Ett par dagars flykt.
Jag är på väg in i en tung och bedövande helg.
Fest i Uppsala två kvällar, 16 kvadrat att bo på. Och vi är alltså sju personer.
Det kan bli mycket intressant.
Helgen börjar med en lång bussresa på sex timmar upp till huvudstaden där jag ska spendera två timmar beståendes av shopping så effektiv som bara jag kan uppbringa. Med väskor på axlarna.
Jag kommer klara det så bra. I bästa (och förmodliga) fall kan jag när jag sätter mig på tåget mot Uppsala snegla ner på åtminstone ett par kassar med nymodigheter att dra över mig på krågen sen. Planen just nu är en röd- och vitrandig, långärmad t-shirt från weekdays herravd och en lång, svart väst. Gärna en halsduk med, jag behöver en ny halsduk. Halsdukar kan ju inte användas mer än tre månader innan paniken kommer. Hata halsdukspanik.
Planen för bussresan är för övrigt mer i detalj att utrusta mig med Svenska Dagbladet, Robinson Crusoe på engelskspråkig ljudbok, ”Bättre för mig” med Andreas Grega på repeat, kanske en tidning och antagligen snask.
Epa och så.
Idag satt jag med ett illa medfaret engelskalexikon i biblioteket och gjorde min översättningsläxa. På ena sidan av ordboken hade någon härlig själ skrivit ”BONNAFAN”. På andra sidan kunde jag läsa ”TRÄLIGT”.
Jag kan faktiskt inte säga annat än att jag blev glad av att se det här. Bonnafan och träligt, två små ord som verkligen gjorde min dag. Dock vill man ju veta vad som låg bakom det hela, varför vill man liksom skriva bonnafan på en ordbok? Ingen logik, inga svar…
Träligt känns ju åtminstone som ett helt naturligt ordval.
Hjälp till självhjälp.
Beställde just Kelly Cutrones bok som tydligen ska rädda livet på en. Göra mig till en hårding och sånt som kan behövas. Titeln är ju trots allt ”If you have to cry, go outside”, och såvitt jag har förstått hamnar boken i facket självhälpslitteratur. Ser fram emot ett stycke peppande läsning.
Självhjälp, asbra ju.
Det är det här med projektet sitt eget liv. Och det andra gör kan jag inte förändra, däremot kan jag välja hur jag vill tackla det.
Styra tankarna åt rätt håll.
Lite självhjälp från realitysåpornas värld kan inte skada.
Hottiez and nottiez.
Jaha, den här bloggen verkar ha lika många sidvisningar vare sig jag skriver eller ej. Det känns ju stabilt. En stadig fanbase som håller koll på mig, så betryggande.
Eftersom jag inte orkar skriva någon sammanhängande text just nu får det bli punktform idag. Tolka det dock inte som att jag slutat med riktig text, men ibland är det enklare att bara köra på HOT or NOT à la Doggen.
Okej.
HOT:
- The Hills och, inte minst, Kristin Cavallari. Jag trodde jag skulle störa mig på att Lauren Conrad hoppade av serien, att det skulle bli torftigt och tradigt och bara kännas allmänt passé. Men tänk vad fel jag hade. Efter att ha tagit mig igenom sista halvan av säsong fem idag känner jag bara att det var ju fan Lauren som var den torftiga. Tacka vet jag Kristin! Lite krut i den kvinnan. Eller ja, hon visade sig ju vara en vekling hon med, men jag gillar skiten! Jag gillar Justin Bobby! Jag gillar Audrina! Men däremot den där Lo, hon finns ju bara till för att de andra ska ha nån att skvallra med över en lunch då och då, och trots detta får hon tydligen runt en halv miljon per avsnitt. Fy tusan va.
- Kjell Bergqvist. Hade lite Stjärnorna på Slottet-maraton förra veckan, och jag säger bara – VILKEN MAN. Inte så att jag är stenkåt på karln’, mest hans inställning som får mig att gå upp i brygga. Han vågar verkligen säga ifrån den killen, utan att för den delen vara dryg (eller lite dryg då eventuellt). Jag blev helt otroligt pepp av att se hans avsnitt, lite sådär ”I wanna conquer the world” och ”On top of your world” för att tala i låtar. Vet inte om jag är den enda som reagerade så starkt på det här, men så var det för mig i alla fall.
- Tvätta. Bästa hemmaaktiviteten. Sjukt avkopplande och göttigt i allmänhet. Och det står jag för.
- Nu bara 3,5 veckor innan jag åker till Florida. Onekligen en skön tanke. Då blir det till att strosa på mallen och bygga bränna minsann. Och inte minst – lyssna på amerikansk radio. Fantastisk förströelse.
- Prata engelska med sig själv. Som vissa känner till brukar jag prata med mig själv en hel del, och ibland när jag känner för att variera tar jag allt på engelska istället. Och vilken effekt! Älskar känslan av att livet känns som en såpa ibland. Lite drama, några kickar, viss bitter eftersmak ibland men vafan.
NOT SO HOT:
- Robinson Crusoe. Han förföljer mig den jäveln, något jag är mer än ordentligt trött på. Räckte ju tydligen inte med att man försökte läsa boken som barn och dessutom en gång under gymnasiets tärande litteraturkurser (fuskade mig igenom det momentet om jag minns rätt), nu ska det tydligen göras på riktigt. Man har ju inte direkt ork att kugga ytterligare en litteraturtenta… usch.
- Snön. Känns ju lite halvklyschigt att påpeka, men även jag är löjligt trött på det vita lagret utanför som numera mäter säkert 40 cm. Det kommer ju bara mer och mer och mer och mer och mer och mer och mer och mer. Ungefär så, och det är inte roligt längre. Inga roliga outfittor alls blir det då.
- Ens dåliga karaktär. I morse när jag vaknade var det med vetskapen att jag någonstans i mitt hus hade cirka 0,6 kg godis. Katastrof givetvis, men så var det. Så hade det råkat bli, och eftersom jag är så djävulskt desperat var jag inte sen med att gå och leta reda på skiten efter att det blivit ”gömt”. Tanken var dock att jag skulle spara sötsakerna till fredag när jag ska sitta på bussen till Stockholm i sex timmar, men det tog ungefär 16 minuter innan jag gav upp denna geniala plan. Ynkliga minuter. La mig i sängen och hetsåt Dumle en stund och slängde sedan resten i soporna i ren avsmak för mig själv. Tryckte ner påsen ordentligt med så att jag inte skulle få för mig att plocka upp den senare, för tro mig, tanken gick genom mitt huvud mer än en gång idag. Palla.
Dagar som denna är nästan lite för bra för att vara på riktigt. Det bästa är ju såklart att det var på riktigt även om det är lite svårt att ta in.
Det jag gillar är känslan av att bara gå runt och mysa och verkligen inte känna att några bekymmer existerar. Kanske är det då man är som bäst.
Bye bye Kalmar.
Om mindre är 20 timmar är jag inte längre någon Kalmarbo. Jag har då inte längre en säng här att sova i, och får jag ett ryck att gå till Ängö och tillbaka kommer det inte längre vara möjligt. Vägen ner till stan över bron ner mot Larmgatan kommer bli ännu ett stycke nostalgi att stoppa in i den enorma bank av minnen man redan har fullt sjå att hålla reda på. Hur den första slarviga snöpromenaden från Palace in till utsikten skulle bli mitt hem och även min domkyrka att titta ut över varenda kväll är på ett sätt ganska konstigt och ett bra exempel på hur en rad omständigheter kan göra stor skillnad.
Just nu är mitt rum ganska tråkigt att sitta i. Jag har tagit ner mina fina gardiner och ersatt dem med skynkena som ingår i rummet, urklippen av halvnakna brudar på väggarna är borta och det enda som egentligen påminner om att jag fortfarande sitter kvar är klädstången med alla mina skjortor och den rutiga filten. Om ett dygn är det den nya tjejen som bor här (som min käre granne för övrigt hoppas kunna ligga med) och ja, det känns faktiskt otroligt konstigt just nu. På ett sätt längtar jag verkligen efter att börja ett nytt kapitel, det är ju det jag behöver, men separationsångesten är ett faktum. Det är ju faktiskt något av en familj man har här och inte riktigt vanliga vänner. Självklarheten i att sitta och äta och på stegen kunna avgöra vem det är som är på väg in i köket är något speciellt och inget man har på andra platser. Att komma ut och fråga om någon ska med och handla och ta den obligatoriska promenaden till Maxi utan att behöva göra det mer komplicerat än så. Att höra hur någon vänder sig i sängen och därmed inte känna sig så ensam när man ska sova. Bara det här att komma hem från skolan och nästan alltid ha kompisar utanför dörren utan att behöva bjuda in. De bara är ju där ändå. Onekligen praktiskt.
Några av dem jag bor med kommer kännas jobbigt att säga hejdå till. Det är den här ”jag-kanske-aldrig-eller-troligen-aldrig-se-dig-igen”-känslan jag pratar om, denna fruktansvärda känsla man helst undviker. Så egentligen borde jag väl inte säga hejdå till nån, det kanske bara är onödigt och blödigt. Jag har ju redan gråtit menar jag, både igår och idag, så det är väl egentligen bra nu.
Samtidigt ska det ju erkännas att jag har längtat efter att få åka hem igen ända sedan förra torsdagen när jag kom hit (haidukk?), men allt är så blandat att jag egentligen inte vet vad jag ska säga och allt har sina sidor. Och om sju timmar ungefär ska jag upp och tvätta.
Söndagssentimentalitet i pudelrockens tecken.
Igår när jag skulle sova var jag med om något fint.
Jag hade precis släckt lampan och kände mig nöjd med livet. Det var en sån där kväll när man kände att allt kommer ordna sig fint och att det kanske väntar lite bra saker. Och så. Ett fint sms, lite skvaller i allmänhet och en semla i korridoren gjorde att dagen i sin helhet blev bra. En sådan dag man sover gott på ni vet. Även om det var måndag dagen efter kändes det som att livet var precis som det skulle vara. Dessutom är min säng här i Kalmar trots allt något av det skönaste som finns i hela världen, den är en av de saker jag tycker är lite tråkiga att lämna här. Finns många saker givetvis, mycket som är av viktigare karaktär än en sängjävel, men ändå.
När jag hade släckt lampan slog jag på radion och rattade in p4 (p3 brukar inte hålla måttet vid den tiden, om ni frågar mig). Först blev jag besviken på att det inte var Karlavagnen, men det var ju söndag och istället sändes ett program vid namn ”Trappsteg till himlen” (fyndigt namn som bara den) med temat hårdrocksballader. Det visade sig snabbt att jag inte skulle bli besviken.
Om ni tänker er in i situationen lite kanske ni kan förstå hur ljuvligt detta var. Klockan var alltså ungefär 23.30, tystnaden total, värmen under täcket helt ultimat och stämningen god. Och så spelar min lilla radio de mest vackra av sånger, de riktiga 70- och framförallt 80-talsrökarna av maximalt sentimental karaktär. Låtarna som alla älskar men som inte riktigt får plats på innelistan. Ta bara ”Carrie” med Europe, otroligt göttig låt ändå. Det är ju svårt att beskriva känslan i det här, men jag tror det handlar mycket om den sköna hjärtesmärtan. Den man inte kan undvika att älska, trots svidandet.
Jag tyckte hursomhelst att programmet var så pass bra att jag nu lyssnar på det en gång till. Och just nu spelas såklart ”Carrie”. Vilken låt ändå va. ”Can’t you see it in my eyes, this might be our last goodbye!”. SÅ FINT, right?
Jodå, nu är jag allt en del sentimental.
Ibland när jag hör den här typen av låtar tänker jag på fasta telefoner. Jag kan knappt minnas tiden med fast telefon idag, men det var ju egentligen en fantastisk tid. Om än lite frustrerande. När jag gick på mellanstadiet pratade jag i fast telefon säkert en halvtimme per dag. Jag minns det som roligt.
Egentligen har jag faktiskt ingen aning om vad det här har med fast telefon att göra, det var ju inte som att jag växte upp under 80-talet och satt och fönade luggen samtidigt som jag tjötade i nån liten rosa knapptelefon precis. Men det rör sig nog mer om nostalgi i allmänhet. Kanske också en slags kärlek till den, vad man nu ska kalla den, vackra svennigheten. Saker som är riktigt sjukligt ursvenska och därför helt underbara. Kanske tänker jag på bonnfest, kanske är jag bara… ja.
Vad jag försöker komma fram till är att det ibland kanske inte finns något bättre än Lugna Favoriter, och det kan jag faktiskt stå för.
Ligger i min säng och ägnar mig åt något jag gjort nästan uteslutande sedan jag kom tillbaka till Kalmar i förrgår morse. Jag lyssnar på spår fem och sex på Hästpojkens nya skiva (jaja, det var det jag skrev om sist också men det finns skäl till det) och ja… lyssnar. Denna aktivitet är egentligen det enda som håller mig kvar i fantasin just nu, allt annat är vardag och det orkar jag inte med. Det är nånting med övergången från vers till refräng som gör att jag känner ett grymt hopp ändå. Hans desperata stämma gör mig lycklig, även om den kanske är på gränsen till FÖR desperat. Men ja, det är väl en sådan röst man behöver höra när man ligger såhär och kvider av mättnad 12 sushibitar senare och egentligen inte har någonting alls för sig. Det är lördag kväll förresten. It sucks.
Nämen hej!
Det finns inte mycket mer att säga. Man kan tro att jag hade som nyårslöfte att sluta blogga, men det kan jag lova att det har jag INTE. Dock har jag tappat bort bloggen lite de senaste dagarna, och det skyller jag på en rad omständigheter. Helgdagar, flow, plugg och tankspriddhet i allra största allmänhet.
Men den där låten hörrni, den får ni inte missa. Det är verkligen livsglädje i den. Så. Fin.
*pözz*
Världens bästa hook! Typ.
Eftersom jag ändå känner mig som sexton idag kan jag ju likväl lägga in en låt på temat. Kanske inte borde nämna att jag upptäckte den när jag var 21, men ja.
Det här är alltså två forma Supernatural-medlemmar (Sebastian och Robert, för den som bryr sig) tillsammans med nån brudjävel som för några år sedan hette Natural Ex. Numera heter de – med ny brud i spetsen – Nexx, och har en härlig partydänga med titeln "Synchronize lips" ute på danslistorna. Och med tanke på att jag har nån sorts sjuklig dragning till denna genre kan jag inte sluta le.
PS. Utifrån videon bedömer jag att gruppen haft någon form av framgång i Östeuropa, något som tydligen är möjligt även om outfittorna är vansinnigt och outhärdligt fula. En annan rolig grej är att några av klippen kommer från OKEJ-dagen. Nostalgi!
Come on let’s synchronize lips.
Happ. Imorgon är det nyårsafton.
Det har varit ett smått hysteriskt år, samtidigt som det varit helt… lugnt. Det beror på hur man ser på det. Jag tror dock jag väljer att se det som ett smått urspårat men intressant och roligt år i sin helhet. En del flow, några bakslag, några sjuka inslag, många långa dagar…
Jag ska fira nyår ute på landet i år, närmare bestämt i metropolen Moheda. Jag gillar gänget och är glad att få delta så det ska bli kul. Det hela känns som något av en uppföljning till juldagen vilket bådar gott med tanke på underhållningsvärdet. Kan gå åt helvete också, men det märker man…
Efter årets midsommar var jag sjukligt road. Jag gick runt och småfnissade hela tiden och trodde aldrig jag skulle sluta skratta.
Känner lite så nu också.
Festen på juldagen var av det underhållande slaget. Väldigt många snackisar som blev roligare och roligare ju längre kvällen gick. Efter klockan 21 hängde jag bara runt och flabbade, såväl på förfesten som ute på Loft. Mycket underhållande! Som en liten bubbla man kunde vara i utan att oroa sig för annat. Jag gillar sånt!
Julatankar.
Julafton idag. Juldagen imorgon. Inget nytt så långt alltså.
Det har varit en förväntad dag. Allt blev exakt som planerat, och det är inte fy skam om ni frågar mig. Mycket mat, en del mysig tv (Såg precis Almost Famous, oerhört trevligt! Russell är underbart snygg, alla bär jeansskjortor och bakgrundsmusiken gör mig tårögd.), hemtrevligt och lagom släktumgänge, nya hudcrèmer och kattlek. Mättnaden är givetvis total, trots detta svullar jag stilla i mig en Palle Kuling nu. Den bara låg här liksom, så vad gör man?
En intressant sak med julen är de så kallade god jul-sms:en. Jag brukar skicka sådana till de närmsta, sen finns det alltid dem jag vill skicka en tanke till men som jag struntar i att kontakta eftersom personerna i fråga kanske ändå inte bryr sig. Idag fick jag dock sms från en sådan person, utan att jag skickat först. Och då blev jag faktiskt rörd. En så liten gest kan göra mig sjukt glad. Att veta att någon som känns speciell för mig ändå tänkte på mig så mycket att denne ville säga god jul till mig (och då inte i mass-sms-form). Skitglad blir jag, så tack.
Jahapp. Imorgon är det alltså, som nämnts, juldagen. Och då kör man ju all in så att säga. Total fest med andra ord. Har ganska låga förväntningar på själva utgången (känner inget överdrivet behov av folk från det förflutna, skulle däremot uppskatta en bra dj som precis som jag avskyr baktakt), men ser verkligen verkligen fram emot att träffa folket på förfesten, dansa och lyssna på hög musik. För ibland känns det faktiskt som om just hög musik (och möjligen snygga skjortor) är det enda som betyder något.
PS. Om två månader och två dagar åker jag till Florida – i sexton dagar! Stundtals värmer denna tanke mig något helt fantastiskt.
Vagörunuförtin.
Alltså. Vafan hände med Hans Fahlén? Har suttit och funderat lite ikväll och kommit fram till att jag verkligen inte sett honom på flera år! Verkligen ingenstans alls. Sjukt. Innan var han ju överallt… Det var Camp Malloy (Herregud, kollade nån på det? Var tvungen att googla för att minnas.), Fångarna på Fortet, skvaller med Kristin och graviditeter och skilsmässor och skit, När & Fjärran och gud vet allt. Han var liksom mannen. Typ.
Och sen ba’…ingenting. Misstänker att han sitter där uppe i Åre och typ skriver autografer på after-skin eller dylikt, för i medieskvalet är han då inte. Försökte mig till och med på sökningen ”Hans Fahlén 2009″ vilket dock bara gav resultat i en artikel med namnet ”Fahléns 4 Årefavoriter”. Ja men precis va.
Danföredanföredanföredanungefär.
Sitter och stressar ner med säsongsavslutningen av Schulman Show och tänker att Martin Stenmarck faktiskt verkar ha inte bara lite, utan mycket humor. Det glädjer mig! Man ska inte döma ut artister med tråkig/till synes plastig musik alltför fort, ty de kan faktiskt vara roliga.
Nog om det.
Jag är inte i Kalmar längre. Jag är i skogen. Det ska ni ha klart för er, och kanske är det bra för er att veta.
Men nog om det också.
Har ni tänkt på hur sjukt hysteriska japanska tidningar är? Sitter här och bläddrar i japanska upplagan av NYLON (jo, jag är en smula pretentiös), och det är mycket intressant hur galet det blir så fort någon japan är inblandad. Man skulle i korta ordalag kunna säga att japanska tidningar har med ungefär 46 gånger mer på varje sida än svenska blaskor men lyckas ändå vara snygga. Hur vrickat är inte det? Vad är det hemliga receptet? Jag säger inte att det är bättre, men det är intressant.
Dagens slutord blir att galna, subtila synthslingor i kombination med höjningar i låtar är totalt glädjeframkallande.
Veckans låtar.
Som lite utfyllnad tänkte jag presentera den senaste veckans låtar. De som gått på repeat, de som körts på dödlig volym, de jag tänkt ”åh herregud” om när de lades in i min officiella playlist. Inte bara nya låtar här, inte alls faktiskt, men låtar är det i varje fall.
Metro Station – Japanese Girl
Upptäckte detta band när jag kollade in en video med ihopklippta bilder av Chase Crawford på tuben häromdagen (he he). Gillar stämningen i det här, glädjen. Tydligen är nån i bandet släkt med Miley Cyrus – typ kusin – på något sätt, för den som bryr sig om det.
Skid Row – 18 and Life
Ja, det här är alltså Idol- Eriks auditionsång, mycket härlig.
Timo Räisänen – Fear No Darkness, Promised Child
Hatade denna låt något oerhört för några år sedan. Blir lätt så när p3 kör sönder nåt, och jag stör mig fortfarande avsevärt mycket på refrängen. Dock! Fantastiskt intro, vilket räcker långt.
Kent – Vinternoll2
Nä, jag är ju inget Kent-fan, men detta är deras bästa låt någonsin och den har inte funnits i Spotify så värstens länge. Mycket bra låt.
Moto Boy – Beat Heart
Hörde den i Musikhjälpen och blev alldeles fast. Detta måste vara den svenska versionen av ”Hallelujah”, helt klart. Jag är inte riktigt på det klara med varför pojken envisas med rött läppstift, men jag gillar hans stämma ändå. Sorglig sång det här.
Vega – Shake up your soul
Glömt lägga in detta mästerverk i listan tidigare, men återupptäckte i förrgår. Fantastisk låt jag älskat i flera år men nu är nykär i.
Fleet Foxes – He Doesn’t Know Why
Tar mig tillbaka till ett av sommarens mest surrealistiska och fina ögonblick. För flow i sinnet!
Dagens roliga.
Jag upptäckte en skum kommentar idag. En anonym sådan, som förbryllade mig mycket. Tydligen är det en person som bor HÄR som skrivit den, och personen i fråga har åsikter både om min musiksmak och mitt utseende. Mycket intressant må jag säga.
Det finns efter kort analys ungefär ett alternativ om vem det kan vara, övriga alternativ känns långsökta, men man vet ju aldrig. Det hela är faktiskt lite besvärande, även om jag såklart är enormt road. Träd fram är allt jag har att säga. Träd fram för fan!
Jaha.
Jag har inte riktigt tid att blogga nu när Musikhjälpen är igång. Nu var väl det den sämsta ursäkten ever men kanske är den rentav lite sann. Jag älskar ju skiten! Lyssnar och tittar hela tiden, och jag gillar verkligen tanken på ett program som aldrig tar slut. Det är underbart.
Igår var Timo Räisänen där, i buren alltså. Då blev jag lite rörd, även om han stundtals ser ut som en tant. Känner mig otroligt efter som faller för honom nu och inte för tre år sedan, men så kan det gå ibland.
Övrig kuriosa från de senaste dagarna är att jag skakade hand och förde en kort konversation med Peter i Paradise Hotel igår. Tog ungefär två timmar innan jag insåg att det var han dock, undrade ärligt talat varför denna man sprang runt i vip-båset när han ändå inte var lika vrålkänd som Tim och Stefan (ööh). Men denna numera korthåriga man visade sig alltså vara superhunken man dreglat åt en del under säsongen (har ju åkt ut nu, men ändå). Nu kan man såklart ifrågasätta varför jag anser detta vara något stort, och det kan jag berätta, att det anser jag inte. För fan. Däremot så är det alltid kul att skaka hand med snygga killar i blå converse, det kan inte förnekas.
Är helt FÖRSTÖRD efter gårdagen dessutom. Och det beror inte på att Peter följde med mig hem, vilket han tyvärr inte gjorde, utan på att jag sovit fyra timmar och är allmänt utmattad. Fick ju dansa till ”Sexy bitch” cirka 735 gånger, DJn var så uppenbar att han inte ens orkade köra andra låtar emellan utan helt enkelt drog denna dänga två gånger i rad före stängning. Så då blev man ju tvungen att ösa minsann.
Roligt.
Eftersom min ork att skriva ett egenkomponerat inlägg är på noll väljer jag att citera istället. Är inte detta ett sjukt kul uttalande ändå?
Vilket land går i konkurs?
–Man hoppas ju på Vatikanstaten.
Haha! Klockrent. Läste lite i Nöjesguiden va.
Listor kan vara det ultimata av det ultimata.
Jag må bara säga det, att ibland är DN På Stan bland det roligaste man som människa kan läsa en fredagsmorgon på biblioteket. Så roligt att jag faktiskt valde att sno blaskan, det ni! Kände mig lagom evil när jag smög ner kulturdelen i väskan redan klockan tio på förmiddagen. Var liksom jättemånga som inte fick ta del av tidningen enbart på grund av mig.
Men ja, jag har ju betalat skithög kåravgift så det var jag allt värd.
Det tveklöst bästa i tidningen var helt klart topp 100-listan på roligaste sakerna som hänt i Stockholm under det gångna decenniet. MYCKET underhållande. Måste ju vara det ultimata jobbet att sitta och skriva små raljerande notiser i listform… ja gud vad soft det måste vara. Så nu har jag ett nytt drömjobb på min lilla lista. Först ligger såklart att få bevaka Idol eller Melodifestivalen och skriva helt poänglösa krönikor dagarna i ända, men att få jobba på DN På Stan måste vara bra kul det också. Typ sitta och dra one-liners med Fredrik Strage på fikarasten och så. Verkar gött.
Gillade även detta lilla citat ur Åsiktsmaskinen: ”På måndag kommer rapparen Timbuktu att låsas in i en glasbur i Göteborg. Är detta framtidens välgörenhetsarbete? Greenpeace kanske kan försluta Markus Krunegård i betong och dumpa honom i Östersjön för att få pengar?”
Jag skrattade verkligen högt åt det där. Är ju roligt första gången man läser det i alla fall.
En trygg punkt i samhället.
Detta inlägg är en enklare hyllning till två personer som faktiskt gör världen till en tryggare och lite mer behaglig plats att vandra på. Jag har nämnt det förr men nämner det igen. Nu med en pedagogisk figur dessutom!
Naturligtvis talar jag om Charlie i Twilight och Mikael Tornving. De är inte bara nästintill enäggstvillingar utan besitter också samma lugnande inverkan på mig. Jag behöver bara se någon av dessa män för att känna att jag är i trygga händer. Det var antagligen också därför Tornving fick vara med i Ladies Night, något som sannerligen inte är alla förunnat. Nu hoppas jag bara att Charlie får samma chans, det kan jag nämligen känna att han är värd. Och jag vill inte att någon ska förväxla Chief Swan med skådisen bakom, här är det nämligen enbart karaktären vi pratar om. Micke å andra sidan symboliserar trygghet oavsett om han spelar bitter nyhetsreporter, sur men godhjärtad charterchef eller helt enkelt bara sig själv – jag gillar honom ändå.
I övrigt känner jag att bilden talar för sig själv.
leave a comment