara med massa knark i mig då. Mer än sist, för det bet inte på mig. Men om man inte flyger kan man aldrig få nåt liv antar jag. Man kan inte sluta flyga för att det ger en dödsångest. Inte alls. Det är bara att knarka på. Cool, I guess.

Jag knarkar inte. Bara när jag flyger.

Jag drömde en dröm som gav mig avsmak. Den handlade om blonderade pottfrisyrer och sen rakat under och fetma.

För övrigt har jag listat ut att det var nog mer än ett halvt kilo godis där i helgen. Nice. Men som jag har sagt: när jag börjar gå upp i vikt av det slutar jag. För än så länge går jag bara ner. Alltså är det bara jag som njuter av att plocka lösgodis alternativt äta onyttig mat jämte tjocka människor? Fan va ondskefullt.

Ta emot och var glad, idag är jag kärleksfull!

Att det kan kännas så skönt att bara säga saker. Jag bara älskar att klämma ur mig dom mest komplicerade komplimanger och infall när dom poppar upp i huvet sådär så jag bara bubblar över om jag inte få kläcka ur mig dom. Mitt jäkla babbel. Det kanske är ett rent helvete att stå ut med (?). Men jag måste ju få säga. När jag tänkt på något. Annars får jag panik. Man ångrar ju bara det man inte gjort, säger dom ju. Äsch och blurk, ni får ta det helt enkelt. För ni ska vara veta hur ärligt det är och hur mycket jag menar det. Varför jag känner mig sådär hoppig ikväll vet jag inte, men det kan vara solfrossa. Eller att jag känner mig så himlans ödmjuk och kärleksfull idag. Det är ju rätt fint ändå.

Men det är ju ett mök hur flummig man blivit. Jag kan vara konkret också!

Kalvdans människor, ge mig! Crème brulée hello hello, jag köper snart!

Jag antar att det innebär ledighet när man både läser en hel bok och filar fötterna på samma dag. Och när rastlösheten kommer krypande, då vet man. Samtidigt känns allt seriöst läskigt just nu, och då menar jag inte sommarjobbet. Det är inte seriöst på riktigt. Jag menar dom stundande studierna, höstmörkret och allt annat som inte bara är prinskorv vid havet och vita lakan på Öland.

Vad jag verkligen behöver är en NY skiva. Gärna två eller tre.
Det gamla gör mig snart galen.

Jag skulle ju ha snelugg sas det. Så jag provar med en liten röd klämma där uppe till vänster i mitt randiga nattlinne. Och plötsligt känner jag mig som Madicken nånting. Busig på nåt sätt. Jag kan prova bland folk också nån dag, lovar.

När var det sa du.

Just nu är ett sånt tillfälle när jag egentligen inte har ett enda strunt att tala om. Eller klart jag har, men det hade passat bättre att citera lite låttexter. Men det gör man ju bara inte antar jag. Det blir så lunar anno 2002 då. Men ibland är det precis som att låtar kan beskriva bättre än en själv. Eller så tror man att det är som i låten för att hitta en enkel orsak. Men hello! Kausala samband is not the shit! Det vet vi alla, eller hur.

Helgen blev mycket godis och bra saker. Klart jag går och köper frallor. Rosa the movie och pinsamma barn kan göra vems helg som helst. Men egentligen har jag inte kommit mycket längre. Jag är precis likadan. Eller nej förresten. Jag är 20, men för en vecka sen var jag 18. Vi satt på café ju. Eller åtminstone om man tittar i almanackan på siffrorna. Datumen passerar ju precis likadant. På tisdag blev det vardag igen. Häpp häpp gick jag i gymnasiet också däremellan? Ja det gjorde jag. Hoppla. Underbara tid. Tänk vad mycket jag hunnit med. Senast idag en ny erfarenhet. Cool. Haha, va kul, det kan jag inte förtälja. Sen på sätt och vis står tiden stilla också. Låtar igen. Låtar låter alltid likadant. Vilket hyckleri va. Man kanske blir lurad av dom vad klockan är och vilket år det egentligen är. Det är lätt att låtsas.

Frågan är vem som uppskattar sånt här dravel.

Jag menar var är komiken? Hej skämt. Man kanske borde göra narr av saker lite oftare så det blev lite fart här på bloggen. Nu blir det åka av som dom sa. Jag ska bara ta reda på vad jag ska driva med först.