Fångar en stunds lugn genom att lyssna på ”Nu kan du få mig så lätt” och dagdrömma. Det är ungefär där jag står just nu. Mitt i mellan horder av plugg och jobb sitter jag här och gör just det. Dagdrömmer. Kanske den bästa sysslan av dom alla.
Jag använder mitt språk så mycket att mitt huvud inte orkar tänka på mer ord. Ord är mitt vapen, och ord är vad som gjort mitt liv spännande just nu. Enbart ord och inget annat. Det fascinerar mig, och nu ska jag åka till Uppsala. Imorgon blir det ohälsosam shopping i storstaden och inte minst ska helgen bjuda på umgänge med min underbara haidukkvän (haidukk är för evigt, vad som än händer) Sara. Så nu mår jag.
Jag har färgat nya blonda slingor och känner mig så enormt nöjd med detta att jag bara var tvungen att kläcka ur mig ett inlägg på temat.
Man har inte mycket att komma med nuförtiden. Ett inlägg om en gravid brutta i 90210 på fem rader var alltså vad jag producerade denna vecka, undrar vad nästa kan erbjuda?
Jag producerar dock satan så mycket text just nu. Mest i privata, sociala syften så det är inte så väldigt professionellt. Men jag jobbar på sådant också. Ibland. Men jag har typ inte tid längre. Trodde aldrig jag skulle säga det och egentligen har jag säkert all tid i världen men… det är så det känns i alla fall.
Det som är glädjande är i varje fall att livet är bra just nu. Det är göttigt, som Henrik Torehammar skulle ha uttryckt det. Och utifrån vad jag har lärt mig så ska man ta tillvara på dagarna när allt känns så. En topp leder ju alltför ofta ner i en dal menar jag, och med det resonemanget, tja, blir man väldigt medveten om saker och ting.
Det är vändningarna som räknas, och jag älskar dom. Som jag gör det.
Det var längesen jag kände mig så enormt peppad och nöjd, ändå har jag så vrålmycket att göra att åtminstone en av sakerna kommer balla ur. Men helt ärligt bryr jag mig inte (får la göra det imorgon istället) eftersom detta är en riktigt bra fredag. Det enda som möjligtvis kan vara lite besvärande är att min kära granne gått hemifrån utan att stänga av sin väckarklocka. Så den har jag alltså lyssnat på i två timmar nu. Ett jävla pipande.
Sen å andra sidan har jag ju hörlurar för det mesta och triggar upp mig själv till ohälsosamma nivåer i detta nu. Har verkligen fastnat totalt i danskmappen med eurotechno och det bådar ju alltid gott inför en helkväll.
För helkväll kommer det bli. Klockan sex börjar vi (eller, den har ju redan börjat) och det kommer bli såååå vrålcoolt. Vi ska laga pannkakor, sjunga BD och sminka ögonen svarta.
Jag kommer bära en transparent tröja, den som vill kan med andra ord få se min bh in public tonight.
Snöade visst in i 90-talsmappen.
Detta är det enda jag kan uppbringa idag. Kör lite förfest med mig själv såhär på morgonkvisten, och det känns riktigt jäkla gött. Kvällen kommer bli intensiv, jag satsar hårt.
Sjukt bra euroslinga här ovan, bry er inte om rapen utan knarka slingan. Det är mitt råd.
Men palla.
Ytterligare en tv-serie som avslutar avsnittet med lite dramatisk musik och en närbild på en kvinna som säger ”I’m pregnant”. Känns verkligen jätte-b, på riktigt.
Jag är inte frisk, men inte heller sjuk. Samtidigt vill jag definiera mig själv som sjuk för enkelhetens skull och för att legitimera mitt slappande. Jag har inte vistats i friska luften sen i fredags, vilket är extremt för mig. Men med tanke på mina symptom (svullen tunga, tunga ben, tungt huvud) känns det helt okej.
Tanken är väl att jag ska sitta inne ett par dygn till och sen gå ut och tröstshoppa lite i veckan. Blir ju fashionabel utgång på fredag i Växjö-staden och då måste man ju klä sig som sig bör. Känns ju lite svårt att slå Fannsan sen hon köpt en stureplaaaansmobil, men wtf. Jag får väl pimpa mig med nåt annat.
Typ, denim.
Känns lite som om man ligger och flyter för tillfället. Orkar inte tänka för mycket, inte heller göra. Och det känns bra! Ibland är det skönt att bara vara. Sen innefattar ju uttrycket ”bara vara” så mycket mer än det jag syftar på, men ändå. Jag menar inte att jag ligger och stirrar apatiskt i väggen, inte så, men jag sysslar liksom inte med fotvård och sånt som ”bara vara” kanske innebär i vanliga fall. Och jag kollar INTE på komediserier eller repriser. Verkligen inte. Det är något jag helt enkelt inte GÖR.
Istället ser jag på sofistikerade serier. Gossip Girl, 90210, Vampire Diaries, True Blood, Bonde söker Fru…
Jag saknar er alla. MÅSTE. PLUGGA. (och BLOGGA.)
Så går tankarna när jag ska sova om kvällarna. Tankarna som vandrar mellan böckerna jag måste läsa, böckerna jag vill men inte hinner läsa, tidningarna jag vill köpa, jeanskjortorna jag vill investera i, grammatiken jag måste behärska, meningsbyggnaden som ska klaffa, artiklarna som ska vara kreativa, bilderna som ska vara skarpa, maten som ska vara nyttig, magen som ska vara platt.
Det sägs att så kallade ”unga kvinnor” (fy fan. hatar både kombon ”unga kvinnor” och ”kvinnor” så ska givetvis aldrig befatta mig med sådana idiotiska begrepp mer) lider av duktighetskomplex nuförtiden. Och visst kan jag väl känna igen mig i det. Sen å andra sidan är man ju hellre duktig än dum i huvet, så jag vet inte vad som är rätt eller fel riktigt.
Det tål att diskuteras.
Men det har hänt en del sen jag talade med er sist. Markus Krunegård har släppt två skivor, jag har ätit kinabuffé, jag har insett att det inte är hållbart att bo här av rent ekonomiskt försvarbara skäl, jag har skrivit en lightuppsats om Birgitta of Sweden, jag har fått ont i halsen.
Och helgen står för dörren.
Ska läsa Coatzee hela veckoslutet. Äta lite sött säkert, se på Idol och bli frisk. Ligga på sängen och ta igen alla tv-serier jag ”måste” följa.
Det här inlägget finns egentligen bara till för att jag själv ska få ordning på tankarna. Inser det nu.
Igår hade vi lite photoshoot med Mohedasonen ovan ute i ladan. Det var trevligt. Dessutom är det ju helt otroligt vad orden rinner ur en lätt när man har fått träffa personen i fråga istället för att bara basera allt på mailintervjuer. Känns fantastiskt!
Kvällen spenderades hos familjen Dahl, mycket trevligt. Skrattade mer än vad jag gjort på flera veckor, och det är nog lite oklart varför. Delad bitterhet är vackert.
Bloggskadad.
Blått nagellack nästa.
Börja röka kanske? Nä, men kanske köpa blått nagellack. Matchar ju all härlig DENIM som vi modeoffer sveper in oss i nuförtin’.
Hösten.
Jag kan sakna känslan av spänning. För livet är ganska ospännande just nu. Mina försök att göra det rafflande går dessutom käpprätt åt skogen, jag tänker inte sticka under stol med att så är fallet. Och ibland kan jag skratta åt det, men ibland gråter jag.
Jag tänker tillbaka på tider när allting verkligen varit vrålspännande, ärligt talat har ju det här året bjudit på en hel del spänning ändå. Bilden symboliserar en sådan period. När man kunde gå upp klockan sju på morgonen och träna skiten ur sig bara för att man… ville. När man lyssnade på låtintron man for illa av för att man faktiskt egentligen mådde jävligt bra. När man fick sms som ”du är galen!!” och ”GÖR DET” och log. När man satt på tåg och kände sig helt störd. När man åt en halv bulle och inte kunde få in en tugga till. När det snöade och man följde med. När man låg vaken och tittade på hur halsbanden formade sig. När man inte brydde sig det minsta om vad klockan var. När det bara fanns ett nu och inget sen.
Och när nu blev sen kunde man inte ångra sig.
Jag ångrar inget.
Det finns faktiskt saker som värmer nu också. Just nu sitter jag och lyssnar på Roxette och känner höstsentimentaliteten (långt ord) äta upp mig inifrån. Faktum är att det just precis nu känns riktigt bra. Man ska tydligen ta till vara på den här typen av tillfällen. Läste det nånstans.
Ett problem är att jag inte ser mig själv som en student.
Jag är ju uppenbarligen här fysiskt, men inte psykiskt. I min hjärna har jag gått vidare för längesen. Jag är ingen fucking student, jag är något annat. Inte nödvändigtvis något mer, men något annat.
Ett mellanting.
När jag sitter på lektionerna har jag svårt att inse att jag är registrerad på kursen. När jag lagar mat har jag svårt att förstå att jag bor i en studentkorridor. När jag hör folk prata om tentor är jag inte med.
Vad jag menar är att jag egentligen lagt studierna bakom mig. När jag satt på c-seminariet kände jag mig bara så…klar. Jag vet att jag aldrig levt något vidare studentliv, men dock! Jag är färdig.
Veckans låtar förresten.
The Funeral – Band of Horses
Happyland – Amanda Jenssen
Radiosong – Alice in Videoland
11th Dimension – Julian Casablandas
Yellow Me – Elin Sigvardsson
Silly Boy – Eva Simons
E.S.T. – White Lies
Nyår – Vapnet
Jag har inte ett enda ord att skriva på bloggen. Så känns det just nu. Är väl egentligen inte SÅ fruktansvärt busy, men hjärnan är. Busy busy.
Hoppas i varje fall på en avkopplande helg i hemmets näste.
Och 15 oktober är deadline, känns gött det. Inte.
Men jag kan nog inte stanna här.
Var hör man egentligen hemma?
Riddarish.
Jag erkänner! Jag vill ha en nättröja! NÄTTRÖJA!!
Herregud. Trodde aldrig driften efter en brynja skulle komma tillbaks, men när jag ser den här skapelsen från Monki blir jag faktiskt lite frälst. I butik i november tydligen, då gör det inget att jag eh inte ska shoppa mer i oktober.
Fantastiskt ju. Nu när man har slutat använda färg och så, kan nog passa rätt bra i allt det svarta och vita och dragkedjade och hårda. För det finns inte längre någon orsak att vara mjuk, det håller inte i längden.
Helgen som var försvann som i ett töcken. Regnstorm och Fannsan på besök, kan det bli bättre? Två dagars fest och tröttheten sitter som envis häftmassa på hjärnan. Svulla svulla och marängsviss till söndagsmiddag.
Lyckopillz.
När jag var sexton fick jag lära mig att man skulle tycka Julian Casablancas var snygg. Det var inget snack om saken, bara ta in och acceptera. Jag läste i ellegirl att han legat etta på the 50 hottest rockers året före, så i 2006 års upplaga fick han lämna över tronen till Alex Greenwald i Phantom Planet. Det var så listan funkade nämligen, det var inte accepterat att ligga etta två år i rad.
Man hade nog inte så mycket till egen vilja på den tiden (frågan är om man har det nu), jag läste liksom listan och lärde mig väl i princip namnen utantill. Det var ju inte klokt egentligen. Vi satt i datorsalen och googlade upp killarna, på skoltid that is, och engagemanget var fullständigt. Jag minns också att jag kollade upp den till synes ”fulaste” killen på listan för att fem minuter ha skapat en ny crush åt Lilly – Bert McCracken.
Anyways!
Julian har släppt en solosingel, och jag äääälskar den redan (även om den inte finns i spotify). Känner mig så otroligt PK nu, men fy i himmelen vilket lyckopiller den där orgeln är.
Ah, om 25 minuter är det helg.
Jag har shoppat igen.
Känns otroligt banalt att skriva om det här på el blog, men what the heck. Köpte en väska och ett så kallat festfodral. Fett. Jag tycker om att shoppa, men jag tycker inte om att prova kläder på Monki. Det är väl egentligen inte riktigt sjysst med så stora hål i provrumsdörrarna?! Seriöst. Det känns inte bra. Jag ser ju in när andra provar vilket innebär att de ser mig också. Grymt besvärande.
För övrigt känns det som om det bara är på Monki jag hittar något av värde såhär på glesbygden nuförtiden. Synd att man inte är ensam om att känna så. Men well.
Imorgon kommer alltså den kära Fannsan Dahl hit (tyvärr utan Anna bonita som huserar i Spanien) vilket innebär party party. Rentav lite fredagsmys, om vi ska vara helt uppriktiga. Och lördagsdrägg. Och marängsviss.
Så så ser det ut just nu. Tre dagar med snigelfannsan, sedan fyra dagars råplugg med ytterligare en PK-roman (The Joy Luck Club, säkert en klassiker rajt?) och så avslutas veckan i Växjötrakten med klippning hos nämnda superfrisörska, våffelbak och intervju av ung mc-pojke med tatueringar.
Vet fortfarande inte vad jag ska göra till våren, nej…
PS. Tack Alvar kääära för att du kom hit idag. Det var så trevligt så. DS.
Bokus kundtjänst.
Jag: ”Jag skulle bara höra hur det gick med min beställning…”
Bruden: ”Okej… då ska vi bara se vad du beställt…”
Jag: ”Yes”
Bruden: ”Den hära… STRAIGHTSCH har du fått elleeer?”
Jag: ”Eeeeeeeh…. (tänker frenetiskt och inser efter ett tag att hon syftar på Fredrik Strage) ja.”
Bruden: ”Sen har vi, öh, Waiting for the eeeeeeeeh barbääärians?? Och The kittt runner?”
Jag: ”Ööh, ja.”
Nästan exakt samma samtal utspelade sig sist jag ringde också, då med en annan tjej, och jag börjar fundera på om inte de där kundtjänstmedarbetare skulle behöva sig en kurs i engelskt uttal eller varför inte allmänbildning.
På fredag kommer min äääälskling vilket är det enda jag kan tänka på just nu i all grammatik. Samtliga grannar är sjuka i livsfarliga åkommor jag INTE har tid att dra på mig, försöker isolera mig så gott det går.
Tanken är lite att det ska bli total semester för min del, typ äta marängsviss och schlappa fullständigt. Tänkte dra igång vid lunchtid på fredag.
Innan dess ska man alltså ha läst ut den där boken…eh.
Nu ska jag alltså läsa Flyga drake på fyra dagar. Känner inte alls för det. Brukar inte gilla politiskt korrekta bestsellers för det första (alltså, den är säkert asbra), och inte vet jag något om mellanöstern. Ingenting alls vet jag, och med det är jag ganska bekväm.
Skulle egentligen ha läst den på engelska dessutom, men det tyckte visst inte Bokus leverantörer, så det fick bli på svenska. Blåst brud i kundtjänst var förvirrad men budskapet gick fram.
Jag behöver inte både en Flyga drake på svenska och en Kite Runner på engelska. Det är slöseri med papper.
Det kallas fusk tror jag, men har inte riktigt tid att bry mig.
Har fullt upp med att läsa obefintliga jobbannonser och betänka det faktum att jag inte vill plugga mer. Katalogen innehåller så få tänkbara kurser att det är pinsamt, när man sitter och ringar in psykologi 1-30 vet man liksom att det är illa. Det kan vi konstatera direkt.
”Har du städvecka?” frågade dom mig och jag svarade nej flera gånger.
Jag har alltid städvecka, tänkte jag och åt en kanelbulle. Ganska onödigt när man tänker efter.
Säg räv!
Exakt hur förutsägbart är det inte att tycka att Megan Fox är typ hetast evvah på nya Nylon?! Skitsamma liksom, för nu när Kristen Stewart skaffat hockeyfrilla tycker jag att Rob Pattinson likväl kan ta Räven här.
Nejdå, jag bryr mig inte alls om skvallerpressen…
En annan sak jag gärna läser är ”The return of Julian Casablancas”. När tidningen kommer till Kalmar om cirkus tre veckor alltså.
