Kalla mig.

”Älsklingen, vad du tycker det här är intressant.”
”Vad tror du? Vad hette jag?”
”Va? Älsklingen?”
”Va?”
”Älsklingen?”
”Mmm.”

Va fint. Jag börjar ju nästan tycka om min knäppa bok
när såna här meningsutbyten dyker upp.

Ät mig ät mig, säger den.

Jag trodde aldrig jag skulle bli en sån som lät disken stå tills den började lukta. Så att till och med mina väna special k luktar i skålar som jag åt i för öh två veckor sen. Och inte skulle väl jag bli en sån som fick dammbeläggningar bakom toalocket. Nej inte är väl jag en sån! Så jag tog tag i det så till den grad att jag nu vill äta upp mitt badrum. Med min nya turkosa matta och nästintill ätbara tvålar i sina fina fodral och cremer som jag knappt vågar använda och alla burkar jag satt små saker i. Jag måste helt enkelt börja städa lite oftare som jag gjorde förr.

Innan man blev en gammal hagga.

Lägg av.

Linda Bengtzing dunkar från alla håll. Det är magi och allt snurrar. Öland & Kalmar 2007 och jag mitt i smeten. Eller så är det väl inte alls egentligen. Jag som fjantar, jag som dummar mig, jag som är dum. Tänker.
Köpte jeans som får mig att tänka på sotare och ribbade linnen hos fina märken som jag ändå inte kommer köpa, åt glass i såna mängder att jag nästan fick dåligt samvete och började tänka på figuren likt en medelålders och tittade på en gräsmatta så jag nästan började gråta. Jäjä.

Dom behöver inte spela Truly madly deeply så fort man går in i varenda affär ju.
Särskilt inte i originalversion vafan. Man blir ju religiös.

Minnets makt.

Så läser man gamla dagböcker och detaljer man inte tänkt på kommer upp. Det förflutna må vara romantiserat, men fördelen med anteckningarna är att de hjälper en att komma ihåg det som inte smickrar så jävligt. Det som var så drygt och pissigt och jävligt. Allt det där som kretsar kring den moderna tekniken som har byggt om i villkoren och som gör att man kan kontrollera och svikas som aldrig förr. Sms och inläggs vara och icke vara har då alltid varit ett hett ämne, och den tid man våndats kan nog räknas nästintill i månader. Det är ju inte klokt egentligen. Väga sina ord väl heter det, och visst har man väl försökt. Men ändå. Längtan och drömmen som alltid slogs ner av en starkare kraft tycks dominera i stort sett jämt och bara dagboken vet hur man tänkt. Faktum är att man tänkt likadant varje gång. Och alltid har man varit så himla optimistisk för något som aldrig skulle ske ändå. Det är väl tragiskt. Men ändå är det väl nåt som gjort att man tyckt det varit värt det.

Men som tur väl är har det förändrats.

Det som blandas är inte alltid gott.

Just nu råder en viss förvirring. Och kanske är det på grund av den ålderskris jag går igenom. Alltså, jag går inte direkt igenom nån kris alls för det här tillståndet uppnår jag oftare än vart, tja, tionde år. Snarare är det väl det förflutna och framtiden i ständig kombination som skrämmer mig. Min förkärlek till nostalgi kombinerat med min lust att planera slår slint i varandra och så blir det klurigt. Omöjliga ekvationer som förvirrar helt enkelt. Eller enkelt och enkelt, inget är enkelt. Vilka låtar ska jag lyssna på i ipoden för att uppnå dom rätta reaktionerna? Hur ska jag låta bli att irritera mig på saker som inte spelar nån roll? Hur ska jag göra för att uppnå den perfekta harmonin? Om man ens vill det. Det är ju skönt att ha lite turbulens så att man inte typ vore färdigutbildad sopgubbe eller nåt och hade livet utstakat.

För det vore ju tråkigt.

Och jag överdriver. Jag är jättenöjd med alltihop och alla är snälla mot mig. Vi fick till och med VG på vår b-uppsats och jag är så stolt. Det är stabilt som fan. Det är bara jag som letar intriger och förvirrande punkter att bygga upp nåt på. Patetiskt idiotiskt dumt hallå om ingenting.

Oroa er inte, jag bara fjantar. Jag badar i handdukar och väldoftande lotions och tvålar och kan gotta mig i evighet om jag vill. Vara naiv och tänka på Öland och köpa nya kläder och sola och tjäna pengar på att mata gubbar och vara nöjd. Det är ju jag själv som skapar turbulensen i mitt huvud bara. Och troligen mår jag bara bra av den. Den får mig att inte vara så jävla säker.

Och jag kan inte få ALLT. Jag måste ta in det nu. Nu nu nu. Men så kommer Håkan Hellström och ställer till allting.

Äh jag vet, det är troligen ingen utbildning för att bli sopgubbe. Eller det är det säkert.

Offer.

Idag fick jag den första uppmärksamheten över mitt inköp av dom redan nämnda Ray Ban-kopiorna från ett skabbigt stånd i hultsfred. Känns ju faktiskt som man är relativt tidig med inköpet (om man nu inte räknar folket på fähstivalen) men något säger mig att det redan om några veckor kommer kännas som om hela världen införskaffat sånadära och så blir man bara ett offer för modeindustrin. Som om man inte vore det redan lixom. Man läser i tidningen (nej jag syftar inte på DN) att ja nu ska man ha wayfarers och så nästa dag ser man i varenda modeblogg bilder på Kate Moss i sina shades etc osv. Och sen dagen efter det har man köpt sig ett par själv.

Det trevliga är dock att jag ska passa på att fähxa till min faders äkta räjbäns innan trenden bryter ut totalt för att sedan känna mig helt sjukt ball för att jag har äkta. Åtminstone en månad. Sen kommer ju alla ha kontaktat sina föräldrar för egna par.

Man är aldrig unik ändå.

Varför är det alltid så att när ett par jeans nått ett stadie då slitningen är 2 die 4 så går det i samma veva hål i rumpan? Det måste vara en ond förbannelse omöjlig att fly. Eller så går man helt enkelt runt och flashar med hålet och låtsas som att det är lika tändande som öppna trosor.

Denna låten är en hyllning till mig själv; I rock!

Så var man tillbaka i vardagen efter nästan fyra dygn i kyliga soliga äckliga underbara hultsfred. För det måste ju vara nånting som gör att man alltid tycker det är sorgligt att lämna när man samtidigt mår som allra sämst rent fysiskt. Fötterna är blåsbeprydda, ryggen mår allmänt inte bra, näsan är röd och benen lealösa men ändå är det något som får en att sukta. Man suktar efter ögonblicken som glimrar förbi ibland mitt i all misär och kyla och inser att nu nu lever jag och nu är jag i hultsfred och nu är jag snyggast i världen och jag sover förvisso i tält och dör om natten och ser ut som en mumie men jag är ändå lycklig. För ögonblicken finns ju, stunderna av lycka när livet bara är sådär skönt. Kanske är dom känslorna svåra att uppnå på andra platser. Så något ligger det nog i den där ”hem ljuva hem”-slogan man kör med i år; för det är tryggt i hultsfred. Det tror jag i alla fall. Här följer några bilder från veckan.

Inhägnade precis vid infarten levde enheten under festivalen…

…jämte the pussy (and dick) wagon. Folk är så fyndiga.

Då ingen spegel större än 10 kvadratcentimeter fanns att tillgå fick man fota sitt hår istället. Spänt.

Och så här gick det till under arbetstid. Höjdpunkten för min del var definitivt visiteringen, för den var faktiskt skitkul
(även om vi inte hade rätt att utföra den egentligen).

På onsdagen besökte vi en slags Växjö-fähst där vi inledde en mycket intressant diskussion om könsbehåring; ”Tjejen ska gå mot noll men inte vara noll, det är som matte. För killar är det mycket svårare att ansa men tjejer måste fatta att det är oattraktivt med hår.” Annat som hände var att mannen i dreads som när han insåg att ingen ville ha hans lådvin troligen drack upp det själv, klädde av sig naken och rullade runt på marken.

*Zöhtizz*

Plötsligt hade alla köpt Ray Ban-kopior.

Välklädda Thunder Express var duktiga men måste skaffa bättre låtar.

Sophie Zelmani var sötast i världen och ville kramas på scenen. Jag saknade några fina visor men fick går hem och det var vackert.

Kanske festivalens skönaste stund. Hetta vid väggen och Mando Diao som sjöng trevliga hits.

För att sammanfatta så var troligen de trevligaste spelningarna Billy Talent, Bring me the fucking riot…man, Henry Fiat’s Open Sore (gav mig rubriken ovan) och Sophie Z. Sahara Hotnights borde stannat kvar i rockträsket tycker jag. Och så borde ju nätterna vara lite varmare också, men det är väl utopi.

Knark är Bajs tog över festivalen, funktionärsserveringen hade många frallor och jag frös som in i helvete.
Smörkolan var god.

Tut tut.

Sista kvällen innan man ska lämna sitt trygga bo och ge sig ut i natten bland alla äckliga människor som tycker om att kissa på allt och alla och spy på samma spots strax därefter. Så säger klyschan och den är typ sann. Men tre nätter ska man väl klara, trots att ingen av ens älsklingar ska med. Det är trist. Men lillråttan kanske kan roa.

Såg såklart massa studenter idag i sin fulla glans… Och eftersom man numera är en gammal hagga så har man ju lämnat det där lite bakom sig även om man blir lite nostalgisk av synen. Synen av naiva barn på flak. När jag tog studenten var jag mycket lugn. Jag skrek lite, men jag hade ingen tuta. Sen dess har jag inte förändrats speciellt mycket.

Oinspirerad.
Ge mig singoallakex.

Förtydligar!

Detta lilla nattliga inlägg går egentligen bara ut på att föra fram ett förtydligande.
Jag har en näsa.
Det kan ju hända att ni har missat det med tanke på att mina bilder alltid får det att se ut som att jag bara har två ögon och inget mer. Men för att göra er besvikna kan jag också förtälja att jag har en näsa, och det finns faktiskt dom som tycker om att sticka upp sina fingrar där! Kanske lägger upp en bild nån dag.

Och sen kan jag ju erkänna att jag är rätt tänd på det här att man kan ha färgad text. Jag tror inte jag fattat det förr. Cool.

OBS! Det är inte pornografiska bilder jag pratar om alltså, bara random.

En liten sommarkrönika.

Nu kanske ni undrar varför jag gjort rubriken chockrosa, men som svar på det kan jag bara säga att jag har blivit sommar nu. Jag har gått in i det där andra livet där man egentligen bara bryr sig om två saker: att få en perfekt solbränna och att tänka ut vad man ska göra av alla lediga dagar. Jäjä, jag SKA jobba också. Nästan sex veckor för att vara exakt. Men det är väl soft, typ. En dag i sänder som det heter. Nästan tre månaders lov från skolan i alla fall.Och det är ju skönt.

Som sagt är ju det där med solbrännan varje sommars eviga projekt. Jag är faktiskt duktig och har smörjt in mig och jobbar på att bygga upp en långsamt växande gyllenbrun bränna i år. Det måste väl vara okej eller? Politiskt korrekt är det väl inte, men jag kan inte rå för att jag tycker om det. Hey, här glömde ni något elle! Det är en synd idag att ligga och pressa på stranden ju!

Men sommarens fetisch blir inte så rolig utan solbränna. I år kommer jag nämligen bära vita ribbade linnen varje dag ungefär. Vill inte kalla det brynja på grund av associationerna, men ni fattar grejjen ändå. Vita ribbade linnen är det enda rätta! Alltid. Nästan. Det funkar med en massa andra kläder också, men jag är så lat att jag föredrar vita linnen. Och mina nya sandaler som stinker skinn som om dom nyss mördat djuret för att ge mig ett par skor. Fy va groteskt.

För att avsluta denna sommarkrönika på ett lite trevligare sätt kan jag meddela att jag fortfarande tycker Ingen sommar utan reggae är oerhört myz och om två dagar är det hultsfred. Det är i och för sig bara två idioter som åker i år och vi står utan både camp och vänner, men skitsamma. Sen fyller jag snart år också och det är ju därför jag är inne i en kris. Men mer om det i ett annat rafflande inlägg.

Officiella löften inför sommaren:
- lyssna mycket på sommarradioprogram à la popnonstop
- ät mycket godis (PÅ HELGERNA)
- ät mycket glass (gärna på glassiären)
- gör många situps
- räkna inte minutrarna på jobbet
- åk till öland
- besök något som förknippas med medeltiden
- var kärleksfull
- köp något snällt till mig själv
- var vid havet så mycket som möjligt
- ät hotellfrukost med prinskorv
- läs många lättsmälta böcker

Det blir gott. Åååhåå prinskorv. Kanske det enda man behöver.

För er som undrar.

Ja jag vet att jag är totalt passiv här på bloggen.

Men det är hundrafemti grader nuförtiden.

Och jag bor i en flugtät zon.

Det kommer.

Och inte heller idag får ni ett strukturerat inlägg.

Om varje sommar har ett tema vad blir det då i år? 2004 var det haidukk-sommar, 2005 uppsolnerpannkaka-sommar och 2006 nuharjagdetjagvillha-sommar. Och jag vill att 2007 ska bli den bästa sommaren någonsin såklart.

Men jag kräver bara att den blir stabil. Förra sommaren var jämn och fint nostalgiskapande med soliga morgnar och mjuka lakan. Och förhoppningsvis blir denna sommaren ungefär likadan. Med mycket glass. Jag vill gå på konsert och bli uppfylld, skicka sms om att jag är galen, längta efter höjdpunkter, vakna på Öland, cykla mellan grilldofterna och visa upp mig med mina turkosa skor och min. Jag vill bära shades och känna att nu är allt bra som fan.

Så nu är jag på väg och ordnar det. Jag ska göra en bra sommar.

Men bara tanken på ljusa nätter och håkan hellström i äm-pen gör mig gråtfärdig. I och för sig, säg det som inte gör mig gråtfärdig. Kan inte bara allting vara sådär försiktigt igen. Men gud, vad fint. Det är en ny plats nu. Nu ska nya skivor spelas.

Hemtrevnad och infall.

Ibland när man går in för att leva som fan så blir man nästan äckligt glad. Genom att genomföra spontana infall och agera fullt ut istället för att hålla tillbaka så kan man få den där känslan av att man finns just nu just nu just nu. Känna luften i mina lungor, om ni förstår vad jag menar. Det fanns en tid då Tomas Ledin gjorde låtar av flow.

I vilket fall – för att inte börja prata melodifestivalen 1980 – så kände jag det såhär igår. I vanliga fall hade jag inte gjort så ju, men det kändes liksom rätt. Jag ville bara göra precis som jag ville precis när jag ville och så fick det bli så.

Jag hade åkt hem. Men jag ville inte. Jag ville åka tillbaka. Så jag tog en bil och körde. Och det kändes så bra. Jag menar, man ska ju göra det man vill. Och för en gångs skull så kändes det till och med kul att köra bil. Med radion på högsta nivå i fåniga dängor på rix fm party var livet enkelt. För jag körde dit jag ville, jag hade ett mål och där mår jag bra. Där är jag trygg. Där precis nära luktar det som jag vill ha det. Och så är det ljust så länge, och så blir det sådär fint på träden ni vet, och när man vaknar så vet man att man är där man är. Hemtrevligt så det förslår. Så det är då jag gör upp såna där stora planer. Mina naiva planer. Mina älskade naiva planer.

Det enda problemet är väl mitt godisberoende, men det är sånt man kan leva med.