Obs! Danger!

La Redoute brukar ju alltid vara nyskapande när det gäller underkläder. Utbudet av raffset – med eller utan hål – och bysthållare à la XXL tycks växa för var år, och även kalsongavdelningen har ju tenderat att bli större. I år satsar man på det spektakulära. Ungefär så här stod det: ”Vi vågar tänja på gränserna med nya material och spännande modeller!”

Sen kunde man då botanisera i ett helt uppslag (kanske var mer, men jag har inte kikat vidare) med dessa intressanta kreationer. Först en halvsida med oerhört smaklösa stringkalsonger, ”med mönstrad kant”, och sedan resten av uppslaget fyllt med något som uppenbarligen var säsongens storsatsning; flerfärgad modell med galet typsnitt printat rakt över magen: DANGER. Jag fattar inte vilka dom vänder sig till alltså.

Dagens paragraf.

Jag + Juridik = sant?

Nej. Jag + Juridik = förvirrat.

Jag har aldrig varit den som läst Svea Rikes Lag för nöjes skull. Jag har liksom aldrig ens varit i närheten av en sådan novellsamling. Och nu så ska man helt plötsligt införskaffa 400 sidor lagtext att ha och roa sig med dom närmsta veckorna. Hjälp mig. Och lärarn verkar vara en levande lagbok dessutom: ”Alltså det blir ju att man citerar direkt ur lagar ibland. Det blir ju så”. Jo, så är det ju för mig också ungefär.

Några kommentarer i vardagen.

Jag kan inte ta på det. Det bara snöar. Jättefint alltså, men jag kan ändå inte ta på det. Jag kan inte börja plugga då Internettjänsten sviker. Jag kan inte börja sminka mig heller, för lektionen börjar inte förrns tre. Jag är nöjd.

Mina vanilj-yoggisar står i kylen och dryper av godhet och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Ska man äta en nu…? Känns nästan onödigt att äta mellanmål en timme innan lunch. Vad ska jag äta till lunch? Jag längtar efter falukorv, men det har jag ju ingen. Jag stuvar nog makaroner idag. Kanske efter recept till och med… hmm, jag får ju typ inte till det annars. Jag tycker om att längta efter makaroner.

Jag lyssnar på Oasis. Av någon orsak känns det alltid speciellt, vet inte varför. Det är lite magi över det hela, men nu skriver jag ju nästan som om jag trodde att jag var en stor poet. Fånigt då antar jag. Men samtidigt retar jag mig på oasis som fan vissa dagar.

Jag vill köpa glass i en kiosk vid havet. Ju mer snön ramlar ner, desto mer vill jag göra det.

(Är det överambitiöst att kopiera upp nårra sidor i en bok om man kommer få den inom två dygn? Ska man njuta av att officiellt inte kunna plugga istället för att hitta kryphål och göra det ändå? Antagligen, men jag blir så himlans rastlös.)

(Nej, jag har inte börjat lyssna på Salem al Fakir än. Och jag kommer inte göra det heller. Mitt sätt att skriva har inte med min musiksmak att göra. Jag har ju på det senaste börjat tycka ”Karatefylla” är bra. Citat: ”att du har bränt en skiva med karatefylla säger ju en del om din musiksmak”/fader abraham. Fasen att han ska sno åt sig mina träningsskivor!)

Måndagsdrömskt.

Vissa låtar släpper aldrig taget. ”As I lay me down” med sophie b. hawkins är som att drömma vackert. Jag drömmer mig bort och blir så lyriskt härligt glad av denna lilla sång att jag nästan inte klarar av det. Ge mig blommor. Nästan så vill jag säga. Jag vill ha sommar! Jag vill ha kramar! Jag vill ha denna sång och min fula cykel och och en massa sol! Och lite regn. Och massa goda frukostar.

Mer tenta åt folket! (typ)

Igår var det alltså tenta. Tent-aaah. Skönt att slippa böckerna. Två dygn i alla fall. För sen ska jag plugga….juridik. Hej domstol!

Skämt å sido, nu ska jag skriva en liten hyllning till salstentan. Detta hatade, ofta lördagsplacerade event dit man går för att bevisa att man den senaste tiden gett sitt liv åt att lära sig något högst relevant. Och jag vet inte om det är för att jag haft turen att få ganska behagliga tentor som jag vågar säga detta, men jag tycker faktiskt dessa galej är ganska trevliga (de föga tre gångerna jag upplevt vill säga. så jäkla ingrodd akademiker är man ju inte. (än.)). Det är liksom lite högtidligt att gå upp på tentamensdagen, fylla flaskan med sitt kranvatten, plocka fram godispåsen man trånat efter och vässa sina bläckpennor.

Fan va pretentiöst jag skriver. Tycker bara tentan vart trevlig, punkt slut!

Btw. Vill du bli hög? Testa den här duschcremen. Jag är helt såld! Ett litet sniff och man blir som ny!

Bli framgångsrik och stöka ner!

”2007 är året då du oundvikligen kommer att få frågan ”Vad heter du på Myspace?” /SvD idag

Konstigt med dessa framgångar att sidan ser så jäkla skabbig ut. Om nu publiken är så maffig, varför har man då inte utarbetat  en åtminstone lite tilltalande layout? Ärligt talat är myspace en av dom mest risigaste sajterna som finns (med hänsyn till vilka möjligheter som finns). Det är ju lite olika från sida till sida just på myspace givetvis. Visst finns det band etc. som ansträngt sig ordentligt för att få ordning på det hela, men oftast är det bara rörigt och liknar mest en överfylld anslagstavla. På det smaklösa sättet. Även Youtube. Risigt och rörigt. Aftonbladet likaså. Tendensen är klar. De som det går bäst för har ”billigast” sidor. Klart det finns undantag, men här generaliserar vi grovt.

Jag vet inte, men det kanske är så folk vill ha det.

Godmorgon världen.

Jag måste lämna landet. Jag måste fly.

Ja, galenskapen har satt in. Är så rastlös att jag trillar av mig själv och vet inte var jag ska ta vägen. Det enda som möjligen kan ta mig nåstans är träningscykeln, men att det är en metafor fattar ju ni också.

För helvete, släng iväg alla mina pengar och ta mig till amerikat, typ. Ta mig åtminstone till kanarieöarna så jag får sola. Jag kräver bara det. Sol, pool, cool. Jag är nöjd så. Gärna Abercrombie såklart, men det är inget krav. Men gärna. Droga ner mig med nåt random så jag får sova på flyget. Sen får jag vakna när vi landat, okej? Flyga vågar jag ju inte. Men lämna landet måste jag.

Bara det faktum att jag sitter och hetslyssnar på Dick Dale & His Del-tones eller vad det heter säger väl allt om min drift.

Men jag har varit i Sverige i ja, vad blir det, nästan exakt två år snart. Då kom jag hit som flykting från malibu.  Ungefär.Uh. Snälla bara ta mig till solen. Snälla bara bort lite. Jag trivs här såklart, lite miljöombyte är allt jag behöver. Jag tar rullstolen med mig på resan. Jag rullstol åka bort! Plz.

Rastlösheten över att inte kunna ta sig fram normalt har nu tagit sig uttryck i detta desperata inlägg. Uppenbarligen. Men åh vad jag vill göra nåt. Tyckte det var stort igår när jag gick 1 km. Så kanske kommer jag komma tillbaka snart. Bättre än någonsin. Och framförallt i lite nya kläder. Återkomsten! Nya shades. Längtar hårt.

Ge mig det här.

Ge mig det här.

Ge mig det här.

(tentaplugg, huh?)

Jag barbaren.

”Allt detta skulle man kunna tro beror på att ett gäng akademiska torrbollar med ”ren” smak sitter med en institutionell makt att bestämma vad som är högkvalitativt och inte.”

Jaha, så det är därför folk ser ner på mig när jag ärligt säger att jag tycker att E-types karriär är en historiskt viktig milstolpe. Inte på det sättet att han ju är en viking i särklass, utan mest för att han är skaparen av bland annat Es ist nie vorbei och annan dunka-dunka. Men kanske är ändå E-type mer berättigat att uppskatta såhär en tio år i efterhand, nu tror ju folk att man ser det som ren nostalgi och så.

Men även E-type gjorde ju sina snedsteg. Olympia och Champione till exempel. Huga.

Alltså jag har ju en ren smak i grunden för fan, men jag måste bara få förespråka att det är okej att vara barbarisk ibland också. För barbarisk är ordet som ju Bourdieu (läs på här) valde för det hela. Att gilla Crazy Frog är också barbariskt – men SÅ barbarisk är inte jag. Faktiskt.

Melodifestivalen är barbarisk.

Laguna Beach är typiskt barbariskt.

Det sjunde inseglet (som man ju satt klistrad framför på historian 2004) är dock mycket ren underhållning.

Psychodelic plugging.

Ibland är det verkligen segt att ta sig igenom sina häften. Det är då man börjar syssla med sånt här istället.

Och så här roligt har man det inför tentan en snöig februaridag. Utan knark. Fantastiskt.

Och nej, det är inte kombinerade dildos/överstrykningspennor.

Glädje.

Ja. Juvelen kommer till hultsfred.  Han som av någon orsak fick uttala sig i ”inför melodifestivalen”-programmet och uttryckte sitt i och för sig ej uttalade men ack så uppenbara hat. Hans låt låter ju inte ett skvatt mindre schlager än typ Ann-Louise Hansson och Molles fantastiska konststycke ”Sluta” från 2002. Hade egentligen tänkt länka till en bild på hans (molles) frizz här, men den enda bilden på google var en på han och Måns Zelmerlöv som ju är mitt enda melodifestivalshopp i år. Därför länkar jag inte.

Men ironi är ju sååå 90 som alla vet.

Dagens gnat.

- mitt lastfm-konto håller på att spåra år. min topplista är numera ett jäkla hopkok av typ skumma dance-dängor och Hilary Duff. och inte för att NÅGON kollar på min lastfm. men ändå lite pinsamt. men jag står för det såklart.

- jag lyssnar numera på cara mia mest bara för att jag inte orkar engagera mig i mer avancerad teknik. jag slår på min medie-apa, lyssnar på den varvat med idol-dannys tokyo och sen får det stå på liksom.

- jag hatar fotnoter. jag hatar källförteckningar. och jag vill inte stå inför en högstadieklass som troligen kommer kasta tomater på mig imorrn. dom är ju typ såna.

-  och sen efter danny-låten så kommer alltid ”darin – intro” och så kommer darin komma högst upp på den där listan bara för det. och det där intromöket är ju bara 13 sekunder typ så då hinner man inte byta låt innan den hinner registreras. jäjä.

- blabla.

Ideellt arbete here we come.

Hey ho. Jag och Lilly ska alltså vara funktionärer på Hullen. Och det kan ju bli livat. Vi ska sopa rent kring ahlgrens körvar så det står härliga till, och om vi någonsin kommer stå vid insläppet; ja då kommer vi tvinga folk att dricka minst fem klunkar i sina hb-dunkar. Vet inte om jag känner mig sådär jätteupplagd för själva grejen. Eller jag känner mig upplagd för att göra nåt med min käre vän demonen såklart, innan hon flyttar till Moskva och blabla. Och jag känner för att få makaroner av nån husmor som sköter om en och slippa vräka i sig hamburgare hela tiden (för det gör jag gärna ibland i såna situationer. gärna 150grammare dessutom. ganska störd storlek när man tänker efter). Jag känner för att sola och lyssna på musik. Men jag vet inte om jag känner mig så jäkla upplagd i alla fall. Men man får väl bli.

För jag har blivit så sjukt förslappad på senaste tiden. Inte så konstigt förvisso med den gångarten jag lagt mig an med, men ändå så slappizz. hu ja. Tänk på den tiden man gick i skolan – normal skola alltså – då man hade aktiviteter i form av exempelvis idrott. Och just detta känns så löjligt långt borta.. idrott?! Schemalagd dessutom. Just att rätta sig efter ett schema känns ju bara så löjligt långt borta. Pinsamt nästan.

Nej jag måste ta tag i mig själv litegrann och inte dra mig så mycket för att ta mig i kragen och gå ut och göra saker. Nyårslöftet inför våren får bli det helt enkelt. Ska krumma av mig snart och sådärja. Och så ska jag gå promenader. Jag har ju nästan glömt hur det känns att gå. Igår gick jag genom en hel mataffär. Det var typ personligt rekord sen the evil snittz in my leg.

oh cara cara simpla refräng.

Oh my gosh! Jag är så käääär. Okej, versen suger hårt, men dom första raderna i Måns refräng inför 2najt är helt ljuuuuvliga. Rena lyckopillret. Ganska givet att han kommer vinna. Än mer givet att jag kommer lyssna på det här hela dagen i och för sig. Åh vad underbart! Och kära bachelorette, du kommer älska det! (tror jag)

Åh vad maxat och underbart allt kändes nu. Rena temple of love-återkomsten. Oh yay!

Och som om inte det var nog så hade jag det så himla skönt igår när jag skulle gå och lägga mig. Jag hade bäddat med nya satänglakan och kände mig allmänt sugen på att kliva ner i dess ärtgröna glans. Så när jag kröp ner kan jag nu förtälja att jag stönade ”åh” helt spontant. Inte på så sätt att jag var het på mina egna lakan, utan mer som i att det var behagligt. Det var så skönt, mina vänner.

Lite övriga kommentarer om melodifesten:

- Magnus Carlssons AHA/Bosson-wannabe:ism är lite småtragisk

- Indisk musik på svenska funkar inte

- Jag försöker förtränga att det är Fredrik Kempe som skrivit Måns låt.

- Tänkte precis skriva att (idol-)Sebastian numera (när han har skägg) ser ut som Springsteen, men det hade visst redan per dingding skrivit om i sin blogg som ju trots allt är snäppet mer officiell än min.

- Nanne Grönwall försöker göra nån slags GES/Ruslana-grej och jag tycker inte det är bra.

Japp. Nu när ni läst mina kvalificerade åsikter rekommenderar jag att ni besöker svt.se och aktivt lyssnar igenom låtarna.

Jobbigt läge.

Trevligt att dängan Karatefylla med Byz har satt sig likt en demon på min hjärna. Jag hör den inom mig hela tiden.

Katastrof.

Alltid lika roande med en kommentar, höhö.

Men nja, jag känner inte att jag sköter mig här på bloggen. Jag skriver inte bra, jag skriver inte relevant och jag skriver inte så mycket över huvud taget. Men vardagen är lite oinspirerande just nu. Försöker skriva rapport om hur tillgängligheten på böcker se ut idag samtidigt som jag fortfarande inte tagit mig igenom det där kompendiet. Fett kul.

Dessutom så har det hänt något obotligt jobbigt: Laguna Beach är slut för säsongen. Det känns så fruktansvärt hårt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Känns som om allt man levt för bara rinner av en… alltså man tycker ju dom kunde göra en tvåhundra avsnitt när dom ändå är igång, men icke! Tjugo ynka halvtimmar var allt man fick. Usch!! Grejen är att det hade ju inte varit några problem att göra fler avsnitt såå, det är ju bara att ordna ett BBQ-party och en liten surf-session till varje avsnitt. Sen kan några hångla där och några bråka där och etc. Det är inte någon svår handling alls. Jag kanske kommer flytta till Los Angeles snart förresten, typ. Så jag behöver ju inte titta på Laguna Beach mer när mitt liv kommer bli precis sådär inom kort.

Naivt.

Jag känner att jag borde plugga ungefär nu.

Jag kanske kommer baka muffins idag.

Vad du får ut av det här.

Eftersom jag ägnar all min vakna tid åt att förkovra mig i litteratur kan man ju likväl låta det gå ut över ens blogg. Just nu håller jag på och läser om utbyten av medier. Vad man får ut av sitt medieanvändande, helt enkelt. Och då kan man ju genast koppla det till denna blogg, då detta är ett slags medium. Alltså inte så att blusajd-bloggen är ett slags eget medium såsom tv och radio, men den är ju en del av det stora världsalltet Internet.

Så vad har man för utbyte av att lägga ner dyrbar tid på att läsa allt jag producerar i mitt anletes svett? Jo det ska jag nu förtälja. Faktum är att denna blogg kan ge alla former av utbyten; den är kort sagt allt man behöver.

Först och främst kan jag ge en allmän bild av vad jag snackar om. I det feta kompendium jag just nu håller på och kämpar mig igenom (i icke allt för hög takt bör tilläggas) går man igenom fjorton olika utbyten av medier. Och nu känns det lite som om jag skriver en tenta, men ändå.

Det jag vill komma fram till är att läsning av denna blogg faktiskt kan ge mycket i utbyte. Framförallt tror jag den är en så kallad sociokulturell indikator, det vill säga att man anses ball av att läsa den. Det har man ju inte minst förstått när man hört snack på stan och blablabla. Nästa punkt jag tror passar in är det här med eskapismen – verklighetsflykten – för blusajdbloggen sysslar inte mycket med verklighet. Den är ganska naiv ärligt talat. Bara det att jag som tidigare nämnt rålyssnade på ett aqua-medley i morse säger väl nog om det. I vilket fall så tror jag att denna blogg mitt i sajberspäjs kan ge dig ett bättre liv. Så enkelt är det. Den ger dig avkoppling och rekreation och kan bringa mening i en annars så ytlig värld.

Äsch, min förhoppning är ju bara att alla ska läsa min blogg och dissa Virtanen!!  Typ.

Trash.

Kom just och tänka på en annan svacka i mitt liv; när jag skulle trasha mina jeans. Vad var ens problem på den tiden? Hur jag helt frivilligt tog fram diverse köttknivar för att förstöra ett par till synes helt fungerbara bralls. Visst, idealen förändras, men det är rätt intressant ändå. Dessutom misslyckades jag med min trashning.

Men ja, faktum är att jag nästan saknar tiden med trashat som ideal nu när jag googlade på det. Men ännu bättre var kanske idealet ”fula jeans”.

Utan att skrämma upp er alltför mycket kan jag förtälja att jag just nu lyssnar på ”Lili & Sussie Megamix”. Finns det ens? Faderns dator bjuder på många hemligheter.

Gooooosh, nu hittade jag även Blümchen Megamix och Aqua Megamix. Ursäkta mig, men det här gjorde mig sjukt lycklig! Älskar allt!

Von Dutch i mitt hjärta.

Häromdagen kom jag och tänka på ett tillfälle jag faktiskt skäms lite för. Jag är nämligen ingen märkestönt. Jag bryr mig inte alls om mina kläder har flashiga märken (förutom möjligen converse som jag gärna inte bär fäjk), inte alls. Jag handlar ju bara på H&M liksom. Men en gång i tiden, typ 2004, hade jag uppenbarligen en svacka.

(Nu menar jag inte att jag ska vara indie och påstå att jag syr mina egna kläder och hatar alla som har kläder som inte är från emmaus men)

Det var såhär. Vi (esaias evil force’n'crew) var i Paris. Där bodde vi på ett enormt äckligt vandrarhem. Dagtid shoppade vi och såg på konst. Kul. Men ja. Då vi bara hade två dygn i metropolen blev man ju rätt desperat att göra sig av med dom slantarna man inte hade köpt pain du chocolat för, så vi var inte sena med att ge oss ut på gatorna för att göra våra livs fynd. Dock dröjde det inte länge innan vi var tvungna att dela upp oss. Enhetens drift efter något mer blev för stark. Och det var då vi beslöt oss för att besöka dom mörka kvarteren – porrklubbarnas näste.

I vilket fall så hamnade vi snart i en butik där man sålde det då ganska åtråvärda märket Von Dutch. Och av någon orsak blev man då som besatt. Fattar fan inte varför, ärligt talat. Det var ju helt sinnesjukt hur man liksom slängde sig över dom där plaggen som en hungrig varg. Men så var det. Pathetic. Jag köpte en svart enfärgad tröja för femtio euro. Fy fasen! Azzå det var ju en von dutch-logga över halva ryggen som man kunde skryta med, men ändåååå.

Kul minne dock.

Funnen.

Så har det äntligen hänt: någon har hittat min blogg genom en sökmotor! yay! Personen i fråga hade visst sökt på ”martin rolinski”.

Nu är ju inte detta någon Martin Rolinski-blogg över huvud taget, men det är ju ändå roligt att man kan spridas på detta fantastiska sätt.

Mina kändiserfarenheter.

Jag har aldrig varit någon autografjägare. Inte heller är jag speciellt kändiskåt. Klart det finns celebriteter man gärna skulle vilja träffa mest för att det vore cooool (typ Robert Carmine) men jag är inte desperat. Därför är listan på kändisar jag rört vid med mina bara händer ganska o-creddig. Av den orsaken ska jag nu publicera den.

- Hjalle och Heavy (två av 90-talets främsta. typ)

- Andrés Esteche

- Excellence

- Soffipropp och Staffan Ling (OMG.)

- Jesse James

- Svullo (tror jag. fett anyhow.)

- Joe Labero

- Bert Karlsson (har bildbevis.)

- har dessutom talat med Markoolio och Jesper Sahlén i telefon under ett mycket uppskattat ztv-program i begynnelsen.

- har också mött programledaren för ”Bygg och Båge” på TV6. Som om ni tittade på det liksom.

- och Arlen Ness. Faktiskt kult i vissa kretsar.

- och han som ritar framsidorna till Dan Browns svenska översättningar.

Frågan är då bara: vad har jag att skryta med? Inte mycket, därför lämnar jag det där med kändisar åt andra människor. Hade ju varit annorlunda om man haft en egen talkshow och sådär à la Fredrik & Filip. Men det blir ju aldrig nåt av det heller verkar det som.

För övrigt var jag igår och såg Caj Karlsson för andra gången på ett halvår. Men han spelade inte Bilan, och det är för jävligt!

Ytterligare kuriosa kan tänkas vara att jag nu har en ljudbok i min ägo. Dan Brown där med. Om jag lyssnar ut den så att säga, så ska jag seriöst bjuda mig själv på en semla.

Svante Thuresson och The Ark? Nej jag blir inte klok på det.

(hoppas ni förstår att min kändislista var gjord med ett uns humor förresten. alltså den vart ju sann och sådär, men jag är ju liksom inte direkt lycklig för att ha nuddat vid Heavy i min barndom.)

Svett och sånt.

Idag skedde något superduperhärligt. Jag tränade. Jag svettades. Jag svimmade.

Eller nej jag svimmade inte för jag la mig ner på soffan precis då istället. Men jag var jättenära att svimma för övrigt, och det var så skööönt. Alltså själva svimningen i sig är ju inte så lockande, men just att det var resultatet av att ha tränat gav mig en mindre kick. Är fortfarande inte helt återställd, men det kanske kommer.

För ni som inte är bevandrade i min sjukdomshistorik så har jag vart allmänt grinig och orörlig den senaste tiden. Och jag har glömt hur det känns att gå som folk. Men cykla, det kunde jag uppenbarligen. Och det kändes helt super. I kombination med lite musik à la pukers 5 AM kändes det faktiskt som en mindre flowupplevelse.

Upd8.

Okej. Jag erkänner. Jag har slarvläst kurskatalogen och ska nu bekänna. Det finns faktiskt en heltidskurs till. Och den ska jag gå. Det är svetsning. Eller företagsekonomi. Välj själv. Men för att väga upp och inte bli ekonom på riktigt ska jag flumma till det med kreativt skrivande på halvtid sådär lite vid sidan om. Jäkla ambitiös man är. Men sådan är planen i skrivande stund.  Så nu vet ni det, ni trogna läsare.

Erkänner också att Schulman-bloggen inte är så värst fy skam ändå. Kanske är värd ett pris. Han är ju trots allt sjukt lik Jerker i Robinson. Ni vet han som vann men inte ville synas in public någonsin efter det.

Alex Schulman på distans.

Återigen: bluesides gamla blogg existerar inte längre. Den finns bara till för människor som vill reklamera ”mature porn” och viagra. Okej? Ändå har den jäkla bloggen haft 33 unika besökare idag till skillnad från cirka 4 här. Det är ju inte ens roligt.
Kanske borde man gå vidare med den här sidan. Som Alex Schulman. Han har wallpapers med bilder på sig själv poserande i hästhagar och på barstolar på sin blogg. Och den blev ju som känt utsedd din sveriges bästa. Antagligen för att han döpt den till ”Att vara Alex Schulman” på klassiskt självdistansfullt manér. Ganska rolig på sina håll förvisso.

I vilket fall. Ångesten inför höstens pluggande har satt in, och jag sitter mitt i skiten totalt oviss. Jag vet inte vad jag ska göra med det hela. Jag tycker det är paradoxalt att satsa typ 97% av kommunens budget på ett flashigt universitet i sann astronautisk miljö när man samtidigt från universitetets sida verkar satsa allt på att köra distanskurser och föreläsningar över nätet. Jag skulle aldrig palla en hel föreläsning över nätet. Nu är det ju inte så att dom ska lägga ner verksamheten IRL, men det verkar bara vara typ filmvetenskapen som ligger kvar på heltid. Kanske något mer, men tror inte det. Och eftersom heltid ju egentligen i dom flesta ämnen (ja, jag generaliserar grovt här) bara är halvtid i praktiken kommer det hela mynna ut i en hemskt slapp situation. Exempelvis om då heltid på halvtid är 20 timmars pluggande i veckan. Då blir halvtidsstudier 20 delat på två det vill säga 10 timmar i veckan. Och sen så kanske den kursen jag just nu pratar om är på distans och då fattar ju vem som helst att personen som läser den max kommer lägga 4 timmar i veckan. Rätt soft.

Man är ju redan totalt förslappad liksom.

Och krum.

Samba sambero my ass.

Sen jag bytte plats för min blogg har besökarna så att säga försvunnit totalt. Vet inte vad det är. Folk kanske tror det stavas wördpräss, vad vet jag.

I vilket fall. Man hade ju utlovat en krönika på temat gårdagens melodifestival. Och här kommer den.

Först och främst vill jag säga att bidragen sög relativt hårt. Det enda som var bra var Luuk. Jag tycker faktiskt han var det enda som höll galan uppe. För Christer Björkman gjorde det då inte. Att härma idol och köra små catchy intervjuer efter framträdandena var faktiskt ett jävla osmart drag. Jag fick gömma mig vid varje tillfälle. Usch vad pinsamt!

Än mer pinsamma var dock Addis Black Widow. Visst, dom skickade ju in sin låt för att dom ville vara med och det får man ju göra. Det jag skäms över är den där så kallade proffsjuryns val av bidrag. Falsksång? Check. Patetisk utstyrsel? Check. Fullständigt oförståelig låt? Check. Oh my goood.

Som förutspått höll jag ju tummarna för Tommy Nilsson. Men det visade sig ju mest bli i brist på annat. ”Öppna din dörr” är bra liksom.

Och Anna Book gav mig i alla fall ett citat att sprida vidare:
Björkman: ”vad betyder samberio?”
Book: ”det är påhittat. men man kan säga att det står för allt det jag är; kärlek, vänskap, glädje!” (obs! fri tolkning, ej ordagrann dialog)

Den drypande ironin skulle kunna fortsätta. Men här sätter jag punkt.

En mycket trevlig helg avslutas med Playa del sol som ju hade ryckt upp sig totalt förra veckan.

Kvällens festligheter.

Ja nu är det bara åtta timmar kvar till den stora festivalen drar igång. Det är nog enda gången på året man kan lita på vad folk sysslar med. Och det känns tryggt. Jag tänker fira med att svulsta i nåt onyttigt.

I år känner jag rent spontant att jag inte kommer vara överengagerad. Anna Book kommer ju vinna säger dom ju. Och då känns det bara som om det hela kommer bli ett fett carola xlnt-version-spektakel och jag pallar verkligen inte det. Kan inte nån bara slänga in martin rolinski som extrajoker? Nej det kommer ju inte hända!

Huvudrubriken på svt:s melodifestivalsajt: ”Kvällens heta möte – Anna mot Uno”.

Så Tommy Nilsson är mitt enda hopp, tror jag. ”Stor vacker, välskriven ballad” som per sinding larsen uttrycker det låter ju faktiskt bara så jag.

En fet krönika på temat kommer imorrn (kanske).