“Ehh, where are we? Vimmöörrr, Vimmööörrrr, Vimmerby!”

Robert Carmine visas på allmän tv ikväll, alltid lika nice. En ganska rolig sak är att Rob spelar med ett band i filmen (ja, det är töntprinsessfilmen för femtielfte gången om någon var osäker) som inte är Rooney, och de spelar en del av Blueside. Lite kuriosa som man säger.

Hittade lite roligt material på jutjub nu också. Tydligen spelar Robert in långa osammanhängande videodagböcker med jämna mellanrum. Bedårande!
Speciellt roligt är att det finns ett inlägg från Sverige som spelades in dagen före Hultsfred. Rob hade tydligen sett en massa ungdomar ta studenten i Vimmerby och tyckte de betedde sig enormt konstigt som berusade åkte varv efter varv i bilar som de trängt ihop sig i. Själv uttrycker han sig om sin graduation day såhär:
“When I graduated in high school I just went to my house, and I just sat there in my lonesome.”

naww.

DN stavar juice “jos” och det tycker jag är skittöntigt!

Dagens teori.

Om Michael Jacksons operationer blivit lite mer lyckade än vad de blev hade han sett ut som… Adam Brody!

Jag ser likheten, gör du?

Hultsfred 09 - jobbigare än någonsin.

Hultsfred 2009 blir mitt i sommaren. Mitt i juli.
Och fyra dagar.
ORKAR VERKLIGEN INTE.
Fyra dagar är typ sjukt lång tid, det är ju som en charter (nästan).
Men jag lovar att man kommer överväga skiten.
När de där naiva festivaltankarna kommer över en i februari. När man tänker att det vore cool att åka fem år i rad. När Ursula ringer upp och frågar om man hänger på.
Måste försöka tänka realistiskt när detta sker, så jag inte drar mig in i något som bara är sjukt jobbigt, kallt och smutsigt.
Tvådagarsbiljett däremot, det är lagom det.

Har precis slängt iväg en beställning på den av titeln att döma rafflande boken “Företag & Marknad”. 500 sidor grundläggande information för den färska ekonomistudenten.
Och eftersom jag tänker betala 350 kronor för denna bok skulle jag typ skämmas ihjäl om jag inte klarade av att fullfölja kursen. Det finns liksom ingen återvändo nu.

Så hej hopp, nu ska jag alltså möta vintern med att skriva c-uppsats på ett ämne jag ännu inte fastställt alls plus sitta i ett mörkt chattrum och diskutera finansiering och med en lärare som jag endast sett på skärm.
Det känns tryggt.
Litteraturen kommer väl kosta mig ungefär 5000 denna termin. That feels just great!
Och nej, jag lånar inte på bibliotek.

Idag var jag på H&Ms herravdelning och rotade. Och för ovanlighetens skull blev det ett inköp också, kul kul. Typ en identisk tröja den jag bar när jag lekte medeltid för elva år sen och var besatt av 1300-talet.

Knappar - alltid lika fotogeniska.

Papperstidningar gör mig nöjd.

Men snälla Peter!

“Ja tjena, nu när man ska vara med i OS-studion bara måste man ju ha träningsoverall! Så jävla klockrent! Och sen kan man visa upp sexpacket med när man ändå är där, höhö.”

Sådär trivialt måste Peter Stormare ha tänkt innan kvällens deltagande i “Olssons studio”. Nog för att han är en av VÄLDIGT få män över 40 som kan klassas som attraktiva, men han behöver liksom inte anstränga sig maximalt för att därför istället se ful ut så fort han ska exponeras medialt. För det var precis det han lyckades med ikväll.
Backslick i kombination med adidassärk från anno 1997 går sannerligen inte hem hos kvinnor. Lite pinsamt var vad det var.

Vampyren - hot or not??

Jag har drabbats av ett i-landsproblem gällande Markus Krunegård som spelade på fyran ikväll.
Är killen snygg eller ful egentligen? Kan verkligen inte bestämma mig och det retar upp mig.
Liksom. Är han lönnfet eller bara lite mysmullig? Sexig eller mesig? Skabbig eller underbar?

Fan, jag VET verkligen inte!
På ett sätt vill jag verkligen tycka att han är allt det positiva. Det är så härligt att vara kär i en artist, typ. Nu kommer ju aldrig det hända eftersom jag inte direkt blir kär i artister längre plus att Markus Krunegård bara är nån slags ny  version av Ryan Atwood. Ja, nu kom jag på det. Han är bara som en ny version av Ryan Atwood fast den här versionen är mer realistisk och får finnar och sjunger om spyor.
Såna där mänskliga saker.
Äh fuck it.

Det är dags att sova. Imorgon är det inte sovmorgon vet ni.

PS. Det är såna här inlägg jag vill ha kommentarer på. DS.

Undervisning på måndagar och fredagar kommande termin. Gött.
Eller inte vafan. Ganska illa om man ska vara ärlig.

Men det hade man ju kunnat räkna ut med vilken kroppsdel som helst att det skulle bli så.
Och dyr är litteraturen.

Kul att börja skolan ska det dock bli i vilket fall.

Åt wienerkorv på winnerbäck.

Igår var det Winnerbäck. Scenen var ball.

Antar och hoppas att ni vill ha en mer utförlig recension än så, och det kan man väl bjussa på en dag som denna. Det känns minst sagt som höst, hur mycket det än tar emot att uttala högt.
Därför gör jag det inte.

Konserten var lagom lång, lagom tårfylld och bjöd på lagom många extranummer. Visst ingav det väl lite kallbrandvarning på slutet att stå på en mer än lovligt blöt gräsmatta i motsatsen till Gore-Tex på fötterna, men det kompenserades helt okej av ett fint avslut med “Hjärter dams sista sång”.
Det var sjunde gången i raden jag såg LW - om man ska räkna tredagarskavalkaden på Hultsfred 2005 - och blev jag tvungen att ranka skulle jag vilja påstå att det är nästintill omöjligt. Med undantag för födelsedagskonserten i Linköping nollfem är Winnerbäck-konserter mer som lösryckta stunder av eufori snarare än helhetsprylar. Jag kan liksom inte bestämma mig för om det var bättre att gråta sig igenom “Elegi” och “Söndermarken” för ett par år sen, i vintras eller igår.
Det är lika maxat och underbart varje gång. Klyschigt men ack så sant.
Lite pinsamt såklart att behöva titta ner i marken med risk för att hulka in public, men jag antar att det är värt det. Just då är det i alla fall väldigt värt det, att stå där och se sitt liv passera revy till tonerna av Lars Winnerbäcks självbiografi.

Utan att ha en exakt låtlista i handen skulle jag vilja påstå att det var vid “Lång dag” jag började uppskatta kvällen på riktigt. Nämnda “Söndermarken”, “Elden” och “Elegi” var höjdpunkter som vanligt, och jag saknade mest “En tätort på en slätt” och “Kom änglar” (som alla andra). Mellansnacket var charmigare än vanligt och han verkade gladare än i vintras.
Kul för honom, kul för publiken.
Kul också att det inte var Hovet som spelade. Inget ont om dem egentligen, men lite förnyelse kan inte skada. Att Snygg-Johan var kvar kan ursäktas, han är ju trots allt snygg.
Nu väntar vi bara på Var fan är mitt band med Winnerbäck. Det vore riktigt underhållande men kommer aldrig att ske såklart.

Och ja, det blev asiatiskt trots allt.

Igår träffade jag svarta klubben efter en lång tids uppehåll. Sära har ju varit i Italien hela sommaren och gjort juckande danser på arbetstid och det tillsammans med andra komplikationer har gjort att det inte blivit så många heta möten.
Och om någon undrar över Lisa så är hon fortfarande fast i Eiffeltornet på obestämd tid.

Som ni ser är det en ganska brokig skara vänner jag har. Men det sitter bara på utsidan kan jag lova!
Ganska roligt var att Sara under kvällen erkände att hon är helt övertygad om att det var vi som förstörde henne. Så att säga. Terapin får väl utvisa hur det egentligen ligger till.

Tacka vet jag jc-reklamen, helt underbaaaaaar!

Vad gör man nu med karamellen?

Egentligen bloggar inte jag om flygplan, kanske borde jag inte göra det nu heller.
Men jag känner mig lite halvt paralyserad.
Enligt sannolikhetsläran är det såklart ännu mindre risk att dö nu när det skadan redan är skedd, men faktum kvarstår att jag har Spanair-karameller kvar i min ryggsäck. De bara ligger där, liksom.
Och jag som precis började känna mig kaxig över att jag klarade av flygresan utan vidare utbrott och psykbryt och som redan hade börjat tänka över andra resor.
Men säg den glädje som varar (som den sanna pessimisten gärna säger).
Skräcken är tillbaka. Glädjen varade alltså bara två veckor.
Skräcken att bli den där en på elvamiljoner som avlider i en flygolycka nån gång har återvänt med besked.
För precis så stor är ju risken.
Minnet av att jag nyligen satt och åt en croissant på Las Palmas flygplats - dit stackarna skulle åka innan de blev de där förkolnade kropparna som kvällspressen skriver om - spökar på ett påfrestande sätt i huvet nu.
Grejen är ju att jag i värsta fall hade fått avboka om detta hänt för tre veckor sedan. De lugnande tabletter jag käkade hade annars fått ökas på till minst narkos och gudvetvad och mitt vardagliga liv hade troligen sett helt annorlunda ut.
Trots redan nämnda sannolikhetslära glädjer det mig inte att mina närstående ska flyga Spanair de närmsta veckorna. Jag vet ju såklart att nyhetsvärdet är såhär högt bara för att sånt här typ ALDRIG händer, men ibland kan jag bara inte rå för mig själv.
Fobier går ju ut på att man ser sig själv som den avvikande statistiken personifierad, och ungefär exakt så känner jag just nu. Jag vill liksom inget annat än att avdramatisera, men det känns lite svårt det med.
Lika bra att satsa på förnekelse.

4 kommentarer i inkorgen när man kommer hem från jobbet, som det värmer ens arma hjärta! Nu var det i och för sig bara 2 personer som skrivit 2 kommentarer vardera, men det spelar verkligen ingen roll. Det har aldrig hänt mig tidigare.
Snyft.

Rikard Palm- kanske Sveriges roligaste man.

Har drabbats av någon typ av beroende att lyssna på Arash om kvällarna. Sitter och bläddrar igenom hundratals skivor i hopp om att hitta något som känns hyfsat fräscht men återgår ändå till slut till den där lilla lilla filen som heter “Suddenly”.
Detta är mycket politiskt inkorrekt, jag vet det. Att tycka att Arash typ gör ens dag är inte okej nånstans, men jag måste erkänna.
Läste nånstans att Alex Schulman tycker att det är när det isar i kroppen av obehag över något man har skrivit som man ska publicera direkt.
Så känns det nu.
Fast ni som läser den här bloggen vet ju redan att min musiksmak kan ta de mest outgrundliga vägar.
I vilket fall spelades den här Arash-historien på radion idag när jag körde matrundan och då var jag ju bara tvungen att dra på. Sen nu ikväll när jag kom hem var jag ju bara tvungen att dra på igen.
Nåja, åkomman ska väl släppa inom ett par dagar.

För ovanlighetens skull har jag fullt upp hela veckan.
Nästa vecka är för övrigt kusligt tom. Hoho liksom.

Men måste säga att jag ser fram emot denna!

måndag: jobba
tisdag: utflykt till kalmartrakten
onsdag: jobba + träffa anna g
torsdag: träffa svarta klubben (SNÄLLA KAN VI INTE STRUNTA I KOH THAI, JAG KRÄKS NÄSTAN BARA AV TANKEN! men jag vet hur det kommer bli…)
fredag: winnerbäck på campus
lördag: öh…tvätta?
söndag: jobba

YAY!

Humor.

DN hade tillfrågat en katt i Peking vad denne tyckte om OS. Djuret hade väl inte mycket till svar, men en bild fick han i enkäten i alla fall.
Så mycket humor, tänkte jag och bläddrade vidare i min trevliga söndagsprenumeration.

OS idag: tittar engagerat på släggkastningen som om det gällde livet.
Eller inte, men det står på i vart fall.

Och spaghettin flödade.

Antar att det är på sin plats med bildmaterial från gårdagen nu. Inte minst för sällskapets skull som ju säkert kan glädjas.

Att vakna upp till Sofia Kjellgrens gnällande på tv4 var kanske inte den bästa starten på dagen måste jag dock säga.

För 300 riksdaler får man alltså det här!

Sicken trevlig kväll minsann. Sitter och tar igen mig med en Daim här klockan 02.32 och har det allmänt gött. Känns som om jag kommer sova riktigt fläskigt fint inatt.
Det var alltså Oléo som var alternativet för kvällen, och jag tror faktiskt det var ett bra val! Som vanligt var man misstänksam och trodde inte det skulle dyka upp en jävel, men sen stod man där till slut med rinnande armhålor i ett hav av människor trots allt. Sista timmen var onekligen bäst med mycket lättillgänglig musik och lagom snabba låtbyten.
Duktig dj dessutom som klarade av att stå emot trycket och bara spela en Grease-låt och lämna medleyt därhän en gång för alla.
En nackdel var väl dock att alla på platsen var cirkus 17 bast eller helt enkelt bara underutvecklade.
Ett annat konstaterande är att det är mycket troligt att man för en gångs skull kanske lyckats nästla sig in på växjöpuls.

Och förresten så delade jag taxi hem med en lätt överviktig yngling i hatt som erbjöd sig att betala typ halva min resa. Fina fisken ju.

Jag är så otroligt trött på allt tjat om Agyness Deyn. Kanske är det allt jag har att säga om det.

20 kronor = ett glädjande pris.

Emmaus är fan ingen rolig affär. Den har blivit tråkigare med åren dessutom. Hela lokalen osar depression faktiskt, men detta är något man ibland måste bortse från.
Det finns nämligen skjortor för 20 kronor där, något man verkligen inte bör ignorera.

Till tonerna av Eros Ramazzotti kändes det inte som några problem att hala upp stålar för den här 90-tals-kappahlhistorien. Dessutom stod en kändis bredvid mig i kön, men jag kommer inte på vad han heter, så så känd är han kanske inte.

Dagens sähxbomb.

Ja nu har man väl sett allt. Jake ska spela nån prins av Persien i en film och har därför låtit håret gro till oanade proportioner. Alltså jag vet att jag var upprörd när han skaffade ollonfrilla, men frågan är om detta är bättre. Att han fortfarande håller ihop med underbetts-Reese är ytterligare ett tecken på att han är ett passerat kapitel i mitt liv.

Denna “shirtless prince of persia” och andra sexiga pix finner du på justjared.com.

PS. Lilly! Visst är han lik “minijake” du vet? Tydligare blir det inte.